Den ryska krigsmakten har gått på en rejäl bakstöt i Ukraina och har presterat mycket sämre än vad man före kriget trodde, både i västvärlden och i Kreml. Istället för en oövervinnerlig rysk övermakt har vi sett misslyckade anfall, sjabbel, dåligt fungerande utrustning, undermålig logistik och usel stridsmoral.

Faktum är att nästan hela västvärldens analytiker och de flesta underrättelsetjänster före kriget grovt hade överskattat Rysslands militära förmåga och ­samtidigt underskattat Rysslands politiska målsättningar, dess villighet att gå i krig för dem, dess villighet att ta risker, och dess brutalitet.

På FOI var vi under förspelet till kriget oeniga om huruvida Ryssland faktiskt skulle vara berett att starta ett storkrig över Ukrainas status. Men vi var eniga om att Ryssland var en stark militärmakt som skulle kunna besegra Ukraina på några veckor, ungefär som Polen krossades 1939. Nu behöver vi ta reda på varför det blev fel och hur vi kan förändra våra analysmetoder.

Samtidigt behöver vi och andra bedömare kalibrera om våra analysverktyg angående när och varför stater tar till storskaligt våld och faktiskt startar krig. Det fanns ju de av oss – jag tänker särskilt på Gudrun Persson – som tidigare än andra såg vartåt det barkade.

Men först några ord om vad vi tror är huvudorsakerna till att Ryssland hittills har misslyckats med sitt anfallskrig i Ukraina.

”Men när vi i analytikerskrået har fokuserat på konkreta saker som kan mätas och räknas, för att sedan pussla ihop dessa till militära förband och militär förmåga, så har vi alltför ofta okritiskt använt officiella ryska uppgifter.”

För det första, Ukraina har direkt från början gjort motstånd – hårt, skickligt och uthålligt. Hade så inte skett så hade Ryssland vunnit, och vi hade aldrig fått veta hur ihålig den ryska krigsmakten verkligen var.

För det andra, den ryska anfallsplanen byggde på önsketänkande om att regeringen i Kiev skulle fly och motståndet braka samman på några dagar. Därför gjorde man en optimistisk plan för en promenadseger – att snabbt ta Kiev och samtidigt marschera in från alla håll – ungefär som i Tjeckoslovakien 1968.

För det tredje och i detta sammanhang kanske viktigast är den ryska militärmakten allvarligt försvagad av den djupgående röta som präglar hela det postsovjetiska ryska samhället. Och med röta menar jag maktmissbruk, ögontjäneri och korruption i vid mening – inte bara att ge eller ta mutor utan också lögner, stöld och bedrägeri på jobbet, slarv, utbrett supande i tjänsten, falsk rapportering, samt uselt ledarskap som blundar för missförhållanden och för regelrätta övergrepp på soldater och underordnade. Som en landsflyktig rysk oligark med eftertryck sade i våras: ”Varför skulle armén vara bra när allting annat i landet är skit?”

Den långa ryska kolonnen som stod i veckor på vägen norr om Kiev i våras fastnade där inte bara på grund dålig planering och ukrainskt motstånd, utan också för att de fick soppatorsk – soldaterna hade nämligen sålt dieseln för att kunna köpa brännvin. Och det lägre befälet vågade inte ta sig ur läget utan detaljerade order uppifrån. Så de blev stående på vägen som måltavlor för ukrainska soldater, drönare och artilleri.

Dock måste det sägas att den ­ryska krigsmakten inte är så dålig att den är ofarlig – långt därifrån. Uppåt hundratusen döda och sårade ukrainska soldater, och vem vet hur många förstörda hus och mördade civila, säger motsatsen. Det som brister i militär skicklighet och förmåga vägs nämligen till stor del upp av eldkraft, hänsynslöshet och brutalitet. Och denna hänsynslösa brutalitet är en del av det ryska sättet att föra krig. Ödeläggelsen av Mariu­pol i våras föregicks av att Aleppo i Syrien och Grosnij i Tjetjenien lades i grus och aska. Tanken är att kriget ska vara så totalt och brutalt att offret slutar att göra motstånd och ger upp.

Men varför överskattade då de flesta västliga analytiker den ryska militära förmågan, samtidigt som de underskattade den ryska villigheten att gå i krig? Jag tror att de har en gemensam orsak i det som ministern för civilt försvar nyligen kallade för strategisk narcissism, eller med en äldre engelsk term mirror imaging. Det vill säga att vi utgår från oss själva, vår rationalitet och våra värderingar när vi föreställer oss vad någon annan gör och varför, likaså av hur denne skulle kunna agera i olika situationer.

Till saken hör också att många i analytikerskrået är professionellt tränade att fokusera dels på sakförhållanden som kan mätas och räknas, dels att göra en kallt rationell analys av olika handlingsvägar. Det finns därför en tendens att vilja ”hålla sig till fakta” och att undvika egna bedömningar på kanske osäkert underlag.

Men när vi i analytikerskrået har fokuserat på konkreta saker som kan mätas och räknas, för att sedan pussla ihop dessa till militära förband och militär förmåga, så har vi alltför ofta okritiskt använt officiella ryska uppgifter. Dessutom har vi missat de mer svårmätbara faktorer som verkar ha varit avgörande för det ryska misslyckandet i Ukraina. Här har vi sådant som soldaternas motivation och stridsmoral, det lägre befälets ledarskap och initiativ – eller snarare brist på initiativ, och det högre befälets skicklighet. Likaså sådant som dåligt fungerande underhåll, att många soldatbefattningar har varit vakanta, att samordningen mellan försvarsgrenarna har brustit och så vidare.

Och när vi sedan har lagt pusslet på förband och förmågor så har vi nog gjort detta mot bakgrund av det tysta antagandet att ryssarnas syfte var att bygga krigsdugliga förband, så i de fall data har saknats har vi ofta ritat in det som enligt vår uppfattning borde finnas där. Resultatet har ofta – vet vi nu – blivit en bild som inte speglar den ryska verkligheten.

Vi har ibland diskuterat sinsemellan om syftet med den stora ryska krigsmakten är defensivt eller offensivt, men sällan eller aldrig har vi egentligen ifrågasatt att syftet med den skulle vara att kunna föra krig. Men sedan några år lutar jag och en del av mina kolleger åt en annan förklaring: att det främsta syftet har varit att skapa en bild av en överväldigande rysk militär krigsmakt som kunde underbygga Rysslands anspråk på att vara en stormakt, en bild som dessutom kunde användas för att skrämma små grannländer till underkastelse och skrämma västländerna till passivitet. Då har det inte gjort så mycket att det mest har varit en parad- eller Potemkinarmé man har visat upp, så länge omvärlden inte har märkt något. Men kriget kan vara en obarmhärtig examinator, som avslöjar fusk och teaterknep, vilket nu har hänt.

Även för analysen av det politiska beslutsfattandet har vi nog varit överdrivet sakliga och rationella, stadigt förankrade i vår västliga världsbild. I linje med detta vill vi gärna att stora och viktiga beslut ska ha stora och tunga orsaker – att ett val mellan krig och fred ska vara grundat i ett ratio­nellt vägande av objektiva intressen och skäl för och emot: Vad kostar ett krig? Har vi råd med det? Kan vi vinna? Hur kommer omvärlden att reagera?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men tyvärr är det perspektivet helt otillräckligt – om världen hade fungerat så, så hade en rad stora händelser aldrig inträffat, inklusive första världskrigets utbrott, det japanska angreppet på Pearl Harbor, USA:s krig i Vietnam, eller Bush den yngres anfall på Irak 2003.

Krig handlar nämligen inte bara om förnuft utan minst lika mycket om känsla. Den amerikanska historikern Barbara Tuchman använde i en uppmärksammad bok uttrycket ”folly” – ”dårskap” – för att beskriva makthavares märkliga drift att fatta beslut som är katastrofala för deras egna intressen. Ett annat ord för detta fenomen är krigsoptimism – finns den i de rum där besluten fattas så trumfar den alla rationella kalkyler. Faktum är många av de drivkrafter och beslut som formar storpolitiken både förr och nu är grundade i känslor och drifter som kan te sig futtiga och banala men är högst reella: fåfänga, maktbegär, jakt på prestige och status, hybris, hävdelsebehov och revanschlystnad.

Om man nu läser Vladimir Putins essä från ifjol somras om varför Ukraina egentligen tillhör Ryssland, eller de krav på en europeisk nyordning som han lade fram i december ifjol, är det nog svårt att inte dra slutsatsen att han menade allvar med sina krav och att han var beredd att gå i krig för att återskapa ett ryskt imperium, och därmed få revansch för Sovjetväldets kollaps.

Problemet är bara att vi behöver kunna dra den slutsatsen innan det har hänt, inte bara efter.

För att nå dithän behöver analysmetoderna utvecklas på en rad punkter. Vi bör i högre grad tillämpa källkritik, regelbundet diskutera och ompröva våra antaganden, förebygga konformism och grupptänkande, ta större hänsyn till kulturella och historiska faktorer, samt vara mer medvetna om det som Clausewitz kallade krigets friktioner och dimma. Vi behöver också bättre utnyttja de möjligheter som faktiskt finns i digitaliseringens tidevarv att kasta ljus över förhållanden som tidigare var fördolda. Här kan internetspanarna Bellingcat och Oryx vara förebilder.

Vi behöver snabbt bli bättre på kons­ten att bedöma andra länders militära förmåga och politiska avsikter, eftersom vi nu har gått in i en mörkare och farligare tidsålder med troligen stark dynamik. Detta betyder att de som styr landet behöver ha förmåga att snabbt uppfatta och bedöma lägets risker och möjligheter, för att sedan snabbt fatta beslut och agera – det kan bli fråga om en sorts geopolitisk forsränning. Vi har haft det lugnt i många år, men de närmaste åren är det tyvärr nog farligt på riktigt.