Under en av mina första vistelser i Moskva besökte jag en ortodox gudstjänst i Jungfruklostret. En som gick in i kyrkan jämte mig var en katt. Jag tittade frågande på den äldre kvinnan som sålde ljus och hon lugnade mig: ”Katter får komma in men inte hundar.” Det fanns alltså ett undantag för katter. De får gå i kyrkan, inte bara fånga möss runt helgedomen. Katterna uppfattas på ett helt annat sätt än i vår tradition där de ofta förknippas med häxor eller förebud om olyckor.

Enligt legenden kom den första katten till Kievriket med den bysantinska prinsessan Anna som gifte sig med storfurst Vladimir. Den har alltså imperieanor, som så mycket annat i Ryssland. Katten är ett av de få djur som nämns i de medeltida lagsamlingarna i Kievriket. Att döda en annans katt straffas med en grivna i böter, lika mycket som man måste erlägga för en stulen slaktad oxe.

Katterna får alltså gå in i kyrkan och man får numera också möjlighet att be för dem i en särskild bön för alla varelser: ”Herre, fräls, bevara och förbarma dig över denna din varelse”.

På Eremitaget i Petersburg ägnas katterna en dag varje år. Det har sin särskilda historia. När detta annex till Vinterpalatset var nybyggt på 1700-talet invaderades det av möss. För att få bukt med gnagarproblemet skickades ett stort antal katter till huvudstaden från Kazan. Staden var känd för sina katter och kejsarinnan Elisabets ukaz från 1745 om leverans av katter till hovet finns bevarad. Katterna har sedan dess funnits på plats i Eremitagets källare och ibland också i salarna, möjligen med undantag för de 900 dagar då tyskarna belägrade staden under andra världskriget.

Katterna har nu blivit en viktig del av Eremitagets identitet, de tillhör museets personal och är en del av vaktstyrkan. Tv-inslag görs om dem och särskilda visningar anordnas; det talas om alla bekvämligheter som katterna har, egna identitetskort, egna skålar och egna sovplatser. Katterna får däremot inga pengar från staten utan man samlar in pengar från allmänheten för deras underhåll. De har en egen hemsida, och Petersburgborna har möjlighet att ta emot pensionerade katter eller kattungar från Eremitaget. Eremitagekatterna har ett särskilt namn på ryska, ermiki.

”Katten passar perfekt in i rysk kulturhistoria och ryskt dualistiskt tänkande. Den är demon eller nästan gudomlig, gosig men ändå farlig.”

De omnämns i Aleksandr Sokurovs spelfilm om Vinterpalatsets historia från 2003, Den ryska arken, och enligt Eremitagets vicechef Georgij Vilinbachov står de på hans arbetsplats för en kontinuitet genom seklerna. Katterna har fått nästan emblematisk betydelse för museet: dess chef Michail Piotrovskij påstår att han får fler frågor om katterna än om museets konstskatter. Under det årliga firandet av Eremitagekatternas dag får barnen möjlighet att besöka en särskild utställning av konst med kattmotiv ur Eremitagets samlingar och därefter gå ner i källaren för att träffa verklighetens katter – ett fantastiskt sätt att locka barn till ett av världens största och finaste konstmuseer. I år firas Eremitagekatternas dag till och med dubbelt, den 22 och 23 maj.

Sällskapsdjuren i blockadens, hungerns och bombningarnas Leningrad är en annan historia. Ett bevarat fotografi från ett skyddsrum där en hund och en katt fått komma med visar stadens utsatthet under kriget.

Det berättas att alla husdjur dog av svält eller åts upp av den svältande befolkningen och hur bristen på katter ledde till rått- och musinvasion i staden. När det blev möjligt skickade man efter en ny kontingent katter både för staden och för Eremitaget.

Det finns också demoniska katter i Ryssland som mera liknar våra häxledsagare. I nationalpoeten Aleksandr Pusjkins poem ”Ruslan och Ljudmila” uppträder en katt som både kan trolla och berätta sagor. Alla ryssar kan det utantill, alla fall början, då katten introduceras.

En mycket tidig rysk avbildning av en katt är en gravyr föreställande tsar Aleksej Michajlovitjs katt avporträtterad av den böhmiske konstnären Václav Hollar 1663. Aleksej Michajlovitj var far till Peter den store. Gravyren tillkom nog för att visa att tsarens makt till och med överfördes till hans katt, som visas av dess utseende och av att bilden är så påkostad. Den skulle ingå i ett stort planschverk om Ryssland, som på detta sätt kunde exotiseras och demoniseras. Katten ser ju onekligen både lömsk och mäktig ut.

Redan på 1700-talet och under hela 1800-talet spreds ett folkligt träsnitt, ”Kattbegravningen”, som föreställer en död katt som förs till den sista vilan i en procession av möss. Pusjkin nämner träsnittet i sin kortroman Kaptenens dotter. Det är ett sorgetåg som framställs som en karneval med möss som spelar trumpet, serverar piroger, bär på en öltunna. För varje mus finns en textrad om dess roll i liktåget. I en av texterna på träsnittet heter det att katten har dött på ”grå torsdagen den sjättefemte”. ”Grå” är en smått hädisk hänvisning till ”den rena torsdagen”, som är ett ryskt namn på skärtorsdagen, och ”ljusa torsdagen”, som är torsdagen i påskveckan. Det ger en infernalisk tolkning av detta folkliga ryska träsnitt. Tiden är ur led och det tycks inte gå att vrida den rätt igen.

Bilden är egendomlig och flera forskare har framkastat teorin att den är en nidbild av Peter den stores begravning 1725. Peter den store hade inte skägg utan mustasch och den skulle motsvaras av kattens morrhår. Den visar de enkla ryssarnas förhållande till makten.

Flera andra forskare har ställt sig skeptiska till en sådan tolkning, men ett indicium för att den skulle vara riktig ger ett annat folkligt träsnitt: ”Katten från Kazan”. De två katterna liknar varandra och denna andra katt kan mera entydigt sägas syfta på Peter den store. Den har på träsnittet den ståtliga titeln: ”Katten från Kazan, med förnuft från Astrachan och med klokhet från Sibirien”.

Identifikationen mellan katt och tsar framgår av att katten visar sig härska över samma geografiska områden som ingår i kejsartiteln: Kazan, Astrachan och Sibirien. Tilläggen ”med förnuft” och ”med klokhet” är däremot träsnidarens påfund. Under första världskriget avbildades den tyske kejsaren Wilhelm i den ryska propagandan som en katt av samma slag som den kazanska.

Och om vi går tillbaka till kattbegravningen, skulle alltså kejsaren representeras av den döda katten och mössen är småfolket som för en ojämn kamp mot kejsarmakten men som kan glädja sig åt det ögonblick då kejsaren är död. En bevarad anonym teckning som verkligen avbildar Peter den stores begravningsfölje visar slående likheter med musprocessionen.

Katten har också en plats i den ryska och sovjetiska politiken. Lenin hade katt, det finns fotografier bevarade med den sovjetiske ledaren med en katt i famnen. I samband med splittringen mellan mensjeviker och bolsjeviker inom det ryska socialdemokratiska partiet 1904 avbildades Lenin i en serie karikatyrer som en död katt som mensjevikerna triumferar över, med allusion på Aisopos fabel om katten som låtsas vara död men som inte lurar de försiktiga mössen. Den ryske poeten Vasilij Zjukovskij skrev på 1800-talet en saga som vänder på Aisopos: mössen överlistas av katten. I den politiska serien används denna saga. Katten, alltså Lenin, lurar sina motståndare, mensjevikerna, och tar hem spelet. I serien påminns man också om den ryska kattbegravningen och dess makttema.

En katt av helt annat slag, eller kanske av samma, möter oss i Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita. Där ingår han bland djävulens, Wolands, medhjälpare, som dyker upp vid biskopsdammarna i Moskva. Katten, som heter Behemot, har tagit den roll som pudeln har i Goethes Faust. Han ställer till förtret, utövar våld och skrämmer sina offer. Han är en katt stor som en människa med halvt kattlika och halvt mänskliga egenskaper som saknar alla drag av gosighet. Han kan tala, kräver att man niar honom, försöker åka spårvagn. Behemot har rollen som hämnare mot det sovjetiska systemet och mot alla som utnyttjar detta system. Han är en otäck gestalt.

”Kot är det ryska ordet för katt, medan det heter kit på ukrainska. Därför har ordet på olika sätt använts som markör för det ryska respektive det ukrainska.”

När säkerhetspoliserna stormar in i den lägenhet som Woland och hans svit ockuperat är bara katten på plats. Alla försök att fånga in den eller döda den med ett pistolskott är förgäves. Här, liksom i övrigt i romanen, kämpar de demoniska krafterna mot auktoriteterna, men de är också grymma mot alla som av feghet eller för vinnings skull samarbetar med regimen, en den tidiga Stalintidens Nemesis. Behemot får samtidigt representera det enkla folket genom att använda ett primuskök, det enklaste sättet att koka mat i Sovjetunionen, då man i städerna ofta bodde i kollektivlägenheter utan kök. Han sätter eld på hela lägenheten med hjälp av detta primuskök och hävdar sin immunitet som heligt djur. Ingen var ju okränkbar utom Stalin själv i det samhälle som skildras, och han lär ha hatat katter.

Inom den sovjetiska socialistisk-realistiska konsten dyker katten upp i Aleksandr Laktionovs målning, Den nya lägenheten från 1952. Den visar hur en sovjetisk familj flyttar in i en ny lägenhet. Familjen består av en mor och tre barn, de har just anlänt och bland flyttsakerna finns böcker och en radio, ett fotografi av Stalin att sätta upp på väggen, en propagandaaffisch, men också en fikus och en katt. De två sistnämnda ledde till att konstnären kritiserades för småborgerlig ideologi. Enligt gammal rysk folktro ska katten gå in först vid en flytt till ett nytt ställe, här ser det ut som om Stalin kommit först och katten först på fjärde plats.

Sällskapsdjurens rehabilitering i Sovjetunionen började nog ändå vid denna tid, den period som fram till 1953 brukar kallas senstalinismen. Trots allt visar Laktionovs målning detta. Katten är på väg in men är knappt synbar för åskådaren. Idag finns målningen på konstmuseet i Donetsk, alltså i en av de två separatistrepublikerna under ryskt inflytande.

I Jurij Kugatjs målning På lördag, från slutet på tövädret, 1964, framträder katten som trivselskapande element och den förefaller nu vara helt godkänd. Här skildras en familj på landet bestående av enbart kvinnor som gör sig fina för att fira helg och där har katten sin rättmätiga plats i stugan och kommer i förgrunden.

Katterna har idag fått en roll i konflikten mellan Ukraina och Ryssland. Ukrainska och ryska är två närliggande östslaviska språk, men det är två språk som också i mycket skiljer sig från varandra. En sådan för alla märkbar skillnad är att i många ord, där ukrainskan har ett i-ljud med föregående palataliserad (mjuk) konsonant, har motsvarande ryska ord ett o-ljud med icke-palataliserad (hård) konsonant.

Vad språkhistorikerna lär oss är att en kort vokal har utvecklats på två olika sätt i de båda språken och då framförallt i sluten stavelse, alltså i stavelser som slutar på konsonant. Kot är det ryska ordet för katt, medan det heter kit på ukrainska. Därför har ordet på olika sätt använts som markör för det ryska respektive det ukrainska. På Krim eller hos separatisterna i östra Ukraina kan katten tacka soldaten med ”Tack att jag inte mera är en kit” i ett på nätet mycket spritt mem. Det är inte så lätt att förstå om det är tänkt som ironi eller som en separatistisk suck av lättnad.

Skillnaden mellan det ryska kot och det ukrainska kit finns sedan länge som en språklig anekdot, som redan Michail Bulgakov appellerar till i romanen Vita gardet. Nu har katten blivit språk- och geopolitik. 2016 förvandlades memet till monument. I Krims huvudstad Simferopol invigdes en staty med en soldat och en katt och dessutom en flicka med blombukett till minne av den ryska annekteringen av Krim 2014. Texten från memet saknas dock. Skulptören var Salavat Sjtjerbakov, som också gjort statyn över storfurst Vladimir i Moskva.

2019 gjorde konstnären Valerij Pachomov en installation i centrum av Krims andra stora stad Sevastopol med en skulptur föreställande en maskerad och karikerad soldat och en katt, med samma text som i memet och samma möjlighet till dubbeltolkning. Den står inte kvar.

Katterna blir lika politiska i ett annat mycket populärt och nu till slut lite uttjatat mem på temat gumman och katten. Här står katten i genitiv och då är ordformerna i de båda språken identiska, men det försonar inte. Det första av dem har redan blivit klassiskt och spänningen i bilderna beror just på att man hela tiden skönjer en politisk kraft i ordet katt. Det föreställer en gumma (vi skulle säga ren rysk gumma) som med katten i famnen utbrister på ukrainska: ”När jag fick höra att mitt barnbarn röstar på Regionernas parti skrev jag över stugan på katten.” ”Regionernas parti” önskar en närmare knytning till Ryssland. Ett belarusiskt mem uttrycker tvekan inför meningsfullheten av att rösta i allmänna val i Belarus. Memet har texten på belarusiska: ”När jag fick veta att min sonson gått och röstat skrev jag över stugan på katten.” Katten är genom stavningen med ett a och inte ett o i genitiv markerat belarusisk.

Katten finns domesticerad i nästan alla delar av världen; den är vad zoologerna kallar en kosmopolitisk djurart. Den fanns i det antika Grekland och Rom, och i det gamla Egypten ansågs katter vara heliga. ­Mössens kamp mot katten finns som tema både i bysantinsk och persisk litteratur. Temat kallas inom vetenskapen katomyomachia. Det
kan vara den vägen som katten smugit sig in
i den ryska kulturen. Aisopos kattfabler började på 1600-talet översättas i Ryssland, men
den linjen tycks inte de ryska katterna ha följt med undantag av Lenin. Fast tvärtom: Lenin beseg­rar mössen.

De tycks också vara flerkonfessionella. Den muslimska traditionen hyser stor aktning för katten. Den har tillträde till moskén och det berättas att Muhammed klippte av en del av sin mantel för att inte väcka en katt som hade lagt sig för att sova på den.

I Istanbul möts två religioners positiva syn på katter, och Istanbul har blivit något av katternas kosmopolitiska huvudstad. Stadens invånare tar hand om och matar katterna som springer fritt och finns överallt i stadslivet. Det har vi kunnat bevittna i Ceyda Toruns hyllade dokumentärfilm Katterna från 2016.

I den grekisktalande ortodoxa världen finns några särskilda kattcentra: den grekiska ön Santorini (som har sin motsvarighet i flera japanska kattöar) liksom Nikolaus-kattklostret på Cypern, men överhuvudtaget är synen på katten mycket välvillig. Den springer fritt. På den grekiska munkhalvön Athos får till och med honkatter vistas. Annars är alla varelser av kvinnokön förbjudna där. Katterna kallas de små noviserna och håller samma fastor som munkarna, i alla fall vad gäller maten som de får i sina skålar.

Katten passar perfekt in i den ryska kulturhistorien. Den stämmer på alla sätt in som exempel på de ryska semiotikernas analys av ryskt tänkande som dualt, alltså svart eller vitt. Katten finns som demon eller nästan gudomlig varelse men är ändå bortom all semiotik, som ett av de gosigaste djur man kan tänka sig, men ändå farlig.