Iår har det gått trettio år sedan premiären på Colin Nutleys film Änglagård, mitt under den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Senare samma år höjdes marginalräntan tillfälligt till 500 procent. Nutley och producenten Lars Jönsson hittade ingen som trodde på filmidén, utan satsade sina egna pengar i projektet. Änglagård blev en succé och sågs av över en miljon svenskar.

I filmen spelar Helena Bergström Fanny, arvtagerskan till en lantegendom i en isolerad by i Västergötland, där tiden tycks ha stått still sedan 1950-talet. Hon dyker upp till sin morfars begravning för att ta egendomen i anspråk och representerar tillsammans med vännen Zac, som spelas av Richard Wolff, storstaden i skarp kontrast mot den misstänksamma, men ska det visa sig, godhjärtade lokalbefolkningen.

I Änglagård spelade Colin Nutley skickligt på den dualism som präglar svenskarnas förhållande till landsbygden. För de flesta av oss ligger livet på landet bara en eller ett par generationer tillbaka i tiden. Så gott som varje familj har sin egen berättelse om flytten från landet till staden. Ibland är det en berättelse om frigörelse och möjligheter, ibland om ett förlorat paradis. Ofta både och.

”Polariseringen mellan stad och land är inte någonting unikt för Sverige, utan har motsvarigheter i de flesta västländer.”

Länge betraktades det som en etablerad sanning att svenska riksdagsval avgjordes i den politiska mitten. Det var om de lättrörliga storstadsväljarna kampen stod. Landsbygdens, bruksorternas och storstädernas befolkning hamnade i bakvattnet. Det var i storstäderna som framtiden fanns. Den politiska elitens ovan­ifrånperspektiv illustrerades av den nyss avgångne statsministern Fredrik Reinfeldt i en intervju med danska Politiken, 2014:

– Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig.

Året innan hade Reinfeldt även avfärdat bruksorternas industriarbetare när han vid World Economic Forum i Davos slog fast att ”we used to have people in the industry, but now they are basically gone”. Ett märkligt påstående från en statsminister i ett land där tillverkningsindustrin sysselsätter en tiondel av befolkningen och svarar för en femtedel av bruttonationalprodukten.

Reinfeldts inställning var typisk för de moderater som under alliansåren ståtade med prefixet ”nya” och som marknadsförde sig som ett parti för den progressiva medelklassen i storstäderna. Därför markerades avstånd mot allt som uppfattades som en del av det gamla Sverige. Idag är det många moderater som skruvar besvärat på sig när man påminner dem om hur Reinfeldt 2013 avfärdade försvaret som ett särintresse.

Det finns skäl att anta att det elitistiska storstadsperspektivet bidrog till att de nya moderaterna tappade sin attraktionskraft i stora delar av väljarkåren. I sin analys efter valet 2018 konstaterade partiet att småstads- och landsbygdsväljare blivit allt viktigare för partiet: ”Man kan här fråga sig om utvecklingen i Sverige börjar likna den i många andra västländer, med mer progressiva städer kontra en konservativare landsbygd.”

Moderaterna var inte det enda borgerliga parti som under allians­åren valde att omstöpa sig i progressiv och urban riktning. Ännu längre gick Centerpartiet som övergav sina gamla kärnväljare på landsbygden för att, särskilt under partiledaren Annie Lööf, rikta sig till progressiva kvinnliga storstadsväljare.

Trots att detta Centerparti som mest nådde ett väljarstöd på 8,6 procentenheter, och således befann sig fjärran från 1970-talets rekordsiffror då det samlade en fjärdedel av väljarkåren, betraktades omsvängningen länge som ett framgångskoncept av den kommenterande klassen. Kanske rymde bedömningarna ett visst mått av önsketänkande. Inför valet 2018 hördes rentav röster som spekulerade i om inte Lööf var en potentiell statsministerkandidat.

I valet 2022 kom verkligheten ikapp. Väljartappet var visserligen mindre än två procentenheter och stödet större än i valen 2010 och 2014, men det hade blivit uppenbart att övergivandet av landsbygden hade straffat sig. Det gamla bondeförbundet är inte längre största parti bland bönder, visade en undersökning från Land Lantbruk från början av året. 28 procent av lantbrukarna uppgav att de tänkte rösta på Sverigedemokraterna i årets val, jämfört med 26 procent på Centerpartiet.

Ingenstans på landsbygden gick Centerpartiet framåt i årets val. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner finns 55 renodlade landsbygdskommuner i Sverige. Inte i någon av dessa ökade Centerpartiet sitt väljarstöd. Däremot rasade partiet i tidigare starka centerfästen som Storuman –19 procent), Vilhelmina –18 procent), Mönsterås –14 procent) och Bräcke –13 procent), bara för att nämna några.

För många i centerrörelsen innebar tappet på landsbygden att partiet hade börjat förlora sin själ. Många var också missnöjda med partiledningens beslut att inordna sig i det socialdemokratiska regeringsunderlaget. Det blev också uppenbart att den hårdföra linjen mot Sverigedemokraterna inte hade fungerat. Tvärtom har Sverigedemokraterna växt där centern har tappat.

Sverigedemokraternas framgångar på landsbygden har ritat om den politiska kartan. Snabbast har de växt i norrländska småorter, som Dorotea i Västerbotten. Att den traditionella borgerligheten inte dragit fördel av att väljarkåren rört sig högerut beror sannolikt på att många väljare utanför storstadsområdena känt att de borgerliga partierna under många år vänt dem ryggen.

Polariseringen mellan stad och land är inte någonting unikt för Sverige, utan har motsvarigheter i de flesta västländer. 2018 och 2019 skakades Emmanuel Macrons regering av proteströrelsen Gula västarnas framfart i Paris och andra franska städer. Rörelsen började som en protest mot höjda bränsleskatter, men växte till ett motstånd mot den urbana eliten i största allmänhet.

Den brittiske journalisten David Goodhart beskrev 2017 i boken The Road to Somewhere polariseringen som en motsättning mellan människotyperna varsomhelstare (urbana och högutbildade) (”anywheres”) och någonstansare (lågutbildade landsbygdsbor) (”somewheres”). Enligt Goodhart dominerades de politiska och ekonomiska institutionerna av de lättrörliga och urbana varsomhelstarnas perspektiv, medan någonstansarnas intressen hamnat på undantag. Utifrån Goodharts analys kan såväl de Gula västarnas protester som Trumps valseger och Sverigedemokraternas framgångar förstås som någonstansarnas revolt mot varsomhelstarnas ordning.

Men att dela in befolkningen i varsomhelstare och någonstansare är att göra det lätt för sig. Spänningen mellan stad och land går långt tillbaka i den svenska historien och utgör ett centralt element i den svenska självbilden. När Moderaterna och Centerpartiet omdefinierade sig själva som progressiva innerstadspartier anslöt de i själva verket till en berättelse som berättats om och om igen sedan 1900-talets början, den om den kollektiva resan från fattigt jordbrukssamhälle till rik industrination. Det var samma berättelse som bar socialdemokraternas strävan att genom folkhemsbygget göra Sverige till världens modernaste land.

Landsbygdens roll i denna berättelse är dubbel. Den får stå både för ett fattigt och inskränkt förflutet som den moderna storstadsmänniskan vill distansera sig ifrån, och för ett förlorat paradis, ett arkadien som man också i någon mån drömmer sig tillbaka till. Detta spänningsförhållande mellan frigörelse och nostalgi har spelat en betydelsefull roll i det så kallade kulturkriget på senare år, där Sverigedemokraternas skickligt lyckas använda sig av människors längtan efter en mer idyllisk tidsålder.

Även om de flesta svenskar idag lever i städer är landsbygden alltjämt en del av den svenska självbilden. Sverige har under större delen av sin historia varit ett utpräglat jordbruksland. För 200 år sedan levde 90 procent av svenskarna på landsbygden. De städer som fanns var få och små. Den svenska industrialiseringen och urbaniseringen gick mycket fort med internationella mått mätt. Från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet ökade urbaniseringsgraden från 15 till 80 procent. Den demografiska brytpunkten nåddes runt 1930 – då levde lika många svenskar i städer som på landsbygden.

Vid tiden för det andra världskriget var den svenska urbaniseringen mer eller mindre fullbordad, om man avser den som skedde till följd av teknisk utveckling och rationalisering inom jordbruk och industri. Därefter har inflyttning från land till stad i huvudsak varit konsekvenser av politiska beslut.

Genom den så kallade solidariska lönepolitiken strävade Socialdemokraterna efter att jämna ut löneskillnaderna över landet, vilket ledde till att mindre företag framförallt på landsbygden slogs ut. Inom jordbrukspolitiken fördes en motsvarande linje som syftade till att slå ut små och ”ineffektiva” lantbruk för att uppnå stordriftsfördelar som skulle säkra den inhemska livsmedelsförsörjningen. Till följd av denna sociala ingenjörskonst försvann mängder av arbetstillfällen, inte minst i Norrland, under 1960- och 70-talen. För att ytterligare öka takten på flyttströmmarna betalade staten flyttbidrag till de som lämnade hus och hem för att arbeta i den storskaliga industrin i storstadsområdena.

Under samma period centraliserades även den politiska sektorn genom kommunsammanslagningar. Mellan 1950-talet och 70-talet minskade antalet kommuner i Sverige till en tiondel. Därmed försvann också 90 procent av de politiska förtroendeuppdragen, och med dem politikens förankring i lokalsamhället. Framförallt handlade det om att landskommuner slogs samman med städer. Dessa nya kommuner kom att helt domineras av centralorten, som i kraft av sin större befolkning i regel kunde ignorera invånarna i de gamla landskommunerna. Konsekvenserna blev en ständig centralisering av resurser och service till centralorterna, vilket gjorde det allt svårare att bo kvar på den kringliggande landsbygden. När det talas om urbanisering tänker man ofta på rörelsen från landsorten till storstaden, men glömmer att den mest påtagliga förändringen har varit rörelsen från omland till centralort.

Idag har landsbygdens befolkning slutat att krympa. Där­emot ökar befolkningen i städer snabbare, vilket betyder att landsbygdens andel av befolkningen minskar, även om den inte krymper i absoluta tal. Men även om merparten av Sveriges befolkning idag lever i städer, betyder det inte att de inte identifierar sig med landsbygden. Många av de politiska frågor som förknippas med landsbygden berör i själva verket även stora delar av städernas befolkning.

Hälften av alla svenskar har tillgång till ett fritidshus och de flesta ligger på landsbygden. De har ofta varit i familjens ägo i generationer och varit ett sätt att hantera den snabba omställningen från jordbruksland till industrination. Det förlorade paradiset ligger ofta bara någon timmes bilfärd från hemmet i staden. Resan till sommarstugan var länge inte bara en resa i rummet utan också i tiden. På landet kunde man njuta av den primitiva tillvaro med utedass och vatten från en brunn som hela moderniseringsprocessen syftade till att komma bort ifrån.

Idag har avståndet mellan stad och land minskat betydligt. Konflikterna mellan bofasta och sommargäster, som var ett återkommande inslag i det sena 1900-talets populärkultur, från Lars Molins Badjävlar till SOS – en segelsällskapsresa är mer sällsynta. Sommargästerna behöver de bofasta och de bofasta behöver sommargästerna. Friktionen är dock inte helt borta. På många håll finns en upprördhet över att stadsbor köper permanentboenden och omvandlar dem till semesterbostäder. I attraktiva kustområden kan lokalbefolkningen inte konkurrera med stadsborna vid budgivningar, vilket skapat missämja och konflikter.

Landsbygdens frågor berör också stadsborna. Sommarstuge­ägare och fastboende protesterar sida vid sida mot vindkraftsetableringar och upprörs över bränslepriserna. Jägare och skogsägare är idag påfallande ofta bosatta i städerna. Under höstens älgjakt möts fastboende och tillresta för att jaga sida vid sida. Den moderna informationstekniken har minskat kunskapsförsprånget som förut fanns i städerna. Den som lever i glesbygd är idag inte mind­re informerad än den som bor i centrala Stockholm. Bredbandsutbyggnaden har också möjliggjort att många kvalificerade arbeten numera kan utföras på distans, varsomhelstifrån. Många varsomhelstare har därför beslutat sig för att lämna storstaden och flytta Någonstans.

Men för att livet på landet ska vara möjligt för fler krävs en politik som inte aktivt undergräver förutsättningarna. Det svenska lantbruket dignar under regleringar, skatter och avgifter som gör det svårt att konkurrera på en internationell marknad. Samtidigt är ett levande lantbruk en förutsättning för landsbygdens attraktivitet. Det öppna kulturlandskapet är en konsekvens av mänsklig, ekonomisk aktivitet. Att ge lantbruket reella förutsättningar att klara sig genom den förestående krisen och lågkonjunkturen ligger därför i hela samhällets intresse.

Efter årtionden av politik som aktivt eller indirekt har försvårat livet på landsbygden är det inte särskilt underligt att många där känner sig svikna och övergivna av de traditionella partierna. Att Sverigedemokraterna blivit största parti bland lantbrukare beror sannolikt på just detta. Det kommer att ta lång tid för Centerpartiet att återuppbygga det raserade förtroendet hos landsbygdsväljarna. En indikation på hur det är ställt med Centerpartiets varumärke gavs i sista avsnittet av Sveriges Televisions politiska satirserie Herr Talman, där Annie Lööf återvänder till uppväxtens Maramö. I sången Sverige suger uttrycker hon sin förfäran över att landsbygden visar sig vara full av lantisar.

Redan före pandemin kunde vi se en nettoutflyttning från Stockholm. Framförallt rörde det sig om barnfamiljer som var beredda att flytta allt längre bort för att kunna bo och leva på ett sådant sätt som de önskade. Tre rum och kök i närförort kändes mindre lockande än 200 kvadratmeter villa med egen tomt till samma pris några timmar bort, när distansarbete eller veckopendling blev reella alternativ för många. Under coronanedstängningen accelererade denna utveckling då såväl arbetstagare som arbetsgivare fick upp ögonen för distansarbetets fördelar.

Varsomhelstarnas bild av landsbygden som en komposthög för förlorare börjar att kännas hopplöst daterad. Snarare är det trångbodda stadsbor som blickar avundsjukt mot landsbygdsbornas spatiösa levnadsförhållanden. I en tid när nyhetsrapporteringen domineras av dödsskjutningar på gator och torg framstår livet på landet för många som ännu mer lockande. När polishelikoptern återigen hovrar över hustaken på jakt efter ännu en tonårig mördare som flytt på elsparkcykel är det nog många som drömmer om en egen Änglagård.