En helt motsatt problematik rådde på 1950-talet, då frågan hos de styrande var hur de skulle kunna öppna upp vägarna till högre studier för fler, helt enkelt göra skolan mer jämlik och i förlängningen också bidra till ett jämlikt samhälle. I samband med detta omstöptes skolan och då avskaffades läroverket, en elitskola som under ständig förändring hade funnits i över 100 år.

Hur många vet idag vad ett läroverk var? En och annan kanske tänker på de byggnader som i flertalet svenska städer fortfarande kallas ”gamla läroverket” men kunskapen om den verksamhet som inrymdes där är inte längre allmän.

”Var avskaffandet av läroverket ett lustmord?”

Läroverket var dock i över hundra år en utbildningsinstitution med hög status och av stor betydelse, ofta en kulturbärare i staden och bygden. Under huvuddelen av sin existens var det en exklusiv inrättning, förbehållen några procent av varje årskull. Däri inrymdes också elever från enklare bakgrund som i den strikta studiemiljön kunde påbörja en klassresa. Exklusiviteten minskade dock med tiden, allt eftersom flickor bereddes inträde, antalet studieplatser ökade och skolan blev helt skattefinansierad.

I sin bok Läroverken in memoriam. En studie av kulturmiljö, pedagogik och politik under 100 år skildrar historikern och lärarutbildaren Bert Mårald läroverkets samhällsroll under den föränderliga tid det existerade, alltså 1864–1968. Det innefattar, som undertiteln anger, väldigt mycket. Mårald placerar in läroverket i ett växelspel mellan å ena sidan den sociala, ekonomiska och politiska utvecklingen och å den andra skolorganisationen, läroplanerna och undervisningens villkor. Det innebär utvikningar kring idéhistoria, pedagogik, arkitektur och inte minst politik. Studien baseras på ett synnerligen omfattande material, främst allehanda vetenskapliga undersökningar men även officiellt tryck och memoarer.

Under 1800-talet genomfördes flera stora skolreformer, varav tillkomsten av folkskolan är den mest kända. Ett fåtal statliga gymnasier, alltså universitetsförberedande skolor, hade emellertid funnits sedan 1620-talet och dessa omstöptes under 1800-talet till läroverk. Studentexamen, som antagningsprov, flyttades från universiteten till läroverken. I takt med att landet hade råd byggdes en geografiskt spridd läroverksorganisation upp. Det fanns en undre del, som från 1905 kallades realskola, och som blev en skolform i sig.

Läroverken kom således att innefatta såväl realskola avslutad med realexamen, som gymnasium avslutat med studentexamen. Medan folkskolan var kommunal var läroverken statliga. De var fram till slutet av 1920-talet uteslutande öppna för pojkar. Flickskolor fanns men endast i städerna och de var privata. Man brukar kalla detta för ett parallellskolesystem, eftersom det inte förrän 1928 fanns en samordning mellan folkskola och läroverk.

Mårald skildrar hur läroverken, med sin anknytning till universiteten, kom att bilda en speciell kulturmiljö i symbios med civilsamhället. Läroverkslärarna var ofta viktiga kuggar i det lokala kulturlivet och elevföreningar var vanligt förekommande, ofta med humanistisk inriktning. Kyrkan hade fram till 1900-talets början ett starkt inflytande över skolan, inklusive läroverken.

Samhällsförändringen medförde dock att kyrkan förlorade sin ledande roll och kristendomsämnet, liksom de klassiska språken, fick vika för att ge plats åt natur- och samhällsämnen. Den politiska utvecklingen, bland annat införandet av allmän rösträtt, innebar att hela skolan, dess organisation, studieinnehåll och pedagogik, debatterades och förändrades. Mårald talar om en kulturkamp där läroverkets kulturarvsideal ställdes mot folkskolans strävan till demokratisk medborgarfostran men också allmänt mellan traditionalister och modernister.

Även om skiljelinjen i stort gick mellan vänster och höger fanns ingen enhetlig bild. Rader av ledande socialdemokrater var anhängare av läroverkens bildnings­ideal och bland de borgerliga fanns anhängare till ”folkskoleprogressivismen”, att folkskolan skulle vara en gemensam bottenskola med en modernt inriktad aktiverande undervisning. Man bör observera att den progressivism det handlade om kring 1920 inte har så mycket gemensamt med den som blev förhärskande under 1960- och 1970-talen.

Det var bara några procent av varje årskull som var läroverkselever och som tog studenten. Således kunde kunskapskraven ställas högt. Läroverken var exklusiva såväl socialt som studiemässigt. När samhällsekonomin blev bättre uppstod frågan om fler skulle kunna beredas plats i de högre skolformerna. Att sänka standarden för att fler skulle kunna gå längre i skolan avvisades, men bedömningen av vad som var realistiskt var helt olika. Debatten under 1940- och 1950-talen gällde i hög grad om en differentiering av eleverna var önskvärd och i så fall från vilken ålder.

60 år efter den enhetliga grundskolans införande har vi facit. Det blev en totalt likformad skola, där alla elever skulle läsa samma kurser på samma tid. Redan efter några år havererade detta och betydande problem med skoltrötthet och stök uppstod, vilket man försökte lösa genom ett nedskuret kursinnehåll och lägre kunskapsambitioner. En annan och mer extrem progressivism var då och decennierna framåt styrande för de politiska besluten. Att alla elever skulle läsa samma kurser på samma tid blev den heligaste av principer. En politisk strävan efter jämlikhet överordnades således grundskolans kunskapsuppdrag, vilket naturligtvis också påverkade gymnasienivån.

När läroverket avvecklades slogs gymnasiet och yrkesskolan samman till den nya gymnasieskolan med studie- och yrkesförberedande linjer. De tidigare gymnasielinjerna överlevde dock med i stort sett oförändrad kvalitet och i flera decennier, fram till 1994. Den 1991 kommunaliserade och målstyrda skolan gavs då en ny gymnasieorganisation, utan timplan och med lösliga kursplaner. Detta, liksom marknadssystemet med skolpeng, underminerade lärarnas autonomi, vilket fick till följd att färre duktiga studenter därefter ville bli lärare. Dessa förändringar innebar att gymnasiets kvardröjande likheter med läroverket definitivt upphörde.

Skoldebatten på 1940- och 1950-talen gällde främst en framtida enhetsskola. Läroverket hade kunnat bestå i anpassad form även om högstadiet ersatte realskolan. Det avskaffades trots att de tidigare klasshindren försvunnit, det rådde könsmässig balans och standarden på utbildningen fortfarande var odiskutabelt hög. Mårald redogör för skiftande synsätt inom socialdemokratin. Det rådde tvekan inför vad som var möjligt och lämpligt men den yttre enhetligheten prioriterades. Detta var en tid då Sveriges ekonomi var ständigt växande och det mesta verkade möjligt, åtminstone i de beslutande politiska kretsarna. Avvecklingen av läroverken får ses som en avveckling av vad beslutsfattarna såg som en symbol för det gamla klassamhället.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Var avskaffandet av läroverket ett lustmord? Var det ett inslag i den uppgörelse med det lastgamla klassamhället som kom till uttryck bland annat i 1960-talets rivande av äldre byggnader i våra stadskärnor?

Exemplet Norra latin i Stockholm är tankeväckande. Detta bildningstempel från 1880, ritat av Helgo Zetterwall i florentisk renässansstil och med väggmålningar av det sena 1800-talets mästare, stängdes 1982 som skola av kommunens socialdemokratiska majoritet som därpå sålde byggnaden till LO, varefter den anpassades för att bli en del av Folkets hus konferenscentrum. En skillnad mot när DDR-­regimen lät spränga kungliga slottet i Berlin var att Norra latin var kulturskyddat. Sent omsider, när konferensverksamheten inte lyckats särskilt väl, har Folkets hus hyrt ut skolbyggnaden till en internationellt inriktad friskola.

Bert Måralds bok innehåller mängder av kunskap om samhället, skolan och den kulturhistoriska utvecklingen. Läsaren lär sig massor. Det förekommer dock ett fullständigt myller av personnamn, vilket understundom riskerar att sänka uppmärksamheten. Studien kullkastar inte vad vi förut visste men genom sin innehållsliga bredd kompletterar den verkligen bilden. Som helhet måste boken betraktas som ett värdefullt bidrag till vår skol- och utbildningshistoria. Där finns lärdomar att beakta inför kommande nödvändiga skolreformer. 

—

LÄROVERKEN IN MEMORIAM
EN STUDIE AV KULTURMILJÖ,
PEDAGOGIK OCH POLITIK UNDER 100 ÅR
BERT MÅRALD
Gidlunds förlag