För 40 år sedan hjälpte budskapet ”Morning in America” Ronald Reagan att bli omvald. Presidentens tv-reklamsnutt, och mottot om en ny morgon över Amerika, visade sådan optimism och tilltro till landets framtid att väljarna helt enkelt inte kunde välja motståndarkandidaten. Idag är det dock ingen morgonstämning i Amerika: istället härskar, trots optimism på börsen, politisk melankoli, avbruten endast av hätska angrepp som gör dialog och kompromiss närmast otänkbara. Som alla amerikanska trender sprider sig även denna till Europa – medan de utrikespolitiska problem väst kollektivt behöver ta sig an växer snabbt.

”Sanningen är att många amerikaner inte bara är missnöjda med Biden utan med det mesta: varandra, landet, världen.”

”Det är morgon igen i Amerika. Idag kommer fler män och kvinnor att gå till jobbet än någonsin tidigare i vårt lands historia.” Så började ”Morning in America”, med harmoniska scener av en soluppgång, män och kvinnor på väg till jobbet, en bonde på sin traktor och en pojke som delade ut tidningar. Ja, när amerikanerna såg denna valreklam kändes det verkligen som morgon i Amerika, och det var inte bara påhitt, för de senaste fyra åren, med Reagan som president, hade verkligen varit ganska bra. Ekonomin hade förbättrats, och den karismatiske Reagan hade gett landet ny tillförsikt och självkänsla. Det var inte konstigt att han vann valet. Inte ens valutgången kom egentligen som någon överraskning: Reagan besegrade demokraternas Walter Mondale i 49 av USA:s 50 delstater.

40 år senare går den amerikanska ekonomin också bra, mycket bra till och med. Under 2023 års tredje kvartal ökade BNP med imponerande 4,9 procent. Amerikanska konsumenter är alltmer tillfreds med ekonomin. Under Joe Bidens tre år vid makten har USA klarat sig undan större katastrofer, och han har dessutom fördelen att inte vara Donald Trump. Ändå är amerikanerna missnöjda med honom: bara 39 procent tycker att han har gjort väl ifrån sig, medan 55 procent tycker motsatsen. I november visade University of Michigans Consumer Sentiment Index att endast 61,3 procent of amerikanerna hade tilltro till ekonomin. I november 2019, under Trumps turbulenta styre, nådde siffran otroliga 96,8 procent. När januari-indexet kom ut visade det en ökning på 29 procent, den största ökningen sedan 1991. Trots att den var helt logisk – den amerikanska ekonomin går ju bra – var den så överraskande att den blev en stor nyhet: Tycker befolkningen verkligen att något går framåt i samhället?

Sanningen är att många amerikaner inte bara är missnöjda med Biden utan med det mesta: varandra, landet, världen. Amerikanerna har helt tappat tilltron till sitt land, konstaterade en europeisk ambassadör i Washington när vi nyligen åt lunch tillsammans. Samma intryck har de flesta av oss, och särskilt tydligt syns denna försvinnande tilltro bland republikanerna. Under kalla kriget stod partiet för en aktiv utrikespolitik. Nu är det mer och mer MAGA (Donald Trumps slagord ”Make America Great Again”) – eller värre. Vissa av partiets valda företrädare i Washington verkar överhuvudtaget inte vara intresserade av någon konstruktiv politik utan ägnar sig åt att angripa politiska motståndare av alla de slag. Politiker som den republikanske kongressledamoten Matt Gaetz har precis som Trump blivit kända (och skapat sig en ekonomisk bas) genom att vara aggressiva mot demokrater och sina egna partikamrater.

Under året som gick lyckades Gaetz till och med avsätta kongressens talman. Han behöver inte sina partikamrater för att få makt, den får han genom socia­la medier och direktkontakt med väljarna. Det berör honom inte heller att han skadar USA:s rykte i världen och dess förmåga att genomföra en vettig politik. Detta är politikergenerationen som Trump har skapat eller släppt lös och som fått republikanernas moderata och sansade medlemmar på reträtt. Senatorn Ben Sasse ställde inte upp i förra valet; Mitt Romney ställer inte upp i nästa. Kongressledamoten Liz Cheney förlorade i primärvalet 2022 mot en kandidat som fungerade som Trumps högtalare. ”Liz Cheney borde skämmas över sig själv, över hur hon handlade och över sina illvilliga, skenheliga ord och handlingar mot andra. Nu kan hon äntligen försvinna in i djupet av politisk glömska där hon, det är jag säker på, kommer att vara mycket gladare än hon är just nu. Tack WYOMING!” skrev Trump efter Cheneys förlust. De moderata republikaner som finns kvar är påfallande tysta, för ingen vill bli utsatt för den sorts hatkampanj som Romney, Cheney och de andra har fått utstå. Inte ens Floridas guvernör Ron DeSantis, som står för ungefär samma politik som Trump, har undgått Trumps verbala sadism. Vi behöver inte hans röster, meddelade Trump efter att DeSantis dragit sig ur republikanernas primärval och lovat att stödja just Trump.

Ambassadören var orolig, för detta hat håller på att förgifta det amerikanska samhället. Den vänskapliga stämning som till största delen rådde när jag först kom hit på 1990-talet håller på att försvinna och ersätts i ökande takt av fientlighet inte bara bland politiker utan också vanliga medborgare emellan. Det är inte konstigt att amerikanerna förlorar tilltron till sitt land på samma gång som de högljutt förklarar att just deras falang kämpar för att rädda landet.

Men ambassadören var inte bara orolig för USA:s skull: han var orolig för vad detta missmod och denna ilska kan betyda för hans eget land. Om Ryssland skulle bli än mer aggressivt i Europa, kan vi räkna med hjälp från USA? undrade han. Han tänkte på hur vi européer skulle kunna förbereda oss så mycket som möjligt för en eventuell situation där USA inte längre fungerar som ankaret i vår säkerhet.

Det är klart att vi bör förbereda oss. Men kan vi? Sanningen är att vi också har drabbats av den amerikanska nedstämdheten. Men vi har delvis också förlorat självkänslan utan amerikansk hjälp. Ewa Skoog Haslum, Sveriges enastående marinchef, talar ofta om att försvarsvilja börjar med samhällsvilja, och hon har så rätt. Om befolkningen inte har känslan av att tillhöra ett samhälle är det också svårt att skapa försvarsvilja hos dem. Lyckligtvis har vi i Sverige en lång historia med ett samhälle som alla sorters medborgare var med om att bygga och i vilket alla sorters medborgare kände sig delaktiga.

Under 1990-talet spred sig dock den trend som statsvetaren Robert Putnam kallar att bowla ensam: folk började tillbringa mindre tid tillsammans i organiserade former, om detta nu var bowlingligor, studieföreningar eller körer, och göra mer ensamma eller i ad hoc-former. Sjunger man i kör lär man känna alla möjliga slags medmänniskor. Går man till gymmet gymmar man mest ensam. Även om trenden var starkast i USA fanns den överallt i hela väst, för den globaliserade livsstilen var ju inne. Ideell verksamhet började kännas lite gammaldags. Men om alla är upptagna med att leva det (mer) spännande och ganska egocentriska liv den globaliserade världen erbjuder, vilka ska då se till så att samhället hänger samman?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Nej, det blev inte så många kvar som gjorde det. Nu, när vi behöver ett starkt samhälle som kan ta sig an de många hot våra fiender och geopolitiska rivaler ställer oss inför, finns det i de flesta ­europeiska länder lyckligtvis många som vill vara med och hjälpa till, men vi är liksom inte längre vana vid att göra saker tillsammans. Det är som en familj som inte träffats så ofta på ett tag: det tar ett tag att vänja sig vid varandra igen, och det hela känns lite stelt och motigt. I USA är det inte bara en stel och motig känsla utan rentav en fientlig sådan. Denna stelhet märker våra motståndare naturligtvis, och de är inte sena att utnyttja den genom att försöka bidra till inbördes osämja.

Vad står ett land egentligen för? Vad står Sverige för? Den frågan har inte bara Sverige utan de flesta andra västländer inte behövt ställa under de senaste tre-fyra årtiondena, för vi stod ju för demokrati och mer välstånd. Men mer välstånd räcker inte. Amerikanernas välstånd växer och växer (fast den inte är så välfördelad som den borde vara), och ändå är de inte tillfreds med sitt land och varandra. Det var just sådan pessimistisk stämning som Ronald Reagan lyckades vända, både under sin första mandatperiod och med budskapet ”Morning in America”. Reagan var förvisso ingen strategisk tänkare, men han visste att folk behövde tro på sitt land och behövde höra att det stod för något – något positivt. Tyvärr förmår hederliga ledare som Olaf Scholz, Rishi Sunak och Ulf Kristersson inte förmedla denna optimism och tro på landet. I USA sprider Trump ett klart och tydligt budskap som är så destruktivt att det skapar undergångsstämning bland alla som hör det.

Tänk vilket gehör den politiker skulle få som kunde tala om Morgon i Sverige. Eller Morgon i Tyskland. Eller Morgon i Amerika. Nog borde det gå att hitta några arvingar till Reagan både till vänster och till höger om mitten?