Plågsamt är det att tänka på de kvinnor som avundsjukt sett sina fäder och bröder glatt klättra på karriärstegarna inom universitetsvärlden, den offentliga förvaltningen eller näringslivet, inom kyrkan, militären eller politiken – medan de själva nekats till­träde. Lika plågsamt som att tänka på de kvinnor som, tvingade att välja, vigt livet åt ett kall som lärarinna eller sjuksköterska och därför sörjt de barn de aldrig fick.

”Resultatet skulle bli gladare personal och färre sjuk­skriv­ningar.”

Vi har feminismen att tacka för att kvinnor fått möjlighet att både föda barn och ha ett yrke, att både ha familj och utvecklas professionellt, inom vilket område som helst. Men feminismen har också bidragit till att barn och familj numera beskrivs som en fara och en fälla för kvinnor, till att den kvinna som väljer att arbeta deltid för att ha mer tid för sina barn är ett ­problem i statistiken, och till att 1,5-åringar som regel tillbringar 40 timmar i veckan på institution i stora barngrupper. Aborträtten, feminismens mest omhuldade landvinning, har inte bara blivit en sista utväg vid svåra fosterskador eller andra tragiska situationer, utan försvaras som kvinnors moraliska rätt att alltid kunna välja bort en graviditet ifall omständigheterna inte är optimala. Fast det formuleras inte så, det heter ”kvinnans rätt till sin kropp” och ”reproduktiv hälsa”.

När Ruth Bader Ginsburg, domare i USA:s Högsta domstol, nyligen avled sörjdes hon av en värld av feminister. Snart därefter nominerades Amy Coney Barrett. Hon representerar ett annat slags feminism än sin företrädare. Hon är mor till sju barn, men samtidigt en framgångsrik jurist med en enastående karriär. Själv säger hon att det varit möjligt endast tack vare hennes man. Tillsammans har de haft sin stora familj som första prioritet – och därför har de båda också kunnat göra karriär.­ Givetvis med hjälp från närstående och barnvakter i mängd.

Ross Douthat, författare och kolumnist i New York Times, skrev med anledning av Coney Barretts nominering en krönika där han efterlyste en ny, konservativ feminism: en feminism som tacksamt erkänner värdet av de lika rättigheter RBG och hennes generationskamrater kämpade för, men som likväl håller fast vid äldre tiders betoning av äktenskap och familj, en feminism som inte sätter fri sexualitet i centrum, utan kvinnors och mäns jämställda ansvar för familjen, en feminism för möjligheten att organisera arbetslivet kring familjens behov snarare än tvärtom. Douthat uppmanade de konservativa som ser Amy Coney Barrett som en feministisk förebild att arbeta för sådana politiska reformer som gör det liv hon lever tillgängligt för fler.

I Sverige behövs framförallt en attitydförändring, och särskilt ett erkännande av att tiden som föräldrar tillbringar med sina barn är en investering, och något som gagnar både barnen och samhället. Politiken kan göra en del, men även näringslivet. Arbetsgivare som profilerar sig som ”family friendly” har mycket att vinna. Företag där 40 timmar inte är hugget i sten utan tjänsterna inrättas flexibelt, där det finns läxläsningsrum för att signalera att barn i skolåldern är välkomna medan mamma eller pappa avrundar dagens arbete, där det kanske rentav finns ett eget dagis – sådana arbetsplatser blir omedelbart väldigt attraktiva. Istället för att producera jämställdhetsplaner på löpande band, bemödar sig HR-avdelningen om att ta reda på hur de anställdas upplevelse av balans i livet kan förbättras. Resultatet blir gladare personal och färre sjukskrivningar.

För det är det som är poängen med konservativ feminism: den får folk att må bättre.