Genom århundradena har nya fakta förvisso tillkommit och bilden har klarnat något. Men det är ändå huvudsakligen konturer som återstår. Av den anledningen måste det betraktas som ett riskfyllt företag att skriva en bok om hans liv och tid. Historikern Annika Sandén har trotsat de begränsade förutsättningarna och åstadkommit en välskriven och läsvärd bok på 327 sidor med titeln Jag, en olycklig spåman. Poeten Lasse Johansson Lucidors liv och tid.

”Författaren rör sig otvunget mellan tider, platser och skeenden.”

”På källaren Fimmelstången satt Lasse/Lucidor med sina vänner och slöade.” Så inleds Nils Ferlins dikt ”På källaren Fimmelstången”, som senare tonsattes av Ulf Björlin och sjöngs av Sven-Bertil Taube. Dikten ingår i samlingen Från mitt ekorrhjul (1957) och handlar om den sista natten i skaldens liv. Utgångspunkten är motsättningen mellan Lucidor och löjtnant Storm, den person som skulle bli diktarens baneman samma natt. Läsaren får en romantiserad bild av den obundna skalden. Löjtnanten framstår som inskränkt och yttrar att ”föga begriper jag hans visor”. Ferlins dikt och Taubes tolkning bidrog i hög grad till 1960-talets förståelse av diktaren Lucidor, där ord som självständighet och trots förknippas med hans person.

Bland skönlitterära författare är det inte bara Ferlin som har använt sig av Lasse Johanssons livsöde. Nittiotalisterna Fröding, Karlfeldt och Heidenstam har på olika sätt knutit an till hans liv och framförallt hans död. Och Torbjörn Säfve har skrivit en roman, Skulle jag sörja, då vore jag tokot (1990), en titel hämtad från en av Lucidors mest kända dikter. Gemensamt för dessa skildringar av Lucidor är att de omfattar ett betydande mått av fantasi och gestaltning. Faktaunderlaget har varit litet och därmed har författarens frihet varit stor.

Lasse Johansson föddes 1638. Han blev tidigt föräldralös och tillsammans med sina fyra syskon uppfostrades han av sin morfar som var verksam i Pommern, som på den tiden var svenskt. Efter studier vid universiteten i Greifswald och Leipzig begav han sig 1661 till Frankrike för ytterligare språkstudier. Året därpå kom han till Sverige. År 1668 anlände han till Uppsala, där han försörjde sig som lärare i språk. Därefter slog han sig ner i Stockholm och livnärde sig på att undervisa i språk och att skriva tillfällesvers. Till ett bröllop inom högadeln 1669 hade han skrivit ett kväde med titeln ”Giljare kval” (Fria­rens kval), som orsakade skandal. Brudgummen blev kränkt och Lucidor kastades i fängelse. Skalden frikändes senare men hade då suttit inlåst i ett halvår. Han dog 1674, nedstucken i en duell med löjtnanten och adelsmannen Arvid Christian Storm på källaren Fimmelstången på Kindstugatan i Gamla stan.

Annika Sandén använder sig av flera olika grepp för att sätta de knapphändiga uppgifterna om Lars Johansson i sammanhang. Bokens främsta styrka är att hon med raffinemang gestaltar den berättelse som tidigare legat förborgad i dokument och protokoll, som i och för sig aktualiserats och behandlats av tidigare forskare men som nu samlats till en helhet på vilken författaren/forskaren Sandén satt sin prägel. Med ett notsystem som omfattar 829 poster redovisar hon vilka källor hon bygger på.

Författaren rör sig otvunget mellan tider, platser och skeenden. Ändå finns det en kronologisk grundstruktur som ger stadga åt boken. Centrala kapitel är det om ”Giljare kval”-rättegången och det om ”Lasse Johanssons diktvärld”. Tre gånger används kapitelrubriken ”Fimmelstången”, vilket gör att läsaren återkommande påminns om den ödesdigra natten på krogen. Kapitlen blir som ledmotiv i det episka flödet, som spänningsskapande förebud om det oundvikliga slutet.

I boken bibringas läsaren en mängd fakta om 1600-talet, dess samhälle, kultur och politik, om juridik, teologi, sedvänjor och föreställningar. Kontextualisering är ett viktigt verktyg för Sandén. Och onekligen är detta till hjälp för läsaren. Å andra sidan kan en del avsnitt uppfattas som icke nödvändiga utvikningar. Det finns en del upprepningar och manéret med retoriska frågor kan emellanåt kännas tröttande. Ordet ”kanske” och andra markörer om osäkerhet förekommer ofta, något som är ofrånkomligt i en framställning som emellanåt bygger på antaganden och tolkning där faktauppgifter saknas.

En metod som Sandén gör bruk av för att kasta ljus över händelser i Lucidors liv är att använda exempel som i och för sig inte alls har med skalden att göra. I kapitlet ”Värjorna och våldet” lyfter författaren fram en brittisk ädling, sir John Reresby. Han var samtida med Johansson och löjtnant Storm. Vid flera tillfällen var denne engelske aristokrat invecklad i våldshändelser som hängde samman med att hans ära stod på spel. Som läsare får man lära sig att 1600-talsmannen behärskades av tidens hederskultur. En förolämpning måste omedelbart bemötas. Förlorade man sin ära var man intet värd. Att äran och hedern hade utmanats var med all säkerhet avgörande för efterspelet sedan Lucidor presenterat bröllopskvädet ”Giljare kval” liksom vid den olycksaliga natten på Fimmelstången 1674. Sandéns i-stället-för-teknik fungerar bra. Reresby får ur en enskild aspekt representera Johansson och Storm. Det finns andra parallellexempel i boken. De ger konkretion och utgör ofta utgångspunkten för resonemang på en mer generell nivå om samhällsförändringar och mentalitetsskiften.

I kapitlet om Lasse Johanssons poesi granskar Sandén ett urval dikter genre för genre. Tillfällesdikterna utgörs av begravnings- och bröllopsdikter. Hon klargör vilka genrekonventioner som gällde vid tiden och i ljuset av dem visar hon hur Lucidor uppfyller reglerna eller bryter mot dem. Dryckesvisor skrev han också.” Att döma av innehållet i hans dryckesvisor tycks han ha trivts bra bland stopen, stånkorna och skrålet i de rökiga lokalerna”, konstaterar Sandén. Hon stannar upp vid den skabrösa visan ”Nyss när Frigga satt i badet”, som trycktes första gången i Helicons blomster 1689, och åberopar litteraturhistorikern Olle Holmberg, som har skrivit att alla ungdomar på 1600-talet visste att den diktsamlingen var tidens mest oanständiga.

Av de andliga visorna togs tre med i 1695 års psalmbok. De var alla så kallade botfärdighetsvisor, förklarar Sandén. I inledningen till den mest kända av dem utmålar skalden sin svaghet och syndfullhet:

Dygden har jag platt försummat
Laster har jag lärt med flit
Var jag något ont förnummit
Har jag gärna hastat dit;

Därefter ber han Herren om förskoning inför den förväntade helvetesvistelsen. Medvetenheten om döden och föreställningen om helvetet var realiteter för 1600-talsmänniskan.

Boken kulminerar med skildringen av duellen på källaren Fimmelstången. Lasse Johansson dör under Arvid Christian­ Storms värja. Storm flyr men grips snart. I arresten skriver han suppliker bland annat till den blott artonårige kungen Karl XI men utan resultat. Situationen tycks hopplös för honom och mycket tyder på att utfallet av rättegången kommer att bli döden. Då griper hans mor in. Hon försöker beveka de styrande. När inte det hjälper infinner hon sig med ett antal personer i häktet. Det är sen eftermiddag i november och mörkt i Stockholm. Endast spisens glödande ved ger ljus. Hon lyckas smuggla ut sonen genom att ta hans plats på britsen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Storm flydde sedan till Norge och städslades av den dansk-norska armén. I kriget mellan Danmark och Sverige stred han mot sitt hemland. Han avancerade snabbt till kapten och till slut överste­major. Han dog först 1713, vid 73 års ålder. I Stockholm begravdes Lasse Johansson 35 år gammal utan klockringning och psalmer i en omärkt grav på Maria Magdalena kyrkogård.

Annika Sandén har trots ett begränsat källmaterial lyckats skriva en fullmatad, kalejdoskopisk bok om ett enskilt människoöde, en skald i stormaktstidens Sverige.

—

JAG, EN OLYCKLIG SPÅMAN
POETEN LASSE JOHANSSON
LUCIDORS LIV OCH TID
ANNIKA SANDÉN
Natur och Kultur

Se Annika Sandén berätta om boken i Axess TV:s ”Veckans bok”.