Ändå är vi många i västvärlden, faktiskt omkring två av tre, som av fri vilja eller på grund av yttre omständigheter söker betvinga en uråldrig och oföränderlig företeelse: vår biologiska inre klocka, vår dygnsrytm. Vi sover långt mindre än vi borde, och vi klarar det, men bara till en viss gräns och till ett högt pris. Också här är resultatet ofta ett slags platt fall, men på ett sätt som till den grad blivit norm att vi oftast inte lägger märke till det. Vi vänjer oss och betraktar som normala de åkommor och låga nivåer av uppmärksamhet och energi som sömnunderskottet orsakar.

Parallellen gravitation/ kroppens dygnsrytm är inte så långsökt som den kan tyckas, vilket 2017 års Nobelpris i medicin illustrerar. De tre pristagarna Hall, Rosbash och Youn...