Det är grundtesen i Why the Germans do it Better av den brittiske författaren och gammal-räv-journalisten John Kampfners. Man blir inledningsvis alltid orolig när någon verkar vilja luta en analys av Tyskland mot påstått teutoniska karaktärsdrag som försiktighet och punktlighet. Men när Kampfner väl sätter tänderna i de sex teman han valt som fokalpunkter – återuppståndelsen ur krigsruinerna, mamma Merkels ledarskap, immigration och integration, tysk näringslivskultur, det sociala samhället och miljörörelsen – blir det inte dammigt alls. Tvärtom är hans följsamma och initierade exposé mycket läsvärd både för den som söker nya inblickar i Tysklands moderna historia och för den som redan känner till det mesta men vill ta sig en ny funderare på hur allt hänger ihop.

Att Kampfner organiserar berättandet runt ett antal tidsövergripande teman är ett enkelt men smart upplägg som får sammanhang att bli tydliga som lätt hade kvävts av ett strikt kronologiskt grepp. Kampfners effektiva journalist-engelska­ är också perfekt lämpad för breda penseldrag med personlig touche. Han lyckas förmedla tillräckligt djup utan att avskräcka stressade Bokusbrowsare med en tegelsten.

”Det skulle det vara svårt att vaska fram ett enda nummer av Der Spiegel från de senaste 40 åren som inte innehåller minst en artikel relaterad till nazitidens skugga.”

Kampfner har efter många år som korrespondent både utanför och innanför järnridån, före och efter dess fall, full koll på Tysklands kulturella komplexitet. Hans brittiska blickvinkel gör dessutom boken till ett slags två-till-priset-av-ett-erbjudande för svenska läsare eftersom den lockar till jämförelser mellan alla tre länderna. Tyskarnas önskan att fostra social koherens genom alltifrån folklig föreningsverksamhet till hyresregleringar och medarbetarrepresentation, förvånar en britt som Kampfner men känns långt ifrån exotisk för en svensk. Skillnader som ändå finns mellan Sverige och Tyskland blir ibland tydligare av det och gör en nyfiken: varför har till exempel Tysklands ojämställda skattesystem och barnomsorg inte utsatts för samma ”evolutionära tryck” som för länge sedan har lett till förändringar i Sverige?

Rollen som ekonomisk stormakt har å andra sidan britterna mer erfarenhet av än svenskarna och Kempfner zoomar direkt in på vad som är den största utmaningen för just Tyskland: den obekväma sitsen mellan ett USA som tar allierade­ ledares servilitet för given (inklusive Obama, vars CIA visade sig avlyssna­ An­gela Merkels mobiltelefon) och ett Ryssland som ständigt provocerar men med vilket stora delar av tyskarna har en affinitet som anglosaxerna lätt ignorerar. Addera därtill EU:s interna maktbalans, Kinas världspolitiska elektromagnet och på sistone en Merkelhatande Trump.
Utan att göra en stor poäng av det utmålar Kampfner den tyska positionen som långt mer svårnavigerad än Storbritanniens, vilket förklarar att Tysklands utrikespolitik ofta kan te sig tvehågsen. Tyskland befinner sig helt enkelt mellan olika stolar, medan Storbritannien är entydigt USA-orienterat. När andra agerar (eller åtminstone orerar) kraftfullt mot exempelvis Kina händer det inte sällan att Tyskland tvekar.

Särskilt intressant är Kampfner i de delar som behandlar den tyska återföreningen och det sega integrationsarbete som på senare år vävts ihop allt tätare med immigrationskrisen och fram­marschen­ för det högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschland. Författarens tidigare posteringar i Östberlin och Moskva ger honom tillgång till ett brett kontaktnät av både gamla och unga, höga och låga Ossis som annars sällan kommer till tals. Han tar läsaren på besök till fabriker, sociala projekt, undangömda museer, liksom på lunch med medlemmar ur intelligentian. Många möjliga förklaringar till varför klyftan mellan öst och väst är så svår att överbrygga kommer till ytan, men den som sticker ut är den västtyska ledningens misstag att inte redan i ett tidigt skede hjälpa fram fler östtyskar till ledande positioner.

Det verkar vara en osedvanligt svår historielektion att ta in, trots att samma sak har inträffat överallt i alla tider, allt­ifrån Mesopotamien till Rwanda: Att skapa en intern acceptans av och ett positivt engagemang för ett system som avser att integrera två kulturer, kräver minoritetens medstyre, hur obehagligt det än kan te sig för den grupp som i utgångsläget har flest äss i rockärmen. Men trots problemen med den envisa öst-väst-klyftan väljer Kampfner att sträcka sig efter det halvfulla glaset. Där, liksom vid andra tyska tillkortakommanden, har han svårt att föreställa sig något annat land som skulle tacklat utmaningarna mer resolut och generöst.

Allra minst hans eget hemland som han är mycket kritisk till och där Why Germans do it better har rönt stor uppmärksamhet. Sannolikt för att den väver ett post-Merkel- och ett post-brexit-­narrativ som träffar en nerv hos en liberal, desillusionerad tjatterklass: Tyskland är ett land vars politiska kultur, trots misstag och imageproblem, bara kan tolkas som en extraordinär succé. Efter att USA och Storbritannien har slarvat bort sitt moraliska ledarskap är Tyskland den enda större nation som håller den liberala demokratins låga vid liv. Och detta till stor del tack vare Angela Merkel.

För Europavänliga britter som Kampfner, utleda på det egna landets substanslösa ledarskap, på europeisk högerradikalism och labila stormaktsrelationer, framstår Merkels lågmälda styrka som en hägring i en politisk öken och hon tar stor plats i boken. Han försöker att vara balanserad, men har svårt att dölja sin aktning för en kansler vars ledstjärna, stick i stäv med anglosaxisk tradition, är ”långsam men säker”. Merkels näst intill omänskliga impulskontroll, som förvisso försatt henne i ett antal svåra pr-lägen genom åren, uppskattas dessutom av britter som inte kan låta bli att likställa stiff upper lip med karaktärsstyrka.

Kampfner berättar förtjust om hur Vladimir Putin under ett möte i Moskva utstuderat låter sin svarta labrador lägga sig vid den hundrädda kanslerns fötter. Hon rör inte en min, utan säger istället på perfekt ryska att ”den äter i alla fall inte journalister”. I motsats till Putin, får man förmoda att hon menar.

Rent avundsjuk blir Kempfner på tyskarnas avslappnade förhållande till finkultur. Tydligen började David Cameron stamma när Merkel under en middag frågade vilken opera han kunde rekommendera. Inte för att den före detta premiärministern inte visste besked utan för att brittiska politiker inte får erkänna finkulturella sympatier öppet utan att det leder till klassrelaterade repressalier. Ytterligare en poäng till tyskarna i ögonen på engelska Bildungsbürger.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Elefanten i det tyska rummet är alltid Skulden och dess inflytande på precis allt landet tagit sig för sedan kriget; från författning och försvar till samhällsdebatt och läroplaner. Kampfner gör den synlig och tar ställning redan i inledningen. Han menar att Tyskland under ett par decennier efter 1945 inte hade kraft att ta in och bearbeta den överväldigande skulden, men att det därefter skett på ett imponerande oavlåtligt sätt, något han anser har skapat ödmjukhet hos tyska politiker inför vad som kan hända när vissa samhällskrafter inte hålls i schack. Och har lett till att befolkningen lever upp till ett annat brittiskt ideal Kampfner verkar gilla: understatedness. De flesta tyskar författaren pratar med blir nära nog generade av boktiteln Why Germans do it Better.

Skulden och behovet av att aktivt värna demokratin spelar en roll i bokens alla delar, och det med rätta: det är svårt att som utlänning helt greppa hur genomsyrat det tyska samhället är av Vergangenheitsbewältigung. Det skulle det vara svårt att vaska fram ett enda nummer av Der Spiegel från de senaste 40 åren som inte innehåller minst en artikel relaterad till nazitidens skugga. På liknande sätt skulle det sannolikt se ut om man systematiskt analyserade politiska vägval utifrån ett skuldperspektiv. En tyska kommer till tals i boken som säger: ”Ni britter […] är bekväma med att improvisera. Vi behöver regler. Tyskar har inte självförtroende nog att lita på att vi landar rätt om vi tar en risk. Det är därför vi inte tar risker.”

Kampfner skulle gärna se att britterna (och andra, främst USA) anammade vad han ser som Tysklands mogna politiska mentalitet; att andra också skulle bete sig som vuxna. Man befarar dock att hans optimism får honom att underskatta anglosaxiska länders djupt rotade tro på sin egen särställning och förmåga (även dessa tankemönster formade av andra världskriget). Men kanske kan Kampfner i tider av politiskt själasökande nå fram med en Tysklandsbild som väcker ett mer empatiskt intresse och mindre reflexmässig misstänksamhet än tidigare. Redan det skulle vara ett stort steg framåt.