År 2004 befann jag mig i Ghana i Västafrika för att göra en film för SVT om bristen på rent vatten i huvudstaden Accra. Det hade blivit ett hett spörsmål med fler bottnar än jag kunde ana när jag gav mig in i projektet.

Jag råkade hamna mitt i en valrörelse, president skulle väljas och det passade mig bra eftersom vatten var en i allra högs­ta grad politisk fråga. Jag besökte en vallokal och häpnade över väljarnas envisa vilja att utöva sin medborgerliga rättighet, eller kanske skyldighet. I gassande sol stod folk tålmodigt och köade, ibland i timmar. Med tanke på hur ovanligt det är med fria och rättvisa val i Afrika tyckte jag det var imponerande, rent av rörande. Risken var ju överhängande att väljarna senare skulle få klart för sig att de var snuvade och bedragna genom valfusk. Det är så vanligt att det nästan är standard.

Den gången fungerade det. President John Kufuor försvarade sin titel i ett val som ansågs vara helt korrekt genomfört. Han satt till 2009 då en ny president valdes. Snyggt och prydligt, enligt regelboken. Mycket ovanligt i Afrika.

Ghana var ju annars intimt förknippat med militärkupper genom en av det postkoloniala Afrikas mest färgstarka rebeller, flyglöjtnant Jerry Rawlings. Det fanns på 1970-talet en underjordisk rörelse i Ghana kallad Free Africa Movement bestående av militärofficerare som ville ena Afrika genom militärkupper. Rawlings tillhörde den och med några kumpaner försökte han störta regeringen, misslyckades och greps. Han dömdes till döden men fritogs av sympatiserande officerskolleger och genomförde med deras hjälp en kupp och avsatte presidenten.

”Sedan 1950, då avkoloniseringen inleddes på allvar, har Afrika fått uppleva 106 kupper.”

Som ordförande för De väpnade styrkornas revolutionära råd, AFRC, styrde han Ghana i 112 dagar och ställde åtta officerare och tre tidigare statschefer inför exekutionsplutonen. Han ansåg dem alla vara korrumperade.

Men det var bara början. Rawlings inledde det han kallade för en storstädning och lät avrätta drygt 300 ghananer. Därefter utlyste han allmänna val och lämnade över makten till en civil regering. Något sådant hade aldrig tidigare skådats i Afrika.

Två år förflöt och Rawlings blev alltmer otålig och missnöjd med den nya regeringen som han tyckte var lika oduglig som den förra, den som han hade störtat. På nyårsaftonen 1981 genomförde han en ny militärkupp och avpolletterade de styrande. Han ledde en militärjunta fram till 1992 då han lät sig väljas till president i ett synbarligen korrekt genomfört val. Efter två perioder som president avgick han 2001, helt i enlighet med Ghanas konstitutionella regler.

Man kan undra över hur väljarna resonerade när de valde honom till president. Inte bara en gång, utan två. Tänkte de att det är lika bra att vi väljer honom eftersom han ändå kommer att störta den som annars blir vald? Det var faktiskt så det gick till i ett närliggande land, Liberia. Där rasade ett inbördeskrig mellan 1989 och 1997 med hundratusentals döda. Den mest framträdande krigsherren hette Charles Taylor, vars drogade barnsoldater begick horribla övergrepp mot civilbefolkningen. De genomförde bestialiska mord, bara i syfte att terrorisera.

När kriget tog slut 1997 hölls det presidentval. Charles Taylors anhängare formulerade en snärtig valslogan: ”Han dödade min mamma, han dödade min pappa men jag ska rösta på honom.”

Taylor vann valet med 75 procent av rösterna. Jag besökte Liberia strax efter valet och dem jag talade med sa att det var ett rationellt val. Antingen får Taylor bli president eller också börjar han döda oss igen.

Det som satte stopp för det besinningslösa blodbad som kallades inbördeskrig var medlingar, påtryckningar och hotelser från den västafrikanska samarbetsorganisationen Economic Community of West African States, Ecowas. Den är nu åter aktuell i och med den nyligen timade militärkuppen i Niger.

Den inträffade 26 juli i år när presidentgardet fängslade president Mohamed Bazoum under ledning av gardets befälhavare Abdourahamane Tchiani. Denne utropade sig till överhuvud för en militärjunta som nu skulle styra landet. Ecowas reagerade skarpt och hotade att invadera Niger för att återinsätta president Bazoum. Det har i skrivande stund inte hänt och ju längre tiden går, desto mindre sannolikt är det att vi får se en sådan utveckling.

Det här är dåliga nyheter för hela Afrika. Under senare årtionden har det gjorts upprepade försök att skapa enighet mellan afrikanska länder i form av handels­unioner och EU-lika strukturer för att stärka samarbetet stater emellan. Ecowas är ett exempel på det. Dessa, av många sedda som helt nödvändiga åtgärder för kontinentens utveckling, störs ideligen av militärkupper som tvingar de visionära pan­afrikanska tänkarna tillbaka till ruta ett.

Sedan 1950, då avkoloniseringen inleddes på allvar, har Afrika fått uppleva 106 kupper. Den senaste inträffade den 30 augusti i Gabon. Även där var det presidentgardet som avlägsnade presidenten, Ali Bongo, från palatset. Familjen Bongo har styrt landet i ett halvt sekel och de val som har hållits har varit charader vars enda funktion har varit att bekräfta Bongos makt. Som nu alltså är bruten med en oviss framtid för landet.

Kuppen i Gabon sägs ha börjat som ett familjegräl. Ledaren för kuppmakarna, generalen Oligui Nguema stod under lång tid den förre presidenten Omar Bongo nära. När denne dog 2009 uppstod en schism i familjen. Ali Bongo som tog över såg Nguema som en farlig makt­rival, de sägs vara släkt. Nguema gick i exil men återkom alltså till landet och avsatte Ali Bongo.

Västerländska bedömare söker fåfängt efter förklaringar till att afrikanska statschefer så ofta störtas av militären. De enklaste förklaringarna handlar om fattigdom och klimatförändringar men de håller inte för en närmare granskning. Att Afrikas befolkning är väldigt ung och att afrikanska stats- och regeringschefer i allmänhet är tämligen ålderstigna kan indirekt vara en orsak till social oro. Den snabba urbaniseringen i Afrika söder om Sahara har gett upphov till en ny kategori afrikaner. Relativt välutbildade unga män och kvinnor, påverkade av västerländska livsstilsideal men oförmögna att förverkliga sina ambitioner på grund av ett strukturellt åldersförtryck. Av tradition är det fortfarande en nästan hädisk tanke att unga männi­skor ska styra över äldre, i såväl politiken som i yrkessammanhang.

När det inte går att förändra det sy­stemet med demokratiska medel sätter många sitt hopp till att en militärkupp kan lösa problemet. Kuppmakare spelar ofta på de känslorna för att söka stöd hos unga.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Om man tittar på en karta över den afrikanska kontinenten ser man att de mest kuppbenägna länderna ligger som i ett bälte söder om Sahara. Burkina Faso, Guinea, Tchad, Mali och Sudan, alla har upplevt militärkupper under de senaste tre åren. Det de har gemensamt är att de ligger på eller nära den tionde breddgraden nord. Den breddgraden markerar gränsen mellan muslimskt och kristet dominerade områden. För sekulariserade svenskar betyder det kanske inte så mycket, men i Afrika råder en ständig konflikt, som ibland tar sig väpnade uttryck, mellan muslimer och kristna. Den tionde breddgraden är därför en frontlinje. Niger har under en lång tid plågats av islamistiskt våld utfört av al-­Qaida, Islamiska staten och den Nigeria­baserade islamiströrelsen Boko Haram.

Noterbart är hur relativt friktionsfritt de flesta kupperna i Afrika genomförs. Det är tydligt att det finns ett folkligt missnöje med den styrande eliten som militärmakten ganska enkelt kan manipulera till sin fördel. Kupperna är i allmänhet tämligen oblodiga, men så många militära makt­övertaganden har ägt rum i så många länder på kort tid att kvarvarande autokrater i Afrika nervöst måste fråga sig om de står på tur, och vilken behandling som vankas då.

Financial Times skrev nyligen om Kameruns president Paul Biya som tillbringar det mesta av sin tid i en flott svit på Intercontinental Hotel i Genève. Han har suttit vid makten i 40 år och får rutinmässigt lyssna på talkörer från ilskna demonstranter som stör anblicken av den vackra Genèvesjön. Han är 90 år gammal, världens äldsta statschef.

Står Biya på tur att avsättas? Kanske då även 81-årige Teodoro Obiang som har styrt Ekvatorialguinea i 44 år. 80-årige Denis Sassou Nguesso har det sannolikt lite svettigt i sitt presidentpalats i Kongo Brazzaville, där han har bott sedan 1997. Ingen afrikansk stats- eller regeringschef kan känna sig helt trygg vid makten eftersom militärkupper har en tendens att sprida sig. Den ena kuppmakaren inspirerar den andra, i synnerhet när ett maktövertagande är så relativt enkelt på grund av stödet från missnöjda medborgare.

Många väntar spänt på vad som ska hända i Uganda. President Yoweri Museveni tog makten med militärt våld 1986. Det förs­ta beskedet han gav omvärlden var att han ansåg att afrikanska ledare sitter vid makten alldeles för länge.

Han har nu varit president i 37 år. Starkt uppbackad av internationellt bistånd, bland annat svenskt.