Orden fick mig att tänka på skådespelaren Torsten Flinck, som beskrivit att han bär sina sår – det var själsliga blessyrer han åsyftade – som medaljonger att vårda och visa upp. Det är en syn på livet som även det öppnar nya horisonter. Det sköra och skadade inom oss är en del av det som format oss, men vår instinkt är ofta att dölja själssåren. Men, det går att se ärren som livets medaljonger. Inuti dem finns minnen, en blandning av människor och händelser, av slump och mening.

The Hives sångare avsåg de blessyrer hans kropp ådrar sig, men det fanns fler innebörder i det han uttryckte, även själsliga. Barndomens skrubbade knän dök upp i mina funderingar och att det kan göra ont inom en förälder som ser sitt barn ramla och slå sig. Såren skapar lärdomar om vad vi behöver akta oss för, vilka färdigheter vi måste utveckla.

Det är en intressant tanke att det fortsätter att vara viktigt när vi är vuxna. Jag använde den insikten när jag en dag snubblade och föll på väg till jobbet och skrapade upp ena knäet. Det uppskrubbade knäet signalerade till mig att jag var stressad och ouppmärksam, att jag behövde fokusera och hitta tillbaka till min kärna. Så, det var faktiskt nyttigt att göra sig illa.

Det finns även en kollektiv dimension av förhållningssättet till sår och skador. Det handlar om blessyrerna på samhällskroppen. Hur hanterar vi dem? Ett svar, ett oroande sådant, ger strömningstjänsterna och samtidens serier och filmer. Det som bandageras in till oigenkännlighet, som om skavankerna aldrig existerat, är sexism, rasism, homofobi och andra utanförskap. I seriernas värld sker nämligen förfelad politisk uppfostran och där frodas historierevisionism.

Som när det i 1940- och 1960-talets Amerika framställs som oproblematiskt att en vit dotter kommer hem med en färgad man och berättar att de ska gifta sig. Hur laddat det i verkligheten var speglar den klassiska filmen Guess Who’s Coming for Dinner från år 1967. Vid den tiden var sådana äktenskap förbjudna i sjutton delstater. Eller när det skildras som okomplicerat att vara öppet homosexuell i 1800-talets England. Författaren Oscar Wilde slängdes i fängelse på grund av anklagelser om ”onaturlig otukt” i slutet av samma sekel.

Historien förfalskas i vår tidsnitälskan att i alla möjliga och omöjliga sammanhang skriva rätt värderingar på männi­skors näsor. Såren som utsatthet, utanförskap och förföljelse förorsakat, skadorna som kollektivets hets mot olika grupper vållat, ska vi nu skyla över. I ivern att förkunna att vi är jämställda, att allas lika värde har varit en självklarhet i mänsklighetens hi­storia när det varit tvärtom och att alla ska med och alltid har varit det, konstrueras en tillvaro utan sår. Vi ska inte låtsas om dem.

För oss som varit med ett tag skapar det huvudskakningar, suckar och resulterar i att vi trycker fram en annan serie eller film. Men, yngre generationer matas med att det som, efter århundranden av kamp, är självklart för många idag även var en historisk realitet. Det är farligt. Och farlig är den renhetsiver som ätit sig in till och med i den kommersiella underhållningsbranschen.

Manövern osynliggör i själva verket människors lidande och den onds­ka vi är kapabla till. Identitetspolitiken och ”woke”-aktivisterna går på så sätt de värderingar till mötes de säger sig vilja bekämpa. Att tvätta bort förtryck och hat från hi­storiens karta är att gå förövarnas ärenden.

Såren har även en annan djupdimen­sion, värd att påminna sig om nu när julen och årets slut nalkas. Julens innersta mening är ett litet barn, som växer upp till man och vars sår och söndertrasade kropp sägs ge världen ljus, frälsning och liv. Ett mysterium,­ jag vet. Men, vad vore livet utan mysterier – och sår?