Är inte vi människor inte bara chatbottar som bäst kan studeras genom frekvensanalyser och ordmoln? Och är inte våra idéer om världen ytterst bara återspeglingar av fysiska realiteter som lätt kan kodas, kvantifieras och analyseras i eleganta regressioner? Men man kan även fråga sig om det verkligen är så enkelt. För drygt tio år sedan använde den amerikanske Nordkorea-experten Brian Myers en drastisk liknelse för att tydliggöra varför man inte kan bortse från studiet av idéer, som jag fritt parafraserar här:

Tänk dig att en ny familj flyttar in i grannhuset som stått tomt ett tag. En eftermiddag får du syn på dina nya grannar när de bär in automatkarbiner, granatgevär och andra vapen i sitt nya hem. När du sedan ligger där sömnlös om natten, efter att du lagt ut ditt hus för försäljning, så tror jag inte att du grubblar över vad din granne dricker för konjak eller hur många kalorier hans frukost innehåller. Du undrar nog snarare hur din granne tänker, hur han uppfostrar sina barn.

Med andra ord kommer vi inte att förstå varför den nordkoreanska regimen beter sig som den gör om vi inte bryr oss om hur dess ledare tänker och hur de ser världen. Myers fyndiga argument för att ägna sig åt djupstudier av idéer är något som även har tillämpning utanför det ganska snäva skrået av Nordkorea-­analytiker, inte minst för oss som bevakar Kina.

Faktum är att vi aldrig har vetat särskilt mycket om hur kinesisk elitpolitik fungerar inifrån på daglig nivå. Under Mao Zedongs välde (1949–76) sökte forskare insikter om kinesisk politik och samhälle genom närläsningar av ideologiska texter i Folkets dagblad, läckta partidokument, vittnesmål från flyktingar och till och med i Mao Zedongs poesi. Trots begränsningarna lyckades forskarna komma fram till förvånansvärt mycket med dessa metoder. Så fort landet öppnades för omvärlden efter Maos död och Deng Xiaopings uppstigande till makten kunde forskarna raskt gå vidare med nya metoder för att samla in data. För första gången på decennier blev det möjligt att genomföra djupintervjuer och fältundersökningar, arkiven öppnades på vid gavel och en flod av statistiska data sköljde över Kinaforskningen. Inom bara ett par år kunde Kina studeras som nästan vilket annat land som helst. Men den kinesiska elitpolitikens högsta nivå förblev höljd i dunkel.

Trots begränsningarna växte det fram ett slags expertkonsensus om att Kina styrdes av en pragmatisk regim som främst var inriktad på ekonomisk tillväxt och stabilitet för att säkra regimens egen fortlevnad. Visserligen styrdes Kina av ett parti som nominellt var kommunistiskt och som ofta använde brutala metoder för att säkra sin överlevnad, men regimens beteende kunde ytterst förklaras utifrån nyttokalkyler och pragmatiska impulser. Genom att koppla regimens intresse av fortsatt ekonomisk tillväxt till den globala ekonomin skulle omvärlden göra Kina till en ansvarstagande medintressent (eller medberoende) i den nya globala världsordningen efter kal­la kriget. Det fanns också förhoppningar om att välståndet skulle alstra en frisinnad medelklass som önskade politiska reformer.

Men det blev inte så. Så snart som Xi Jinping tagit över rodret som Kinas högste ledare 2012 stod det klart att han, till skillnad från sina två företrädare, inte tänkte regera som den främste bland jämlikar, utan som landets obestridde ledare, och han vidtog beslutsamma åtgärder för att koncentrera all makt i sina egna händer. Snart började officiella förlag trycka upp påkostade verk om Xis statskonst som torgförde ”Xi Jinpings tänkande om socialismen med kinesiska särdrag i en ny era”, vilket ännu är det officiella namnet på Xis ideologi. I takt med att det har blivit svårare att bedriva fältarbete i Kina innebar skiftet att det för första gången sedan Mao-erans slut är viktigt att sätta sig in i den högste ledarens tankevärld. Kremlologin har gjort sin återkomst i Kinabevakningen.

Ett verk som antar utmaningen att förstå ”Xi Jinpings tänkande” är Steve­ Tsangs och Olivia Cheungs nyutkomna bok The Political Thought of Xi Jinping. Båda författarna är verksamma vid den prestigefyllda School of Oriental and African Studies (SOAS) i London och de har finkammat och djupläst Xi Jinpings publicerade skrifter sedan 2012 så att vi andra slipper göra det. För enkelhetens skull utgår författarna ifrån att det är Xi Jinpings egna tankar som framträder i hans skrifter och spekulerar inte i vilken grad han använder sig av spökskrivare. Tsang och Cheung driver tesen att Xis ledarskap utgör något kvalitativt nytt i partiets historia och innebär ett brott med de senaste 30 åren av konsensusstyre. Författarna är noga med att understryka att även om Xi Jinpings föreställningsvärld har en stabil kärna, så är hans ideologi i högsta grad ett verk under uppbyggnad och han har ännu inte lyckats rubba Maos och Dengs ställning som ideologer. I sju korta kapitel går de systematiskt igenom Xi Jinpings föreställningsvärld, från hans idéer om partiets överhöghet, ekonomisk utveckling, patriotism, Kinas plats i världen och hans föreställningar om mänsklighetens ödesgemenskap.

Inledningsvis slår författarna fast att Xi omfattar vad de kallar en ”sinocentrisk marxism”, det vill säga en marxist-leninistisk doktrin som placerar Kina i världens centrum. Medan Mao Zedong och hans ideologer var medvetna om att marxismen inte var väl lämpad för Kina och därför försökte anpassa läran till kinesiska förhållanden, så betraktar Xi Jinping tvärtom socialismen och marxism-­leninismen som en naturlig utväxt av Kinas historia och ägnar sig inte åt djupare doktrinära förklaringar av varför så skulle vara fallet. Det är i huvudsak leninismen, med dess idéer om ett centraliserat elitparti som leder samhällsutvecklingen, som attraherar Xi. Detta hänger samman med Xi Jinpings lika­ledes sinocentriska nationalism och hans alltigenom instrumentella syn på partiets officiella marxist-leninistiska doktrin. För Xi Jinping är ”nationell pånyttfödelse” och den vagt definierade ”kinesiska drömmen” de yttersta målen för partiets arbete, inte en världsrevolution som leder till ett klasslöst samhälle.

Intimt sammanknippad med Xi Jinpings leninistiska synsätt är hans föreställning om att en av honom ledd ”rektifikation” av partiet är nödvändig för att uppnå dessa mål. De första åren vid makten ägnade sig Xi åt kampanjer mot korruption, och det var när han lagförde Zhou Yongkang, en före detta ledamot i politbyråns ständiga utskott, som man kunde skönja det första tecknet på att Xi inte var någon vanlig ledare. Enligt gängse regler åtnjöt partiledare på Zhous nivå åtalsimmunitet och Xis agerande antydde att Xi inte planerade att gå i pension efter två mandatperioder, eftersom Xi nu själv inte längre kunde räkna med rättsligt skydd. Mycket riktigt togs mandatbegränsningarna för två av Xis viktigaste poster, som folkrepublikens president och partiets generalsekreterare, sedermera bort och idag är Xi i praktiken Kinas ledare på livstid. Här är det viktigt att betona att även om Xi Jinping uppenbarligen beundrar Maos hårda nypor och förmåga att bryta stela rutiner, så ligger han i sitt temperament mycket närmare den tidigare presidenten Liu Shaoqis leninistiska styressätt. Xi utövar sin makt genom partiapparaten och det skulle aldrig föresväva honom att skaka om partiet med en ny kulturrevolution.

På ett sätt som inte setts sedan Maos dagar har Xi ställt kommunistpartiet i centrum för maktutövningen och han har överfört viktiga samhällsfunktioner från statliga institutioner till partiorgan, vilket river upp flera decennier av politiska reformer under Deng Xiaoping. Xi tolererar inga fraktioner eller intressegrupperingar och han gör ingen åtskillnad mellan att lyda honom själv och att lyda partiet. Således sitter han själv som ordförande i ungefär hälften av de arbetsgrupper som leder olika aspekter av partiets arbete. Xi har omförhandlat det sociala kontraktet och satt Maos masslinje i centrum.­ Under det förra sociala kontraktet köpte partiet folkets lydnad genom att leverera ekonomisk tillväxt, nu förväntas vanliga medborgare ställa upp och visa sin aktiva trohet till partiet på samma sätt som reguljära partimedlemmar. För att åstadkomma detta fäster Xi Jinping stor vikt vid att leda och omforma folkopinionen genom partiets propagandaapparat.

En av de mest intressanta insikterna i Xi Jinping tankevärld finner vi i kapitlet om hans syn på ekonomin, något som aldrig har ansetts vara något av Xis starkaste kort. Tsang och Cheung motsäger inte denna bild, men betecknar honom något överraskande som en leninist som betonar utbudssidan av ekonomin. Xi Jinping lägger ned stora resurser för att stärka Kinas ekonomiska muskler och in­novationskraft med målet att underbygga landets ekonomiska självtillräcklighet gentemot USA och västvärlden. Som den socialist han säger sig vara så tror han på starka statliga interventioner för att främja sociala mål som fattigdomsbekämpning och att tvinga företag till att bidra till allmänna ändamål. Samtidigt är han inte särskilt intresserad av en utjämnad inkomstfördelning i en klassisk socia­listisk bemärkelse och han har uttalat sig skarpt emot att ”arbetsskygga” medborgare ska kunna försörja sig på det allmännas bekostnad.

Vad betyder dock detta för omvärlden? Tsang och Cheung är försiktiga med att komma med förutsägelser, men de framhåller att Xi Jinping inte bara är en vanlig kinesisk nationalist, utan återkommer till temat att han är en sinocentrisk nationalist som är genuint stolt över Kinas historia och tror på Kinas särskilda plats i världen. Xi vill bryta upp de gamla maktblocken i världen och bygga nya allianser för att utmana USA, men han är inte intresserad av att ersätta USA:s ledande ställning, inte för ögonblicket i alla fall. Istället har han tagit till sig det urgamla begreppet ”allt under himlen” (tianxia), enligt vilket Kina är centrum för en universell civilisation som världen kommer att underkasta sig frivilligt på grund av dess inneboende moraliska kraft. Med tanke på att Kina besitter begränsat med ”mjuk makt” i världen så ger författarna därmed lugnande besked, på kort sikt i alla fall. Samtidigt medger de att Xi Jinping är fast besluten om att erövra Taiwan, något som skulle få katastrofala konsekvenser för hela världen om han försöker genomföra det med militära medel. Underförstått ska resten av världen vara på sin vakt mot Kina under Xi Jinping och vi bör nog fundera på vad Xi egentligen menar med sitt tal om mänsklighetens ödesgemenskap.

Idéhistoria är till sin natur spekulativ och jag hade gärna sett att författarna tagit fler risker i sina tolkningar av Xis skrifter, istället för att lämna över så mycket av den bördan till läsaren. Visserligen har författarna gjort en enorm pionjärinsats genom att ta sig igenom travar av partidokument, men det tråkiga språket i originaltexterna har tyvärr smittat av sig på prosan. Jag saknar också en diskussion om i vilken grad Xi Jinping förlitat sig på ideologer och spökskrivare när han har mejslat ut sin ideologi. Den tidigare akademikern och numera toppolitikern Wang Huning, som arbetat som chefsideolog för både Jiang Zemin och Hu Jintao, nämns visserligen i förbi­gående, men det är förvånande att den som ser ut att bli Wangs efterträdare, Li Shulei, inte nämns alls. Li, som nyss valdes in i politbyrån, har en djup skolning i Kinas litteratur, historia och kultur och det ligger nära till hands att det är han som nu har fått Xis öra och förser honom med talepunkter om Kinas särskilda plats i världen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det förefaller som att nästa steg i en kremlologisk analys av Kinas inre politiska liv kommer att kartlägga vilket inflytande partiideologer som Li Shulei har och kommer att få på Kinas fortsatta utveckling. Vi får hoppas att Steve Tsang och Olivia Cheung eller någon annan Kina-expert följer upp det spåret.

Bok: 

The Political Thought of Xi Jinping

Steve Tsang och Olivia Cheung

(Oxford University Press 2024)