Denna beskrivning av svensk kultur är hämtad från Johan Hakelius minnesord över författaren Lars Gustafsson: ”Han var motsatsen till den svenska normen: den som stoltserar med att ha rätt i varje detalj, men ändå lyckas dra helt felaktiga slutsatser.”

Lars Gustafsson var en man som inte hakade upp sig på detaljer, och redaktörer kunde få slita rejält med att rätta hans utkast. Å andra sidan hade han en osedvanlig förmåga att förstå helheten, att sätta fingret på det väsentliga. I den svenska kulturen är idealet det motsatta, inte sällan så närsynt upptagen av detaljer, att blicken för den väsentliga helheten löper överhängande risk att gå förlorad. Det är som i den elaka gamla karikatyren av statistikern som drar slutsatsen att en person som står med ena handen på en het platta och den andra i frysen har det i genomsnitt rätt bra. Den som lyfter blicken från detaljerna till helheten skall dock finna att personen i fråga ådragit sig såväl köld- som brännskador.

Den här svårigheten att se helheter speglar förvisso något djupt mänskligt. Redan Zenon visar i sina paradoxer hur lätt det är att dra felaktiga slutsatser om man stirrar sig blind på detaljer. Det mest kända exemplet är löptävlingen mellan Achilles och sköldpaddan, där ett detaljstudium föranleder den felaktiga slutsatsen att sköldpaddan kommer att besegra världens snabbaste löpare, Achilles. I verkligheten vinner förstås Achilles.

Allmänmänskligt eller inte, detta tillkortakommande är synnerligen framträdande i Sverige. Det är noggrannheten driven till sin spets – en ordningsmannanatur, där allt som inte kan mätas, utvärderas, dokumenteras och direkt uppfattas med sinnena, tenderar att avfärdas – som osakligt, och ibland rentav som omoraliskt. Det är en form av preussisk ordning som inte sällan ramas in av en mjuk och medmänsklig vokabulär, vilken leder tankarna till den danske författarens ord: ”Svenskar är tyskar förklädda till människor.” Ett belysande exempel finner vi det idoga värdegrundsarbete som bedrivs på många håll i samhället. Det må låta sympatiskt, men dessa försök att utförligt redovisa vad som är att betrakta som gott handlande tyder snarare på en bristande tillit till människans omdöme, samvete och moral. Haken med moral är nämligen att det inte låter sig fångas i detaljreglering, utan det är beroende av förmågan till situationsanpassning och helhetsbedömningar. Det är sålunda inte märkligt att värdegrundsarbetet tar mycket tid och kraft, i sina försök att i detalj sammanfatta det som inte går att sammanfatta.

Detta kulturdrag märks i det stora och det lilla, och präglar även politik och samhälleliga institutioner. Mitt intryck är att det här draget blir allt tydligare. I den mån det intrycket är korrekt beror det möjligen på att vi har institutionella strukturer som bygger på ett helt annat samhälle. Det innebär att alla de här detaljerna vi byggt upp våra system runt, allt oftare krockar med ett samhälle som i grunden förändrats. Ett nytt samhälle som ställer oss inför nya frågor och därför kräver mer av helhetssyn. Oförmågan att lyfta blicken kan i värsta fall också utgöra ett hot mot förtroendet för våra institutioner, såväl folkstyrelse som rättsstat. Ett par av sommarens mest uppmärksammade frågor belyser dessa risker.

Det första exemplet gäller rättsstaten, och rör det rättsfall där en ung man som dömts för våldtäkt, av synnerligen grovt slag, beviljades ett skadestånd om 840 000 kronor. Skälet var att han suttit frihetsberövad för lång tid i förhållande till sin ålder. Justitiekansler (JK) Mari Heidenborg har kritiserats för beslutet, och även från juristhåll har det framförts att ett annat beslut hade varit möjligt. Heidenborg själv har i intervjuer i Svenska Dagbladet (16/8 2021) och i Kvartal (14/9 2021) sagt att hon förstår att beslutet kan uppfattas som stötande, men också förklarat att hennes bedömning byggde på rådande lagstiftning och domstolspraxis. Poängen här är inte att ifrågasätta det formellt riktiga i JK:s bedömning. Även de mest kritiska kan konstatera att givet regelverk och praxis var hennes bedömning, bevisligen, fullt möjlig. JK har med andra ord gjort en bedömning som hur juridiskt korrekt den än är, ändå leder till en slutsats som bryter mot grund­läggande moraliska intuitioner. Som vanlig människa skulle man önska att det här funnes någon form av ”sanity check”, det vill säga en möjlighet att pröva en bedömning som skett utifrån konstens alla detaljregler, mot någon form av överordnad moralisk princip. Att som en del i bedömningen ge utrymme för följdfrågan: Är denna formellt riktiga slutsats också moraliskt rimlig? I Sverige betraktas dock moral inte sällan som metafysik, så önskan framstår dessvärre som lönlös.

Denna rättspositivism, detta fokus på procedur istället för utfall, har också spillt över i den samhällsdebatt som omgärdat detta uppmärksammade fall. Den som dristat sig till att ifrågasätta bedömningen har löpt överhängande risk att beslås med att inte vara jurist, och därmed sakna kompetens att uttala sig – som om man skulle behöva en jur kand för att uttala sig i vad som är grundläggande moralfrågor. Man behöver inte vara vare sig jurist eller moralfilosof för att finna att, oavsett hur juridiskt korrekt beslutet är, ett skadestånd om 840 000 kronor till en dömd våldtäktsman kan framstå som omoraliskt.

Till detta kommer att denna typ av beslut inte sällan framförs som ett styrkebevis för systemet: så stark är vår rättsstat att den beaktar intresset även hos de mest hänsynslösa brottslingar, den upplysta rättsstatens seger över oupplyst hämndbegär. Risken för en Pyrrhusseger är dock överhängande. Hela rättsstaten bygger förvisso på en balansgång mellan olika hänsyn och intressen, men det finns en gräns där omsorgen om brottslingen blir så långtgående att den faktiskt blir ett hot mot rättsstaten själv, inklusive det skydd för brottslingen som den rymmer. För att kunna överleva måste rättsstaten uppfattas som legitim. Om den alltför mycket avviker från grundläggande moraluppfattningar, hotas denna legitimitet, och i förlängningen också viljan att skydda och bevara rättsstaten. En alltför stor upptagenhet vid rättsstatens detaljer, blir därmed ett hot för rättsstaten som helhet. Den har rätt i varje detalj, men hotar därmed sin egen överlevnad.

Men det är inte bara inom rättsstaten som vi ser hur detaljerna skymmer blicken för helheten. Även i folkstyrelsens kärna, parlamentet, finner vi motsvarande problem. Det komplicerade parlamentariska läge som föranletts av Sverigedemokraternas tillväxt har ytterligare stärkt detaljerna, på bekostnad av helheten. Det är i detaljerna som politiken funnit sin tillflykt när den parlamentariska helheten blivit för svår att hantera.

Det kanske mest framträdande exemplet finner vi i Januariavtalets uppgång och fall. Genom att Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna kom överens om 73 punkter politik, kunde Socialdemokraterna och Miljöpartiet regera vidare med Stefan Löfven som statsminister. Avtalets bräcklighet manifesterades slutgiltigt den 21 juni då Vänsterpartiet anslöt sig till Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot regeringen, och regeringen tvangs avgå. Efter veckor av vinglande turer kom dock samma statsminister tillbaka, nu utan Januariavtal. Och nu står Sverige inför en osäker höst, där det är oklart vilken budget som denna regering kommer att regera vidare på, en ovisshet som inte minst försvårar för alla de myndigheter som skall sörja för helheten Sverige.

Även om Januariavtalet inte överlevde hela mandat­perioden, fortsätter dess anda att prägla svensk politik. Det har begränsat inte minst regeringens helhetssyn, och gjort det omöjligt för den att styra riket på ett idépolitiskt sammanhållet sätt. Sverige är vant vid minoritetsregeringar som behöver förhandla i riksdagen, men sällan – om någonsin – har en regering tvingats jämka samman så motstridiga politiska viljor åt så många håll, och denna gång dessutom utan att alla kontrahenter kan sätta sig ned runt ett bord och tala med varandra. Regeringen har istället för att tänka på helheten fått ägna tid och kraft åt att bedriva en annan politik än den man själv förespråkar, undvika att alltför mycket reta Vänsterpartiet, samt hålla samman de motstridiga viljor som finns även i själva regeringen.

Eftersom Januariavtalet förbjuder samtal med det Vänsterparti vars stöd Januariavtalet för sitt förverkligande var beroende av, blev det än svårare att se till helheten. Denna begränsning förefaller gälla även efter Januariavtalet, och regeringen får därför förmedla detaljer ur budgeten i offentligheten så att alla berörda parter skall känna sig sedda och tillgodosedda. Frågan om en samlad politisk riktning, om helheten, blir hängande i luften.

För det regeringsbärande Socialdemokraterna har Januariavtalet inneburit att man tvingats bedriva en politik som är i strid med partiets ideologiska kärnfrågor, till exempel rörande Las, Arbetsförmedlingen och värnskatt. För Centerpartiet och Liberalerna har avtalet inneburit betydande sakpolitiska vinster i marknadsliberal riktning. Man fick rätt i ett antal ideologiskt laddade detaljer, men till priset av den borgerliga helheten Alliansen, och till priset av att man underhållit en regering som man sagt sig vilja göra allt för att bekämpa.

Utåt har motiveringen huvudsakligen bestått i att det handlat om att ta ansvar i en svår parlamentarisk situation. Alldeles oavsett eventuella outtalade motiv, är det tydligt att den parlamentariska toleransen för överenskommelsen till sist brast. Som helhet hade den helt enkelt inte det stöd som krävdes för att lotsa rege­ringen hela vägen fram till valet. Fokus låg på 73 punkter, en samling detaljer, som tillsammans kunde dra till sig så pass mycket stöd att det medgav slutsatsen att avtalet skulle kunna hålla regeringen vid liv. En slutsats som, skulle det visa sig, var felaktig.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En kritik som framförts från oppositionshåll (det vill säga delar av den opposition som inte utgör rege­ringsunderlag) har varit att regeringen saknar stöd i riksdagen, och att det är orimligt med en vänsterregering när det finns en tydlig högermajoritet i riksdagen. Moderatledaren Ulf Kristersson har till och med beskrivit Januariavtalet som ett sätt att ”mixtra med demokratin” ­(Svenska Dagbladet 1/9 2021). Saken är bara den att regeringen bevisligen har stöd av riksdagen, om än av passivt svenskt slag. Det är därför den är regering. Ingen behöver mixtra, och med undantag från den 21 juni så leder detaljräkning av mandat till slutsatsen att regeringen har parlamentariskt stöd. Det var också motsvarande detaljräkning som fick moderatledaren att avstå från att prövas som statsminister efter misstroende­omröstningen – helt i enlighet med den svenska normen om att följa en korrekt procedur, och respekt­ingivande för var och en som behärskar de parlamentariska arbetsformerna. Men om man ser till helheten skulle Moderaterna möjligen behöva göra något mer om den vill övertyga potentiella väljare i valet och kvalet, nämligen visa att man är beredd att göra allt för att motverka ett återinträde för Stefan Löfven.

Från det helhetsperspektivet framstår det som mindre ändamålsenligt att avstå en omröstning om Ulf Kristersson som statsminister, även om den skett mot bättre formellt vetande, och även om den sannolikt skulle ha inneburit ett förödmjukande nederlag i riksdagen.

Men det är uppenbarligen många, även bland dem som vill ha en regering som leds av Socialdemokraterna, som i likhet med moderatledaren tycker att det är något märkligt med en
regering som verkar så oenig om grundläggande frågor, och med stödpartier som man är ännu mindre överens med. Men liksom mannen med ena handen i frysen och den andra på kokplattan, kan regeringen alltså i genomsnitt sägas ha det ganska bra. Man behöver inte alls gå så långt som att påstå att det här är att mixtra med demokratin.

I alla detaljer gör man allt rätt. Däremot kan man fråga sig om slutsatsen, om det här verkligen är en politisk inriktning som upprätthåller ett förtroende för det politiska systemet, och i förlängningen för demokratin? På motsvarande sätt som man kan fundera över de aldrig så formellt korrekta vägval som görs inom ramen för rättsstaten, kan man alltså begrunda de vägval som görs inom politiken, hur formellt korrekta dessa än är. Det betyder inte att man är en motståndare till vare sig rättsstat eller demokrati. Det kan till och med betyda motsatsen: att man vill värna dessa institutioner. Men att deras överlevnad kräver av oss att vi lyfter blicken och ser helheten
– inte bara stoltserar med att ha rätt i varje detalj.