Förutom möjligen Robert Kaplan, som hade ägnat två år till att skriva en bok som landade i denna slutsats. Presidenten lovade istället att amerikaner på hemmaplan skulle komma först. Militära allianser var föråldrade, handelsavtal skulle sägas upp och USA skulle inte ta på sig militära engagemang i Mellanöstern. Isolationister fick inflytelserika roller i Vita huset. Det tog inte lång tid innan diktatorer runt om i världen började testa gränserna i den nya ordningen.

Journalisten och före detta utrikeskorrespondenten Robert Kaplan har under många år använt geografi som en viktig faktor för att analysera politik med erfarenhet från Mellanöstern, Nordafrika och Europa. I sin senaste bok Earning the Rockiesdriver han tesen att USA inte kan komma ifrån sin roll som världsledare, en roll grundad i erfarenheten av landets långa och mödosamma expansion västerut, den process som amerikaner kallar Manifest Destiny. Att tämja prärien, bergen, öknen och till sist kusten i väst var landets första erfarenhet i nationsbyggande. Först när den västliga expansionen stod klar på 1890-talet kunde en ny era inledas, där USA skulle komma att bli en supermakt som säkrar en liberal världsordning och står emot totalitära ideologier. Allt detta är enligt Kaplan ödesbestämt: USA har en unik intern geografi som ligger till grund för teknologisk utveckling, handel, framåtanda och pragmatiskt beslutsfattande.

Geografi i Kaplans mening handlar inte om ren yta utan om geografiska tillgångar som binder samman ett land internt och håller fiender på avstånd. Till exempel har USA fler farbara vattenvägar än resten av världen tillsammans, floder går diagonalt över kartan istället för horisontellt, vilket har drivit på handel och utbyten inom landet. Delstaterna i Mellanvästern erbjuder enorma arealer av odlingsbar mark som, tack vare teknisk innovation, har kunnat föda befolkningen längs kusterna.

Denna geografi har även format amerikaners karaktär och moral. De prövande förhållanden som mötte nybyggare under den västliga expansionen krävde att principer om individens frihet skulle gå före principer om kulturell särart. Praktiska lösningar gick före estetik. Pragmatism före ideologi. Europeiska hierarkier och traditioner som inte producerade någon direkt nytta lämnades därhän.

Utmaningen i väst drog till sig en blandning av äventyrliga pälsjägare, tålmodiga nybyggare, rallare, guldgrävare och djupt troende mormoner. Folkgrupper och etniciteter levde bredvid varandra och uthärdade naturens påfrestningar, som blev en delad erfarenhet. Kaplan tar hjälp av historikern Bernard DeVoto för att låta oss förstå hur USA blev ett folk, istället för flera, genom sitt nationella projekt – att ta sig förbi en oändlig prärie, över de Klippiga bergen, den heta öknen i Nevada, och till sist nå fram till Stilla havet, för att därefter upprätthålla ett land från östkusten till västkusten. Först när vi förstår denna kollektiva resa kan vi förstå hur USA skapar sina relationer till omvärlden.

I Earning the Rockies tar Kaplan med läsaren på en personlig resa från New England i öst, till San Diego i väst. Under resan reflekterar författaren över historiska platser och dess betydelse för det nationella projektet – bland annat Abraham Lincolns hus i Springfield (en president som förstod geografins villkor), stålstaden Pittsburgh där tre stora floderna möts (landets ”artärer”) och Hooverdammen mellan Nevada och Arizona som möjliggör civilisation i öknen.

Längs vägen gör författaren ett antal socialrealistiska nedslag i amerikanska samhällen, där han tjuvlyssnar till vardagssamtal för att komma åt invånarnas verkliga åsikter. Han finner en kulturell klyfta mellan en ”global civilisation” i universitetsstäder såsom Bloomington, Indiana, och samhällen där det saknas en större industri eller universitet som binder dem samman med resten av världen. Denna beskrivning är bekant för den som följer amerikansk politik, och inte minst för den som har tagit del av skildringen av arbetarklass i Mellanvästern i HillbillyElegy av J D Vance. Men Kaplan visar att den globala klassen finns över hela USA, inte bara längs kusterna. Det kan skilja bara en timme mellan en global och eklektisk småstad som Marietta, Ohio, och det utarmade Wheeling, West Virginia.

Som tidigare utrikeskorrespondent jämför Kaplan människor han har mött i Mellanöstern och Europa, och han noterar amerikanernas praktiska förhållningssätt. Här pratar man inte abstraktioner, som på kaféer i Centraleuropa, eller överöser varandra med generositet, som i Nordafrika. Kaplan finner dessutom en genuin vänlighet i mellersta USA som saknas på kusterna. Typiska samtalsämnen kan vara saker som familjeliv, kyrkoaktiviteter, oro för höga collegekostnader och priset på receptbelagda mediciner. Diskussioner om politik är frånvarande, detta trots att resan sammanfaller med presidentvalskampanjen.

För en europeisk läsare som försöker förstå amerikansk politik litet bättre är dessa nedslag i USA bokens största behållning. Även om politiken är ständigt närvarande på tv-skärmar, radio, och plakat längs med gatorna, diskuteras den sällan utanför storstäderna. Amerikaner har inte behov av att resa utomlands eftersom det finns en sådan variation av resmål inom gränserna. Bara om landet självt attackeras, eller dess intressen kränks, vill invånare i Mellanvästern att USA involverar sig. En sådan utrikespolitik har kommit till uttryck i den tradition som utgår från Andrew Jackson: man förlitar sig till att regeringen håller landet säkert. Inte mer, inte mindre än så. Detaljer lämnar man till experterna.

Då inställer sig frågan om varför en demokrati vars invånare är ointresserade av att engagera sig utomlands faktiskt har utvecklat de överlägset starkaste stridskrafter som finns på jorden, militära styrkor som finns representerat nästan överallt i världen. Trogen sin geografi menar Kaplan att militär styrka och ekonomiskt inflytande – kombinationen av hård och mjuk makt – är ett resultat av de geografiska utmaningar som amerikaner lyckades överkomma. De oändliga majsfälten i Illinois krävde världens starkaste lokomotiv för transporten, vilket Kaplan kopplar till långdistansmotorer på moderna örlogsfartyg. Nätverket av farbara vatten skapade en förmåga till handel som USA:s entreprenörer har tagit utanför landets gränser, vilket har skapat en global marknad.

Även de blodbesudlade inslagen i amerikansk historia behandlas i boken: utraderingen av flera ursprungsfolk och slaveriet i Sydstaterna är företeelser som gör sig påminda vid flera tillfällen och ”sätter sig som stenar i halsen”. Att å ena sidan bära på denna historia, och å andra sidan ha varit avgörande för att rädda stora delar av Europa från totalitära ideologier, skapar en moralisk motsägelse. Stenen går inte att svälja men landet går vidare och söker hela tiden förbättra sig. Det är svårt att se hur världen skulle vara bättre om den västliga expansionen vore ogjord.

Som följeslagare på resan har författaren med sig amerikansk sekelskifteslitteratur: William Faulkner som skriver om Gamla Södern, Walter Prescott Webbs bok om prärien, The Great Plains, och Bernard DeVotos serie om den amerikanska Västerns historia. För en svensk går tankarna till Willa Cathers böcker om nybyggare i Nebraska, där skandinaver och centraleuropéer tämjde landskapet i mitten av 1800-talet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Slutsatsen blir att geografi är utgångspunkten för politiken, men inte ett mål. Geografi formar människor, som i sin tur formar världen. Här har andra länder – läs Ryssland – gått fel. Det finns inget egenvärde i att behärska ett stort territorium på en karta. Särskilt inte om geografin motarbetar samhörighet. Däremot finns ett värde i att ta vara på vad territoriet har att ge, att förstå tidigare generationers geografiska umbärande, vilka värden som geografin har krävt av dess invånare. För att vara effektiv i världen måste USA:s ledare vara förankrade i ”sin egen jord”, menar Kaplan. Det låter som en självklar politisk premiss men tycks ha varit något man har underskattat, inte bara i USA.

Med modern teknologi och en ”global klass” finns en risk för att människor glömmer sin historia och förlorar sin geografiska förankring. Om identitet inte längre är kopplad till en terräng går de delade värden som ett land förfogar över förlorade, och människor påverkas därmed lättare av trender och populistiska ideologier, menar Kaplan. Visserligen var det inte den globala klassen som valde en populist till president, men partier som saknar förankring i myllan banar väg för oprövade alternativ.

Är USA fortfarande förutbestämt att leda andra, med en isolationist som president? Så här långt in i presidentskapet finns inget entydigt svar. USA har skickat ett hangarfartyg mot Nordkorea till stöd för allierade i Asien, Syrien har bombats som svar på en kemvapenattack, och ”alla bombers moder” användes för att slå ut IS-krigare i Afghanistan. Trump har förbrödrats med Kim Jong-Un. Militäralliansen Nato är inte längre obsolet. På flera sätt har USA signalerat att man fortfarande är villigt att leda världen. Kanske har geografin kommit ikapp ännu en president.

Earning the Rockies är en smal liten sak på 180 sidor och kan läsas under en transatlantisk flygning. Skildringen av USA med de historiska detaljerna hade gärna kunnat vara längre, för en så långtgående slutsats, ödesbestämd att leda, kräver trots allt en omfattande och tung argumentation.