Det strösslas med referenser till skilda tidsepoker, exemplen duggar tätt och hantverket är på många vis högklassigt. Men snarare än att gå på djupet inom ett specifikt uttryck eller lyfta fram dolda aspekter inom en avgränsad period,­ så lanseras ett brett men konstruerat tema där museibesökaren eller bokläsaren både förväntas acceptera anslaget och samtidigt sortera efter eget huvud. Vi ställs inför en ström av människor och objekt; ständigt ackompanjerade av något nytt och storslaget viktigt som kallar på oss och leder till nya såväl bokstavliga som metaforiska rum.

Det verkar ligga i tiden att med hjälp av historiska skeenden och människans lämningar producera en röd tråd snarare än att återge dessa. På just Nationalmuseum­ gjordes en utställning kring ett årtal – ”1989: kultur och politik” – för bara några år sedan och nyligen läste jag en biografi om Napoleon, av Ruth Scurr, där kejsaren betraktas och förstås genom sitt förhållande till trädgårdar. Boken Napoleon. A Life in Gardens and Shadows diskuterar Napoleons militära strategier och erövringar, men också hans relation till naturen, via perspektivet trädgårdsodlingar.

Genom den här sortens metod kan man förnimma den grandiosa svindel som viktiga skiften ger upphov till. Tidigare marginaliserade ämnen kan lyftas fram och historiska personer kan belysas från nya infallsvinklar när till synes disparata fenomen finner samhörighet under ett tema. Det är också ett sätt att samla upp det utspridda – Bake­well skriver i sitt förord att hon kommer att koncentrera sig på personer snarare än ismer och en europeisk erfarenhet som hon menar uppvisar kontinuitet i humanistiska tanketraditioner. Samtidigt reserverar hon sig direkt genom att påminna om att hennes berättelse är en del av ett globalt narrativ, en större tradition, som går tillbaka till en materialistisk världsbild formulerad redan i den indiska Cāvārka-skolan och i det antika Grekland.

”Att humanismen som idéströmning är enklare att identifiera än att definiera står klart ganska omgående i Bakewells bok.”

Garderingar av det här slaget är ofrånkomliga när man skriver sig genom centrala språng i tid och rum. Det gäller att skapa en kontakt med läsaren där premisserna blir tydliga: ni får acceptera brokigheten, signalerar Bakewell, eftersom ambitionen är att synliggöra humanister, humanism och humaniora under 700 år.

Känslan av att vandra genom det anlagt storslagna kan – vare sig det rör trädgårdar, politiska paradigmskiften eller humanism genom sju sekel – leda till insiktsfulla upplevelser som går utöver det vanliga. Men ibland blir prakten och prålet, floran av mångfald, för stor och gör mottagaren däven och kluven. Vad är huvudsak och vad är överskott? Tar det aldrig slut?

Boken är precis som titeln antyder en ambitiöst upplagd exposé. Den är enkel att följa och bär inga spår av akademisk jargong trots nästan 400 sidor text – exklusive appendix, fotnoter och sakregister. Bakewell inleder hos Petrarca och Boccaccio på 1300-talet, fortsätter genom de italienska landskapen via pest och sprezzatura fram till Lorenzo Valla, Florens och Savonarola, för att sedan korsa alperna och titta på humanisterna i norr: Erasmus, Montaigne, därefter Voltaire, Diderot, Upplysningen, Thomas Paine, Oscar Wilde, rationalitetens tidevarv och feminister in spe, romanens framväxt, frihet, Humboldt, Darwin, Auguste Comte och Bertrand Russell, fascism, exil, pragmatism, och så avslutas den humanistiska inventeringen med vår tids manifest och kampanjande via stadsplanering och Vasilij Grossman i en plädering för en glädjens position, nämligen den humanistiska. Som man kan ana av denna hårt selekterade uppräkning av personer och omständigheter blir det inga djupdykningar utan summariska överflygningar.

Språket är direkt, tryfferat med inskjutna kommentarer från samtidens horisont. Resonemangen plockas upp och utvecklas sömlöst av en författare som kan sina frågor, men också gärna vill visa på deras värde. I en värld av religiösa dogmer och ökande populism, samt tekniska hot av skilda slag, är humanistiskt fritänkande och dess metoder hoppfulla exempla vi alla kan lära mer av, fastslår Bakewell tidigt. Hur själva inlärningen, eller överföringen av ”god kunskap”, ska ske är oklart. Här följer författaren en vanligt återkommande men tröttsam nutidselegi som går ut på att om folk bara tog sitt förnuft till fånga så skulle världen bli bättre och fredligare.

Hon skriver till exempel att fler skulle ha en positiv inställning till vaccin under covid-19-pandemin om skolsystemet hade tagit undervisning i vetenskap på större allvar, men fördjupar inte sitt påstående genom kvalificerande resonemang. En utläggning kring skilda sorters bias eller hur relationen mellan kunskap och personlig övertygelse skulle kunna se ut skulle ge tyngd åt påståendet. Konstateranden av den här sorten leder till att en bok som passionerat försöker påminna om människans komplexitet och moraliska fundament ibland stänger in sig i en åsiktskorridor.

Vid vissa tillfällen under läsningen får jag känslan av att Bakewell lägger in sina politiskt korrekta slöjor (snarare än pläderingar) något pliktskyldigt. Hon bekänner sig inte entydigt till en viss ideologisk uppfattning vid sidan av den vagt humanistiska, men jag studsar ändå till på vissa formuleringar. Att filosofen Jeremy Bentham, mest känd som utilitarismens fader, argumenterade för ”vad vi idag skulle kal­la LGBTQ+rättigheter” är inte bara en märkligt presumtiv anakronism utan oreflekterat ytligt från en författare som i stort är noggrann med ordalydelser och tidsmarkörer. I hennes andra böcker, den om essäisten Montaigne och i den fantastiska Existentialisterna. En historia om frihet, varat och aprikoscocktails från 2017, finns en stark närvaro och filosofisk fördjupning som presenteras genom lekfulla vändningar. Vid det existentiella kafébord som Bake­well dukade upp ville man slå sig ned och stanna länge, som både tyst betraktare och pratsam gäst. Hon skapade en lärd och sammanhållen berättelse om en rad författare och intellektuella genom att spränga in anekdoter, ringa in det distinkta och samtidigt ge liv åt en tid som ligger hi­storiskt nära men ändå var annorlunda.

Att humanismen som idéströmning är enklare att identifiera än att definiera står klart ganska omgående i Bakewells bok. Vad menas egentligen med humanistiskt tänkande? För mig finns dock inget omedelbart problem med en flytande begreppsprecisering. Jag störs inte av att författaren applicerar det humanistiska som en strävan eller tankestämning. Snarare är det kongenialt­ med rörelsens riktning att uttrycket inte fastslås; det humanistiska kan i likhet med ett begrepp som kvalitet urskiljas och uppfattas men kanske inte sammanfattas lika smidigt i en enda mening. Därför är det sympatiskt och modigt att Bakewell tillåter sig att vara diffus på denna punkt.

På vissa ställen glimrar boken till. En sådan passage berör Leonardo da Vinci och den vitruvians­ke mannen. Teckningen som Leonardo skapade runt 1492 föreställer en naken mansfigur med idealiska proportioner med kroppen i två positioner lagda ovanpå varand­ra. Manskroppen har utsträckta armar och ben och är inskriven i en cirkel och i en kvadrat.

Vitruvius var en romersk arkitekt och konstnärer ville vid den här tiden göra verklighet av hans ideal genom att avbilda efter dem: Leonardos bild innehåller mått på manlig perfektion (förutom att han har för många armar och ben). Men, påpekar Bakewell, det som särskiljer Leonardos teckning är att den inte underkastar sig symmetriska mått. Formerna är icke-koncentriska. Genom att förskjuta kvadraten en aning nedåt framhävs skönheten, proportionerna är modifierade, cirkeln utgår från figurens navel, vilket skapar mer harmoni åt ögat.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vi kan se, och även förstå genom Leonardos bild att en muskulös manlig kropp karaktäriseras av något som inte är helt symmetriskt perfekt. Harmonin uppstår genom att rubba bildens centrum.­ Eftersom den här ritningen finns i så mångas medvetande har andra konstnärer och grafiker plockat upp betydelsen av vad en man med armarna rakt ut kan signalera. Den internationella symbolen för den humanistiska rörelsen, ”den glada människan” som designades av Dennis Barrington 1965, genljuder av Leonardos figur: full av tillförsikt, öppenhet och välmående.

Litet en passant skriver Bakewell att organisationen Humanisterna i Storbritannien valt bort ”den glada människan” till förmån för en mer flytande symbol som dansar. Den här senare figuren följer sitt eget rörelsemönster istället för att stilla bli betraktad. Det hade varit intressant om texten inte stannat här utan låtit tankegången vidareutvecklas: Finns det ett skifte i människans kulturella självuppfattning som är av betydelse för humanistisk reflektion när hon går från avbildad till att sättas i rörelse?

Viljan att låta naturvetenskap smälta samman med och bli en del av det humanistiska projektet är lovvärt och en bra påminnelse om idéernas kontexter. Samtidigt blir det tydligt att Aristoteles bild av fysikens lagar och rymdens beskaffenhet var felaktiga i jämförelse med hans tankar om poetiken, eller moralen.

Genom att välja det maximalistiska greppet, kanske av rädsla för att annars tappa en viktig vinkel eller att i en blandning av plikt och ärelystnad vilja skriva den ultimata berättelsen om det mänskligt möjliga, presenterar Bakewell ett imponerande material. Det som riskerar att ske när kompetent men samtidigt ytlig behandling av temata får dominera är att angelägenheten försvinner bort i ett sorl av röster och upptäckter. Jag hade önskat att författaren emellanåt hade stannat till och begrundat andligt djup, misslyckanden och häftigt begär. Det är trots allt människans historia vi talar om.