Och nog var vi malliga.

Svenska Dagbladet betraktades som ett B-lag som hölls under armarna av ett ymnigt presstöd. Kvällstidningarna var först med det senaste, men snabbheten sågs som lite vulgo; de var som killen som kommer inrusande i staden och vrålar ut sina nyheter, andtrutet och osammanhängande, medan DN satt i godan ro på trottoarserveringen och slipade sina formuleringar.

Åren har rullat på, chefer har kommit och gått, stjärnskott har rekryterats, etablerats och grånat. Som jag. En enda gång har jag blivit censurerad, när jag bevakade Roskildefestivalen i slutet av 80-talet och beskrev hur en tjej i publiken gav sin snubbe ett så kallat handjobb. Den stressade nattredaktören muttrade att det inte var en recension, utan en ”runkskildring”.

På senare år tycks det mig som om missnöjet med den malliga morgontidningen har tilltagit. Den provocerar vänstern eftersom den i ”liberal” anda påstår sig uppröras av orättvisor, men den duckar för de ”viktiga” frågorna; ägarförhållanden och ekonomiska klyftor. Den provocerar högern eftersom den tjatar om klimat, rasism och genusfrågor. DN är inte bara mallig, utan pösig och självtillräcklig. En stickig filt över det offentliga samtalet. En åsiktsriktare.

”Ingenstans är minnet kortare än i tidningsvärlden.”

Det är en egendomlig känsla att sitta vid ett middagsbord och höra gästerna falla varandra i talet om hur kvavt det känns att en enda tidning fått en sån oförtjänt framskjuten position. Många gånger har jag fått stoppa servetter i munnen för att inte påpeka att om ni är så trötta på DN, kan ni inte börja med att byta samtalsämne, här och nu?

Men jag har inte hjärta att göra det. Alla är ju så engagerade, de har fått färg på kinderna och glöd i stämman, och framförallt har de funnit varandra i en varm gemenskap.

Alla dessa DN-hatare är språkkunniga, världen ligger för deras fötter, när som helst kan de börja tumma sig igenom Die Zeit, Le Monde eller Guardian på sina flottiga surfplattor. Varför skaffar de sig inte större utblick, vidgar perspektiven? Svaret kan bara vara ett: det finns något i DN-hatet som smakar mer än det kostar. Som de inte kan vara utan. Och kanske är det lät­tare att söka ett ögonhimlande samförstånd kring Åsa Beckmans eller Johan Cronemans krönikor än att på egen hand försöka förklara varför Tre Johnsons kärleksförklaring till Sidney Poitier i Washington Post gjorde ett sånt starkt intryck på oss.

DN:s konkurrenter glunkar om att tidningen plockar åt sig russin från olika håll i medielandskapet. Vilket leder oss in på den intressanta företeelsen ”finhet”.

Varför låter sig så många russin bakas in i DN-degen? Varför skulle även DN:s argaste kritiker kasta stridsyxan över axeln och komma springande när Wolodarski kallar?

Kort sagt, vad är ”finhet”? Handlar det om pengar? Knappast. Jag har varit med om många upphetsade surr kring ”nya” medier. Det nya spännande TV 3, och rykten om russin som köps över för fantasisummor, sen kommer TV 4. Och Fokus och Bulletin. Sen är de inte nya längre, barnsjukdomarna sätter in och allt blir grå vardag.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Finhet handlar knappast heller om florstunn fåfänga, utan jag vill tro att det handlar om en ackumulerad kvalitet, det där som ”sitter i väggarna”.

Ingenstans är minnet kortare än i tidningsvärlden. Många skribenter har påståtts utgöra DN:s ”själ”, och likafullt, tre veckor efter deras försvinnande är det som om de aldrig har funnits. Men kanske dröjer de sig ändå kvar, i väggarna, medan den ena tapeten efter den andra smetas på.

DN-hatarna har alltså inte bara synliga fiender att reta sig på, utan också en hel
del osynliga. Inte undra på att de är frustrerade.