Tajmningen är svårbegriplig men viljan att gå är det inte. Efter elva år som partiledare, varav åtta som statsminister, känns det säkert måttligt lockande att nöta oppositionsbänken.

Oavsett vart Reinfeldt går vidare i vår kan han se tillbaka på en regeringstid med många goda resultat: Sverige har klarat den ekonomiska krisen bättre än jämförbara länder, statsskulden är låg, skattetrycket har blivit mer uthärdligt och sysselsättningen är hög. Just i samband med valet kom en undersökning från den tyska Bertelmannstiftelsen, som placerar Sverige främst i Europa även vad gäller social rättvisa. Valrörelsens hårda ord om hur kallt Sverige blivit och hur hemskt mycket sönder det gått, stämmer inte med verkligheten (vilket också bekräftas av det svaga valresultatet för S, MP och V, som excellerat i utgjutelser om hur välfärden gröpts ur).

Fast om nu Reinfeldt och M har skött sig så väl, varför gick det så dåligt för dem i valet? En första förklaring är att väljarna efter åtta år helt enkelt hade tröttnat och ville pröva något nytt. Få europeiska regeringar blir omvalda nuförtiden. En andra är att alliansen förlorade sin majoritet 2010 och därefter fick mycket svårare att ta och behålla det politiska initiativet. En tredje är att man satsade på fagra fraser och fromma förhoppningar istället för integrationspolitik, vilket fick missnöjda väljare att gå till SD. Vanskötseln av försvaret gjorde knappast saken bättre.

Inför att det största oppositionspartiet ska börja finna sin väg i en värld utan Reinfeldt, Borg och regeringsmakt vill jag dock föreslå ännu en tänkbar orsak till motgången den 14 september: Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Att M har blivit så mycket mindre beror inte minst på att de försökt bli så mycket större.

Hösten 2011 var en avgörande tid. Håkan Juholts korta smekmånad var över och hans ledarskap kändes redan bra svajigt jämfört med duon Reinfeldt–Borg. I oktober var det dags för moderat partistämma i Örebro och statsministern lade i en högre växel. Nu skulle det inte längre vara nog för M att vara jämbördig konkurrent till S, utan nu skulle M ta över hegemonin och bli det nya samhällsbärande partiet.

I en fantastisk DN-intervju (21/10 2011) signalerade Fredrik Reinfeldt att det var dags att bli något mycket större än ett stort borgerligt parti. På frågan hur stort M kunde bli, lade han ribban på världsrekordhöjd: ”Moderaternas uppgift måste vara att vara ett attraktivt erbjudande för alla väljare. Det ska i grunden inte finnas någon väljare som ska säga mindre än att ’ja, jag skulle kunna rösta på Moderaterna’. ”

Alla väljare med. Inte någon väljare vid sidan om. Hela folkets parti.

Vad krävdes då för att komma dit? Jo, dörrarna måste öppnas på vid gavel: ”Att dela upp rätt från fel idéer går emot min idé om att man måste förena detta med pragmatism och lyssnande.”

Ingen skulle känna sig exkluderad för att man hyste en viss åsikt. Alltsammans gick ändå bara ut på att lösa praktiska problem. I hela folkets parti.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Självklart gick inte alla moderater, ej heller Reinfeldt, fullt så här långt i praktiken. Men tankefiguren har levt kvar och fått stort genomslag. Att vara ett idéburet parti var för oambitiöst och exkluderade. Om M skulle bli riktigt stort var det annat som måste gälla: ansvarstagande, kompetens, allmänintresse och fokus på gemensamma nämnare. Tuffa debatter skulle man hålla sig långt borta ifrån, ifall man inte var säker på att vinna snabbt. De skulle bara bekräfta en förlegad bild av partiet som särintresse för vissa, inte allmänintresse för alla.

Tre veckor efter partistämman kom så Dagens Nyheters artiklar om blöjvägning på Caremas äldreboenden, och från M hördes tystnad. I bästa fall. Att stå upp för valfrihet och företagsamhet tog emot. Risken var överhängande för att man skulle ha dragits ned från sin nya piedestal. Drevet fick formera sig ostört, och M kom hopplöst på defensiven och har varit där sedan dess. Allmänheten var inte helt övertygad om att idélösheten hade segrat inom partiet utan trodde att det fortfarande gillade mångfald och privata alternativ men att företrädarna hade blivit för fega för att säga det.

Ivern att vinna ”alla” fick M att rusta ned även sitt eget försvar, och gjorde det hart när omöjligt att få fram offensiva frågor med riktigt innehåll. För i verkligheten är allt innehåll mer eller mindre kontroversiellt. Det här var Fredrik Reinfeldts stora misstag, och de nya ledarna gör klokt i att tänka lika mycket på det som på hans framgång.