Det skriver författaren Felicia Stenroth om i sin första diktsamling En människa tvättar sig ren i en sjö (Norstedts):

barnet sluter munnen om moderns kropp och någonstans
släpper modern kroppen helt och hållet
barnets ilskna ögon när det äter hennes kropp
barnets klistriga fingrar när det fingrar

Stenroth upprepar ordet ”kropp”. En med all sannolikhet medveten handling för att få både ordet och kroppen att nötas. Effekten blir vidare att relationen mellan barnet och modern stundom känns som ett nödvändigt, köttsligt ont. Språket är så avskalat att trots nära förbundenhet, en symbios som sakta men säkert släpper med tiden, känns barnet och modern i dikten redan väldigt avlägsna varandra.

Versraderna kan tagna ur sitt sammanhang tyckas fyllda av moderlig värme, men diktsamlingen i sin helhet bär på en sorgsen känsla. Det uppstår en sorts avundsjuka när barnet tar (förälderns?) plats på jorden: ”första gången barnet såg sin mor forma ett språk / saknades det ett i henne”.

Det är sällsynt att lyriska verk behandlar det kroppsliga i en graviditet. Aase Bergs diktsamling Forsla fett från 2002 är ett exempel och Berg sade i en intervju i Dagens Nyheter 2008 att hon ”ville skriva om en erfarenhet som konstigt nog inte är så beskriven, komma åt själva mysteriet utan att mystifiera. Kanske har en undersökning av en graviditet inifrån inte passat i de huvudfåror som finns inom den kvinnliga lyriken och som normerar hur kvinnors erfarenheter uttrycks.”

Oavsett skäl bakom att relativt få verk hittills skildrat graviditeter och ambivalenta moderskänslor frågar man sig: Är dessa verk om att bära och föda barn endast intressanta för kvinnliga läsare?

Ett exempel som säger emot det är Aris Fioretos roman Mary. Han skriver om en hemlighållen graviditet i fångenskap och under tortyr. Hur man under extrema förhållanden fortfarande får sig själv och sin fortsättning att leva vidare måste vara något av det mest existentiella man kan skildra; något de flesta människor genom tiderna har funderat kring.