Jag märker det hos mig själv, jag märker det hos många andra, jag ser det i krönikor, läser det i uppdateringar på sociala medier: tonen när vi pratar om våra barn. Skämtsamt, raljerande, resignerat – hela tiden utifrån oss själva, utifrån vår egen lust att egentligen göra något annat, något annat än att läsa för dem, leka med dem eller lägga dem för natten, något annat än att gå till lekplatser eller hjälpa med läxor, något annat än att ordna kalas och packa matsäck, något annat…

Allt är utmattande eller tråkigt – fast på ett komiskt vis. I vår största morgontidning till exempel läser jag nästan varje vecka krönikor med anslaget ”Jag älskar mina barn, men…” alternativt ”Jag vet att man inte får känna såhär som förälder, men…” Det är alltid träffande och skrattframkallande. Barn är ju så orimliga, liksom. Väljer samma bok varenda kväll, suck, haha. Skriker när man lämnar dem på dagis men vill inte följa med när man kommer för att hämta dem på eftermiddagen, suck, haha. Skrattar åt en när man försöker säga till på skarpen, suck, haha.

Utmärkande för genren är att man som förälder är lite vilsen, lite oförstående, steget efter, en betraktare av ett smått obegripligt naturfenomen. Och stressad. Men man skrattar. Framförallt förväntar man sig medkännande, igenkännande skratt från andra föräldrar.

Jag vill inte förbjuda denna genre, jag vill inte ens vara utan den. Jag skriver själv små utrop på sociala medier i denna anda, för inget genererar likes och skrattande emojier med lika stor säkerhet. Men jag har börjat känna ett vagt obehag inför detta kollektiva skratt, denna kollektiva uppgivenhet, denna kollektiva humoristiska beskrivning av barnens krav, tokigheter, utbrott och brist på logik. Jag har en känsla av att vi uppmuntrar varandra i en ganska destruktiv tankegång, nämligen att det riktiga livet pågår någon annanstans än i närvaron med barnen; på jobbet, med andra vuxna, på krogen, med en bok, framför tv-serierna, i sociala medier – och att umgänget med barnen är ett slags komiskt undantag i livet.

Självfallet är det många gånger tröttsamt att vara förälder. Och man måste få skratta. Men jag undrar varför vi inte också talar och skriver om barn med större allvar, så där som när vi talar om politik och vetenskap, mat, träning, hälsa och åldrande, kärlek och vänskap, idéer och ideologier, konst och litteratur, teologi och framtid, religion och integration.

Allt är utmattande eller tråkigt – fast på ett komiskt vis.

Så lite vi i det offentliga samtalet pratar om det enorma ansvaret att vara förälder, om hur man bygger en sådan relation till sina barn att man inte står som ett stort frågetecken, om hur man knyter dem till sig på ett sådant sätt att man som förälder fortsätter att vara en auktoritet även under de knepiga tonåren. Tillbringar vi tillräckligt mycket tid med barnen för att kunna utöva det inflytande som är vårt ansvar? Eller har det numera blivit förskolepedagogers och lärares uppgift att förmedla tillvarons fundament till barnen?

Eller detta: Hur landar man som förälder i den lilla världen, med barnen och deras behov, efter en stressig, utmanande, och mer eller mindre stimulerande dag på jobbet? Hur släpper man tankarna på arbetsuppgifterna och engagerar sig i de fragmenterade berättelserna om vad som hänt på skolgården?

På sociala medier sipprar de fram, ångestropen från föräldrar till barn med särskilda behov. Men jag ser sällan några reportage eller skildringar i medierna om den verkligheten. Tusentals barn är placerade i familjehem. Men var är berättelserna om hur det är att öppna sitt hem för ett främmande, utsatt barn?

Vi har oräkneliga public service-program om att hitta kärleken och lära sig dejta, om att laga mat och renovera hus. Men nästan inget någonsin om barn och om att vara förälder. Det är faktiskt som att vi bara låtsas att barnen är det viktigaste vi har.