Begreppet geoekonomi myntades av den amerikanske säkerhets­politiske forskaren Edward Luttwak. I en artikel i The National Interest år 1990 formulerade han tesen att geopolitiken höll på att lämna plats åt geoekonomin. Med det menade han att eldkraft, garnisoner och militärteknologiska framsteg var på väg att ersättas som utrikespolitiska instrument i form av marknadskontroll, nyckelråvaror, finanser och teknologi. Det betydde inte att motsättningarna mellan stater var på väg att försvinna, sade Luttwak, bara att ekonomiska snarare än militära instrument framöver kunde förväntas dominera staters strävan att nå sina utrikespolitiska mål. ”Krigslogik med handelsgrammatik”, sammanfattade han.

Luttwak utvecklade sedan resonemangen i boken The Endangered American Dream (1993). Boken skrevs mot bakgrund av den bitvis uppjagade inom­amerikanska debatten på 1980-talet om Japan som det stora hotet mot den amerikanska ekonomiska särställningen.
Kal­la kriget var också i allt väsentligt över sedan ett par år. Det fanns naturligtvis ett behov, då liksom nu, av att försöka förstå hur dynamiken i världspolitiken skulle komma att förändras av det paradigm­skifte som uppenbarligen var på väg.

The Endangered American Dream lämnade den gången inte några större avtryck i den utrikespolitiska debatten. Luttwaks analys var inte i alla delar pricksäker, och dessutom hade han otur med tajmningen. Efter många års stark tillväxt gick Japan efter den finansiella kraschen i början av 1990-talet abrupt in i en utdragen period av ekonomisk stagnation. Landet kunde helt enkelt inte längre framställas som ett ekonomiskt hot mot USA.

”Författarnas gemensamma tes är att utvecklingen mot en alltmer integrerad – och fredlig – värld för överskådlig tid är bruten.

Dessutom, och det var nog det cen­trala, var det just vid denna tidpunkt som globaliseringen började accelerera på allvar, med den av författaren kritiserade­ frihandeln som grund. I kombination med stormaktmotsättningarnas avklingande kom fokus i de följande årtiondenas­ utrikespolitiska diskussion istället att ligga på alla de möjligheter marknadsekonomins internationalisering erbjöd. Förhoppningarna om en ny, mer integrerad och mer samarbetsinriktad världsordning blev det gängse huvudspåret i diskussionen.

Att Luttwak, trots att han var för tidigt ute 1990, ändå var något viktigt på spåren, är rätt så uppenbart för den som idag följer tillståndet för globaliseringen.

Så här var det ju tänkt:

Friare flöden av varor, tjänster, männi­skor, information, pengar och idéer resulterar inte bara i ett ömsesidigt beroen­de, utan också i en ökad förståelse över gränserna. Risken för krig och konflikter minskar. Den ekonomiska integrationen är ett exempel på vad som kal­las ”win-win”. Allteftersom antalet ekonomiska aktörer och centrum växer sprids makten ut. Maktfrågorna i internationell politik blir mindre centrala. Gemensamma normer och institutioner stärks. Staters politiska system konvergerar över tid i demokratisk riktning.

Visserligen ökar den ekonomiska konkurrensen mellan och inom länder, men det samlade välståndet ökar. Deltagande i en allt djupare internationell arbetsfördelning leder dessutom till sådana ekonomiska vinster, att det helt enkelt blir för kostsamt för stater att störa ordningen eller bryta sig ut. De länder som deltar blir så att säga systemets fånge, vilket verkar konfliktdämpande.

Till de mer välartikulerade uttydarna av globaliseringens innebörd enligt ungefär dessa linjer hör New York Times kolumnisten Thomas Friedman i The World is Flat från 2005.

Vilken nationalitet en ägare till ett visst företag eller en viss resurs har spelar ingen roll, eftersom det är marknads­logiken som styr de ekonomiska besluten. Huvudsaken är att tillverknings- och transaktionskostnaderna minskar genom den internationella arbetsfördelningen, och att högre effektivitet därmed uppnås. Av samma skäl spelar det inte någon större roll om ett land är stort eller litet, eftersom det ekonomiska samarbetet över gränserna styrs av strikt affärsmässighet. David Ricardos utrikeshandelsteori om komparativa fördelar kan med andra ord få fullt genomslag. Till allas, eller i varje fall de flestas, nytta.

Så fungerade det också, på det stora hela. Ett tag i varje fall.

Det var inte minst Kinas ekonomisk-politiska kursändring och inträde i den globala ekonomin som låg bakom globaliseringens expansion från 1980-talet och framåt. En bitvis enastående produktivitets- och teknologiutveckling följde.

Kinas andel av den globala BNP ökade från 2 procent 1980 till 20 procent 2020. Dess stora aptit på insatsvaror drevs på av den motsvarande stora efterfrågan i omvärlden på kinesiska industrivaror. Det resulterade i snabbt stigande energi- och råvarupriser, och ledde till att en rad råvaruexporterande länder med dittills begränsade ekonomiska utsikter omvandlades till medelinkomstländer. I Kinas kölvatten ökade ett antal stora tillväxtekonomier sitt deltagande i den internationella arbetsfördelningen, vilket ytterligare spädde på integrationsdynamiken.

På kort tid utvidgades alltså den globalt mer eller mindre sammankopplade världsekonomin med flera miljarder människor. Hundratals miljoner lyftes ur fattigdom. Den ekonomiska globaliseringens infrastruktur växte snabbt. Varor och tjänster rörde sig över gränserna i till synes obegränsade mängder, billigare och billigare. På regelsidan liberaliserades världshandeln ytterligare, med Kinas WTO-medlemskap 2001 som kulmen. Gatts och dess efterföljare WTO:s grundbult, alltså förbud mot diskriminering i varuhandeln, övervakades av för ändamålet särskilt inrättade skiljedomstolar. Lag före makt på ett centralt område, alltså, vilket är relativt ovanligt i internationella sammanhang.

Helt konfliktfritt stater emellan var det visserligen inte, men existentiella hot av kalla kriget-slag saknades. Pax Americana, det vill säga: den av USA garanterade ramen för de internationella relationerna, stod sig, och såg rentav ut att stärkas.

Så var det, som sagt, tänkt. Riktigt så har det ändå inte blivit, i varje fall inte enligt författarna till två nya böcker – The Age of Unpeace. How Connectivity Causes Conflict av Mark Leonard, till vardags chef för European Council for Foreign Relations, och To Rule the Waves av Bruce D Jones från tankesmedjan Brookings i Washington DC.

Dessa böcker är exempel på en tilltagande nytolkning av globaliseringens konsekvenser för det internationella systemet. Författarna gör från ett par olika utgångspunkter en genomgång av hur dynamiken har förändrats, varför, och vad det betyder för framtiden. Till dessa båda titlar kan läggas en tredje, War by Other Means. Geoeconomics and Statecraft av Robert D Blackwill (med ett förflutet i Vita huset under George W Bush) och Jennifer M Harris (numera verksam i Bidenadministrationen).

”Det enskilda företaget försöker minska sina transaktionskostnader, och eftersträvar, där så är möjligt, skaleffekter och marknadsdominans. Det bäddar för koncentration.”

Leonard tecknar en bild av hur globaliseringen, om uttrycket tillåts, har muterat, i betydelsen att dess påverkan på samhällens inre och yttre liv har blivit alltmer genomgripande, medan Jones infallsvinkel är oceanernas betydelse för stormaktspolitikens och globaliseringens kommande fas. Blackwills och Harris tar på sätt och vis vid där Luttwak slutade, och försöker översätta begreppet geoekonomi till dagens förhållanden. Deras framställning är liksom Jones USA- och Kina-orienterad. Amerikanska beslutsfattare är den uppenbara målgruppen. Boken har visserligen några år på nacken, men bröt ny mark i den amerikanska utrikespolitiska debatten, och har behållit sin aktualitet.

Författarnas gemensamma tes är att utvecklingen mot en alltmer integrerad – och fredlig – värld för överskådlig tid är bruten.

Rent statistiskt syns utvecklingen i olika globaliseringsindex, vilkas ökningstakt har plattats till sedan 2008, framför­allt när det gäller varuhandeln. Den enda globaliseringsindikator som fortsätter att snabbt öka är informations- och dataöverföring. Det senaste året uppvisar naturligtvis pandemieffekter.

En del av trendskiftet härleds till finanskrisen 2008, och de brister i den amerikanska ekonomiska modellen som blottlades då. Den avgörande förändringen är dock politisk, nämligen att Kina uppenbarligen har kommit till slutsatsen att landet inte accepterar att inordna sig i det amerikanskledda internationella systemet. Peking sägs försöka etablera en egen, konkurrerande ordning, om möjligt dominerande, i varje fall parallell. Mål och instrument är teknologisk dominans och (minst) militär likställdhet. Medan USA endast betraktade Sovjetunionen som ett strategiskt, inte ekonomiskt hot, och aldrig i Japan såg något annat än en ekonomisk utmanare, är Kina i amerikanska och omvärldens ögon båda delarna. Skillnaden är dramatisk. Kalkylen som låg till grund för västvärldens öppning mot Kina har alltså, säger författarna, slagit fel.

Förvisso är integrationsnivån i världsekonomin i absoluta termer fortfarande mycket hög. Men just det är alltmer en del av problematiken. Leonard beskriver en, med hans egna ord, ny, asymmetrisk maktpolitisk topografi, som står i stark kontrast till Friedmans och Joseph Nyes(lanserade begreppet Soft Power) sammanflätade och i makthänseende fragmenterade värld. Den nya topografin består av starkt centraliserade nätverk och noder (det vill säga: i huvudsak globala städer), genom vilka data, varor, tjänster, pengar och människor färdas – kort sagt, globaliseringens flöden. Världen är på intet sätt platt. En del av denna utveckling är, säger Leonard, helt enkelt ett utflöde av marknadslogikens ökade spelrum i världsekonomin. Det enskilda företaget försöker minska sina transaktionskostnader, och eftersträvar, där så är möjligt, skaleffekter och marknadsdominans. Det bäddar för koncentration.

Vissa länder är mer uppkopplade och mer centrala för kontrollen över noderna än andra. Till nyckeltillgångarna för maktutövning över världsekonomin hör centralitet, inflytande över spelreglerna, kontroll över globaliseringens infrastruktur, och förmågan att bestämma vem som får tillträde till systemet.

De geoekonomiska instrumenten och metoderna är många. Alla författarna är inne på ämnet, men de beskrivs mest detaljerat i War by Other Means: subventioner, industripolitik, leveranskedjor, tullar, kvoter, nya handelshinder av olika slag (till exempel miljö- eller MR-krav), finansiella flöden och betalningar (inklusive Swift), reservvaluta, växelkurser, energileveranser och energipriser, kontroll över råvaror och nyckelteknologier, statliga investeringsfonder, marknadstillträde, sanktioner, standardsättning, fysisk och digital infrastruktur, ekonomiskt och annat bistånd, datafiske, spionage, infiltration och så vidare.

Diskussionen handlar alltså inte om sådana åtgärder som enskilda länder inom ramen för accepterade spelregler vidtar för att stärka sin ställning som export- och investeringsland, utan om användningen av ekonomiska instrument som politiska maktmedel. Syftet kan vara att nå utrikespolitiska mål, eller att stärka den egna ekonomiska ställningen. Ibland är dessa ett och detsamma, bland annat eftersom ett lands ekonomi utgör en viktig del av grundvalen för dess externa hållning. Inre styrka är yttre styrka.

Att geoekonomiska instrument är tillgängliga betyder inte att de nödvändigtvis alltid används som sådana. Stora delar av globaliseringens flöden fortsätter. Men ibland används de, antingen direkt, som straff, påtryckning och hot, eller som incitament. Man behöver inte leta särskilt länge i nyhetsrapporteringen för att se att så sker allt oftare och alltmer tydligt. I sig är fenomenet inte nytt. Det finns gott om exempel bakåt i tiden på hur stater har använt sig av ekonomiska instrument i sin utrikespolitik. Blackwill och Harris går igenom många av dem.

Det som är nytt är emellertid omfattningen och systematiken. Utvecklingen har blivit möjlig genom att stater och individer idag helt enkelt är långt mer sammankopplade än någonsin tidigare. Utbredningen av den statskapitalistiska modellen, återigen med Kina som främsta men inte enda exempel, har förstärkt dynamiken. Många av åtgärderna har också amerikanska rötter. Professorerna Henry Farell och Abraham Newman kallar den situation som har uppstått för ”Weaponized Interdependence” (i tidskriften International Security, 1/2019). Leonard är inne på samma spår och talar om sammankopplingskonflikter. Stater söker alltså sårbarheter i motståndares (eller medtävlares) uppkoppling mot globaliseringen, gärna där beroendeförhållandet är ojämlikt.

Också nytt är att det knappast längre går att lösa upp sammanflätningen av världens tongivande ekonomier annat än till mycket höga kostnader, om det nu ens längre är tekniskt möjligt. En avglobalisering är inte ett realistiskt alternativ. Istället är ett läge på väg att uppstå med vad Leonard kallar icke fred. Flertalet stater med stora intressen i globaliseringen är visserligen ovilliga att starta traditionella krig, men beredskapen att använda åtgärder som inte överträder den gränsen har ökat. Sammankopplingskonflikter är helt enkelt billigare och effektivare än krig. Här återstår det, för övrigt, att se om Leonard missbedömer tendensen bland länder med begränsade ekonomiska framtids­utsikter att i första hand satsa på det militära spåret.

Inte bara gränsen mellan krig och fred har luckrats upp, utan även gränsen mellan externt och internt. Människorna i den sammankopplade världen deltar i en ständigt pågående jämförelse med, i förlängningen, alla andra, omedelbart förmedlad genom sociala medier. Det går alltid att hitta någon som har det bättre.­ Mikrokulturer försvagar de spärrar för mänskligt beteende som har funnits. Allt detta visar sig vara en bra grogrund för avund, rädsla och missnöje, vilket leder inte bara till ökade interna motsättningar i länder, utan också till bredare folkligt stöd för en mer nationalistisk utrikespolitik. I dragkampen mellan makt och lag, politik och vetenskap, nationalism och internationalism, är det de förra som stärks, lyder den dystopiska prognosen.

To Rule the Waves tar sitt avstamp i ungefär samma utgångspunkter som The Age of Unpeace, men infallsvinkeln är snävare säkerhetspolitisk. Som bokens titel antyder är skildringen byggd kring ocea­nernas betydelse inte bara för globaliseringens framväxt, utan också för dess framtid. Framförallt, och detta är Jones centrala tes, utgör världshaven (jämte cyberrymden) en av de centrala front­ytorna framöver mellan USA och Kina.

Vad menar han? Jones konstaterar att 90 procent av världshandeln sker på haven. Således sker 70 procent av Kinas godstransporter genom Malackasundet. Av världens tio största hamnar finns sju i Kina. Vidare påminner han om att över 90 procent av all globaldata transporteras på havsbottnarna i drygt 400 huvudkablar. Dessa binder samman de viktigaste finansiella centrumen och hamnarna i världsekonomin. De är inte bara systemkritiska artärer utan också självklara angreppsmål för motståndare (och datahackare, inklusive stater).

Dessutom finns stora reserver av gas, olja, och andra nyckelråvaror på havsbotten, Arktis inkluderat. Ingen tvekan alltså, i Jones ögon, om oceanernas centrala betydelse. USA har under de senaste 70 åren genom sina betydande flottstyrkor garanterat den fria rörligheten på dessa, inte bara till egen utan också, ironiskt nog, Kinas, Rysslands, och många andra staters nytta.

En av Kinas svaga punkter givet den ekonomiska strategi som har valts är dess relativa brist på egna råvaror och energi, fortsätter han. Kinas etablering som global tillverkningshub hade aldrig varit möjlig utan transport- och containerrevolutionen. Transportkostnaderna har kunnat reduceras till den grad att geografisk närhet i stort sett har upphört att vara en konkurrensfördel. Pekings stora ansträngningar att skapa en egen globaliseringsinfrastruktur, såväl fysisk som digital, får enligt Jones ses mot denna bakgrund, med det så kallade Belt and Road Initiative som en del av mönstret. Peking anser sig kort sagt behöva skydda sin globala försörjning och sitt marknadsutlopp.

Det har både defensiv och offensiv innebörd, och förklarar bland annat den pågående marina kapprustningen mellan Kina och USA. Kina saknar visserligen en utrikespolitisk tradition av marina stridskrafter med global räckvidd, en Blue Water Navy, men bygger nu upp en sådan, samtidigt som man systematiskt försöker att utvidga sina havsgränser. Det, säger Jones, är en del av en så kallad Anti Access, Area Denial (A2/AD)-strategi för närområdet. Det vill säga: att stänga USA:s möjligheter att intervenera militärt i Sydöst- och Nordasien, med det flerfaldiga syftet att neutralisera den amerikans­ka förmågan att utsätta kinesiska hamnar för blockad, begränsa Kinas kommunikationsvägar över haven, samt tydligare skapa en egen regional inflytandesfär.

Taiwanfrågans betydelse finns förvisso på flera plan, inklusive i den övergripande trovärdigheten för amerikanska allians- och besläktade åtaganden. Men inte minst hänger den, påminner Jones, specifikt samman med USA:s möjligheter att upprätthålla en framåtbaserad militär närvaro i Sydöst- och Nord­asien, vilket i sin tur är en förutsättning för dess alliansåtaganden i regionen. Kinesisk kontroll över Taiwan skulle helt förändra läget därvidlag. Risken för inte bara oavsiktlig, utan även avsiktlig militär konfrontation ökar, säger han.

Och framöver? Böckerna tecknar en utveckling med liknande konturer. USA och Kina vänder sig delvis inåt i sina strävanden efter att kalibrera sin respektive exponering mot globaliseringen, och de separerar inte längre ekonomi och säkerhet. Till skillnad från världens tredje ekonomiska maktcentrum, EU, som dock visar tecken på att nu också röra sig i samma riktning.

USA tror inte heller längre att det går att fullt ut integrera Kina i världsekonomin, och övergår till att hantera globaliseringen mer instrumentellt. Bara om den gynnar amerikanska intressen, så som de definieras i Washington, kommer USA att försvara den. Men man kommer inte längre att eftersträva en global ordning för alla, utan snarare arbeta selektivt med likasinnade länder. Användningen av geoekonomiska metoder, redan omfattande, kommer att öka. Blackwill och Harris uppmanar amerikanska beslutsfattare att fokusera mer på ekonomisk statskonst. Så har det, får man konstatera, också blivit.

När det gäller Kina, å andra sidan, gör sig Leonard till tolk för synsättet att landet är i färd med att på statskapitalistisk grundval skapa en tvådelad ekonomi, där bara den ena sfären är uppkopplad mot omvärlden. Den första sfären, den inre, är den centrala. Syftet är att bibehålla intern kontroll och ett handlingsutrymme genom att begränsa extern påverkan. Den externa delen av ekonomin används för att bedriva geoekonomi, om så krävs med mer eller mindre hårdhänta metoder – säkra rå- och insatsvaror, marknader, strategiskt inriktade förvärv av teknologi, skapa infrastrukturberoende – medan tillträdet till den inre delen begränsas och används än tydligare som ett maktinstrument. De utländska företag som vill få marknadstillträde måste bli kinesiska.

Är en utveckling enligt sådana linjer oundviklig? undrar läsaren. Extrapolering av rådande trender måste alltid göras försiktigt, särskilt när det gäller komplexa och per definition oförutsägbara företeelser som globaliseringen. Aktörer reagerar kontinuerligt på varand­ra, anpassar sig, väljer nya åtgärder och motåtgärder. Statsledningar kan med ett penndrag förändra en strategisk inriktning. Externa (eller interna) chocker som kullkastar alla planer kan tillstöta. Och så vidare.

Det avgörande är snarare att försöka förstå hur en viss dynamik är uppbyggd och vilka drivkrafterna bakom den är. Helt uppmuntrande ser det med rådande trender kanske inte ut för dem som förespråkar obruten globalisering. Visserligen råder det knappast någon tvekan om att den hittills har resulterat i mycket stora ekonomiska vinster för de länder som har deltagit, och att inskränkningar har en hög prislapp. Men lika uppenbart är att globaliseringen som följd av ett antal av dess andrahandseffekter befinner sig under omstöpning. Spelplanen har kastats om i ett växelspel mellan inrikes- och utrikespolitiska faktorer.

Utrikespolitiskt genom en systemmaktkamp, med rötter i de förändrade relativa maktförhållanden som är en följd av just marknadsekonomins internationalisering. Inrikespolitiskt i form av reaktioner i västliga kärnländer mot globaliseringens konsekvenser, verkliga eller upplevda. De centrala avvägningarna kretsar kring tillväxt och effektivitet, å ena sidan, och social sammanhållning, legitimitet och nationell säkerhet å den andra. Går dessa att förena?

Alltså: Är absoluta eller relativa inkomstförbättringar det viktiga? Behövs ytterligare skyddsmekanismer och omfördelning för individer som drabbas av ökat konkurrenstryck? Eller starkare åtgärder för att parera multinationella företags inflytande gentemot både stater och enskilda löntagare? Är det eliterna, det internationella kapitalet eller utlänningarna som bär skulden till diverse missförhållanden? Är i själva verket hela globaliseringen en accelerator för gränsöverskridande katastrofer som jordens uppvärmning och pandemier? Det vill säga, att alla förlorar på den? Eller är globaliseringen tvärtom mänsklighetens enda möjlighet att genom innovation, tillväxt och fortsatt samarbete bemästra framtiden? Svaren på dessa frågor skiljer sig åt beroende på om betraktarens perspektiv är nationellt, internationellt, eller transnationellt; om det utgår från social­ klasstillhörighet, länder, eller företag; eller om ekonomisk effektivitet prioriteras framför säkerhet, eller tvärtom.

En utmärkt navigeringshjälp kring denna svårfångade problematik finns för övrigt i boken Six Faces of Globalization. Who Wins, Who Loses, and Why It Matters av professorerna Anthea Roberts och Nicolas Lamp. De spänningsfält som uppstår har inte minst sina rötter i det faktum att politiken har förblivit nationell, samtidigt som ekonomier alltmer internationaliseras.

Det återstår förstås att se vad som väntar världsekonomin under kommande år, mellan de två ytterligheterna obruten ekonomisk integration och balkanisering. Är det en korrektion av globaliseringen som pågår, eller en fundamental riktningsändring? Ser vi framväxten av flera delvis separerade regionala ekonomiska block? Kommer leveranskedjor slutligen att renationaliseras, diversifieras, eller i det stora hela förbli intakta? Hur långt kommer investeringskontroller att drivas? Vilket eller vilka länder kommer att dominera framtidens teknologier – artificiell intelligens, kvantberäkning, biotech, fordonseldrift, klimat- och miljöteknologi, och så vidare? Var går den ekonomiska smärtgränsen för stater som försöker begränsa sitt deltagande i den internationella arbetsfördelningen? Och inte minst: Håller den liberala samhällsmodellen i tongivande västländer?

När det gäller Kinas roll ställer sig bedömare samtidigt frågan vad de senaste årens tvära kursändring betyder för dess ekonomiska utveckling och därmed internationella roll. Kinas framgångar bygger på tidigare decenniers reformpolitik, som nu delvis reverseras. De ekonomiska lagarna gäller även för Kina, framhålls det. Kan auktoritär statskapitalism generera innovation, produktivitetsökningar och därmed fortsatt hög tillväxt, dess­utom mot bakgrund av tilltagande interna samhällsutmaningar? Går det överhuvudtaget att avskärma en del av ekonomin utan kraftiga effektivitetsförluster? Har Peking rentav satt igång händelsekedjor som vänds mot den egna framgångsmodellen? I dessa sammanhang konstateras även att externt konfrontatoriskt agerande brukar provocera fram motåtgärder – och koalitioner – som annars inte nödvändigtvis hade kommit till stånd.

Leonard och Jones igen: om globaliseringen inte kan lösas upp, måste den hanteras. Kina kommer inte att bli som vi. USA och Europa måste tänka igenom hur de skall samexistera med Kina, vilket bland annat förutsätter gemensamt överenskomna spelregler för överlevnad. Globaliseringens sammankoppling måste ”avrustas”. En större respekt för suveränitet samt röda linjer för vad som anses acceptabelt mellanstatligt uppträdande behöver etableras. Annars är risken överhängande för en eskalering som råkar ur kontroll.

Ialla händelser verkar det geoekonomiska synsättet ha etablerat sig på allvar. Det betyder inte att geoekonomin ersätter geopolitiken. Militär styrka och maktutövning är fortsatt grundplattan för internationella relationer. Luttwak hade uppenbarligen fel, militär logik tillhör inte det förflutna, kanske inte ens krig mellan stormakter. Snarare har utrikespolitiken tillförts ytterligare en komplicerad dimension i och med den växande användningen av så kallad ekonomisk statskonst. Den internationella miljön är utan tvekan på väg att bli mer krävande. För mindre, öppna, och konkurrenskraftiga ekonomier, de senaste decenniernas vinnare och en grupp till vilken Sverige hör, står särskilt mycket på spel.