Jag var tolv år och dagen efter det bio­besöket tömde jag spargrisen och promenerade ned till småstadens exklusivaste dambutik för att köpa en liknande klänning. Hem kom jag med ett för stort nattlinne. Tyget var förvisso i en annan blå nyans, men det skimrade. Med nål och tråd sydde jag ihop urringningen, men att ”klänningen” släpade i golvet ökade bara flärden. Mamma kallade det för mitt agentnattlinne. Jag älskade det.

Förtexterna med nakna kvinnor som slog volter, sprang eller föll på rygg eller knä framför den brittiska säkerhetstjänstens 007 var för mig rena magin. Den förväntan jag kände inför en ny Bond­premiär en småregnig novembersöndag i den stillastående småstaden är fortfarande svårslagen.

Kombinationen av att kvinnor bar såväl pistoler som vackra kläder, av att Barbara Bachs och andra kvinnors rollfigurer både var agenter och hade fäbless för skönhet, lockade och bekräftade den unga tonåring som var jag. Det fanns ingen motsättning; en kvinna behövde inte välja.

Varför är mjukisbyxorna på? För att fler kvinnor inom Polisen förväntas göra allting mjukare?

Bondfilmernas lekar med könsrollerna var före sin tid. Inledningsvis luras exempelvis betraktaren att tro att det är den ryske mannen Barbara Bachs rollfigur ligger till sängs med som är agent, när det i själva verket är hon som är det. Sedan kan det naturligtvis bli lite tramsigt att de kvinnliga spionerna tappar sina professionella förmågor så fort James är i närheten, fast det tillhör själva dramaturgin. Det går att le åt den.

Men idag viner allvarets piska över allt. Pekpinnemobben har exempelvis ansett att James Bond ska spelas av en kvinna. Till pekpinnarnas protokoll vill jag ha lagt att jag blev en medveten kvinnlig präst som doktorerade med genusinriktning, trots att ha utsatts för denna farliga Bondska kvinnosyn under tidiga år. Så kan det gå.

Den brittiske och senaste Bond, skådespelaren Daniel Craig, tvingades inför premiären av sin sista Bondfilm Ingen tid att dö till ställningstaganden i frågan om en kvinnlig Bond. Han uttryckte att James nog ändå bör spelas av en man, men för att blidka de kränkta lade han till att kvinnor förtjänar roller skrivna för dem. Sådana roller finns det gott om i Bondfilmerna. Sexuellt frigjorda kvinnor med våldskapital, ekivoka namn och magnifik garderob.

Pekpinnemobbens medlemmarna saknar således humor och har inte förstånd och fantasi nog att uppfatta en glimt i ögat, utan tar allting gravallvarligt. De är sådana människor som låter champagnen bli avslagen för att det är för roligt med bubblor. Eller, sådana som författaren Kerstin Thorvall skrev om, som låter wienerbrödet bli en dag gammalt för att det inte ska smaka för sagolikt. De förstår inte att livet är inkorrekt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Pekpinnarna härjar inte enbart i fiktionens agentvärld, utan manifesteras även när det gäller verklighetens våldsmonopol. Det är bara att titta på den nya reklamen för att söka till polisutbildningen. På stajlade fotografier illustreras mångfald med förtroen­deingivande och vackra männi­skor med olika bakgrund och kön. Budskapen i gul skrift är övertydliga: ”Från hotfullt till hoppfullt”, ”Från misstanke till omtanke”. Den som söker polisutbildning ska vara stark nog att både bekämpa och beskydda, läser jag. Känslor och omsorg i fokus, således.

Men, att förmedla hopp och omtanke utgör navet för andra yrkesgrupper. Poliser är inte socialsekreterare och ingår inte i omsorgssektorn av samhällslivet. Är det dessa myssignaler Polisen vill sända till ett samhälle som kreverar under kriminaliteten? Varför är mjukisbyxorna på? För att fler kvinnor inom Polisen förväntas göra allt mjukare? Då är Bondfilmerna en krusning på ytan vad gäller kvinnosyn.

James Bond är en man. Polisen ska vara hård. Ända tills himlen ramlar ned. At Skyfall.