Vi har alla upplevelser, tankar och känslor. Från ganska tidig ålder utvecklar vi också ett självmedvetande så att vi kan reflektera över dem. Allt detta är fullkomligt vardagligt, men det finns tre stora frågor: Hur uppstår medvetandet? Vad består det av? Vad är poängen med att ha ett medvetande? En ny bok av den brittiske psykologen Nicholas Humphrey med titeln Sentience. The Invention of Consciousness försöker svara på dessa frågor.

När det gäller den första frågan verkar alla vara överens om att hjärnan krävs för att människan skall ha ett medvetande. De senaste decenniernas forskning har gett oss en del kunskap om vilka delar av hjärnan som är involverade i olika medvetandeprocesser och hur fysiska skador kan leda till begränsningar i medvetandets funktioner.

Ett exempel är att en skada på synbarken längst bak i hjärnan kan ge upphov till så kallad blindsyn. Detta innebär att patienten upplever sig som blind, men eftersom andra vägar för syninformationen fortfarande fungerar, kan personen fortfarande undvika hinder och till och med ducka om man kastar något mot den.

Som ung forskare på 1960-talet studerade Humphrey en rhesusapa som fått synbarken bortopererad. Apan kunde dock tränas till att göra mer och mer saker som om den fortfarande såg. Detta ledde senare till att hans chef, neurologen Larry Weiskrantz, kunde identifiera blindsyn hos mänskliga patienter. Dessa har ett medvetande med normala upplevelser när det gäller de andra sinnena, men deras synupplevelser är borta. I princip kan man tänka sig att en individ skulle kunna förlora upplevelserna av de andra sinnena också, men ändå kunna handla ändamålsenligt i många situationer. En sådan individ skulle i hög grad likna det man kallar en zombie, det vill säga någon som rör sig som en männi­ska, men som saknar medvetande. Sådana fall har inte upptäckts, men en sådan individ skulle ha en mycket inskränkt handlingsrepertoar.

”Inlevelseförmågan är en form av perception. Hjärnan fyller i de signaler som kommer från andra individer.”

När det gäller frågan om vad medvetandet består av kan man först konstatera att de olika sinnenas bidrag är separerade. Jag kan se äpplen i ett träd, men jag kan inte höra dem, och jag kan känna värmen från solen, men inte lukta den. Sinnesintrycken bakas samman med känslokomponenter till en enhet som utgör medvetandet. T S Eliot skriver att medvetandet är ”som musik som man hör så inom sig att man inte hör den utan själv är musiken så länge den fortgår”. Sinnena kan ses som de olika instrumenten i en orkester som tillsammans bildar en sammanhängande klang. En del människor kanske saknar något av instrumenten, men musiken kan ändå vara välklingande. Andra djurarter har andra instrument som gör att deras musik bli annorlunda än vår – delfiner och fladdermöss har ekonavigering och en del fåglar kan känna jordens magnetfält. Så ett sätt att svara på frågan om vad medvetandet består av är att säga att det, liksom i musiken, utgörs av en samklang.

Det finns emellertid fler komponenter än sinnesintryck och känslor i medvetandets processer. En viktig aspekt är att hjärnan fyller i det som sinnena ger. Vi ser exempelvis föremål som tredimensionella trots att ögonen bara tar emot tvådimensionella bilder, och vi ser konturer på föremål trots att det inte finns några skarpa gränser i ljuset som träffar näthinnorna. Humphrey skiljer mellan sensationer och perceptioner. En sensation är det som ges av sinnesreceptorerna – det otolkade intrycket – medan en perception är det som fylls i av olika mekanismer i hjärnan – det tolkade intrycket. Det vi uppfattar är oftast inte en sensation utan snarare vad vi förväntar oss genom de mönster vi har lärt oss. Sinnesmekanismerna spelar därför en dubbel roll. När jag hör sången från en koltrast svarar sensationen på frågan ”Vad händer med mig?”, medan perceptionen svarar på frågan ”Vad händer ute i världen?”

Sensationer är knutna till ett visst sensoriskt område: visuellt, auditivt och så vidare. Humphrey säger att man ständigt kan röra sig i varje sinne, men att det inte finns någon bro som förbinder dem. Man kan föreställa sig en upplevelse som glider från surt till sött, från tonen F till tonen A och från rött till blått. Men man kan inte föreställa sig en upplevelse som går från vit till söt eller från rund till smärta. Däremot är perceptioner kombinationer av olika sinnesintryck. Förklaringen är förmodligen att eftersom perceptionerna handlar om det som finns i världen är de mer användbara för en individ om de är tillgängliga för alla tankeprocesser och inte är bundna till något speciellt sinne.

Sensationerna kopplas ofta till en värdering av det som händer. Värderingen underlättar ett beslut om vad som skall göras och förbereder därmed organismen för att handla. Beslutsprocessen behöver i sig inte på något sätt vara medveten. Sensationerna är ofta nära förbundna med grundläggande handlingsscheman – äta, slåss, fly och para sig.

Hjärnan fyller också i den dynamik som ligger bakom de händelser vi observerar. Konstvetaren Rudolf Arnheim betonar att när vi ser på en målning ser vi inte bara en bild utan också de krafter som påverkar föremålen som avbildas och deras relationer. En del av dessa krafter är fysiska, men också de tankar, känslor och önskningar som finns hos andra individer bidrar till dynamiken.

Vi människor har en mer utvecklad inlevelseförmåga än vad man finner hos andra djurarter och denna förmåga är ytterligare en komponent i våra medvetanden. Inlevelseförmågan är en form av perception. Hjärnan fyller i de signaler som kommer från andra individer. Detta märks särskilt tydligt i ett samtal där vi ofta kan gissa vad den andra kommer att säga. Inlevelseförmågan, som också kal­las mentalisering, behövs för att vi skall kunna samarbeta effektivt med varand­ra. Förmågan att samarbeta, inte bara om det som finns här och nu utan också om framtida mål, är en av de främsta orsakerna till människans evolutionära framgångar.

Humphrey skriver att vårt självmedvetande, det vill säga förmågan att reflektera över våra egna tankar, känslor och beslut är en förutsättning för att vi skall kunna leva oss in i andra människors medvetanden. Andra, till exempel religionsfilosofen Martin Buber, vänder på ordningen och anser att du-medvetandet kommer före jag-medvetandet. Till stöd för detta perspektiv hävdar barnpsykologerna Colwyn Trevarthen och Stein Bråten att det nyfödda barnet inte kan skilja upplevelsen av sig själv från upplevelsen av mamman och att det är först senare som en jag-upplevelse växer fram.

Många av de processer som genererar medvetandet kan beskrivas som simuleringar som skapar nya fenomen. Vår uppfattning om vad vi ser och hör får därigenom en viss utsträckning i tiden, trots att ljudet eller ljuset bara är momentant. Tänk exempelvis på vad som händer när du lyssnar på en melodi. Du hör melodins mönster eftersom tidigare toner ligger kvar en stund i ditt medvetande. Utan en sådan förlängning, skulle vi inte kunna uppfatta de musikaliska sammanhangen.

Redan i sin tidigare bok History of Mind lägger Humphrey fram en teori om att medvetandet är en form av simulering som ger upphov till interna loopar. När du exempelvis hör rytandet från ett lejon gäller det att hålla tanken på lejonet i sinnet ett tag framåt för att vara förberedd. Genom att perceptionen av lejonet körs som en loop i medvetandet kan man klara av detta. I den nya boken utvecklar han teorin, men det återstår luckor i förklaringen av hur simuleringarna har uppstått.

Den tredje frågan om vad som är poängen med att ha ett medvetande kräver en evolutionär förklaring. Humphrey anser en smula kontroversiellt att det inte kan finnas varelser som har ett halvt medvetande och det måste därför finnas en klar gräns under evolutionens lopp när medvetandet uppstår. Hum­phrey spekulerar att varmblodighet krävs för medvetande, men han ger inte särskilt starka belägg för denna tes. Ett skäl han anför är att nervimpulserna blir snabbare när kroppstemperaturen ökar. Kallblodiga djur blir som bekant passiva när deras kroppstemperatur är låg. Hjärnan blir mer effektiv hos varmblodiga djur och de kan därför kosta på sig att utveckla större hjärnor. Djurets aktiviteter blir på så sätt mer oberoende av omgivningen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Däggdjur och fåglar är varmblodiga, och Humphrey anser att det är endast dessa djurgrupper som är medvetna. Som stöd för denna avgränsning anför han att det är bara de som aktivt söker efter positiva upplevelser. Denna egenskap kal­lar han qualiafili – efter begreppet qualia som inom filosofin betecknar de subjektiva upplevelserna.

Ett nyligen publicerat exempel på att djur söker lustfyllda upplevelser kommer från psykologen Adriano Lameira och lingvisten Marcus Perlman som har studerat filmer av schimpanser, gorillor och orangutanger som snurrar runt i rep. De drar slutsatsen att aporna gör detta för att uppnå ett ”förändrat mentalt tillstånd”. Detta uttryck är för ambitiöst. Barn tycker om att rulla ner för sluttningar bara för känslan av att bli yra, och samma sak gäller nog aporna, så snurrandet behöver inte vara något tecken på några mer avancerade föreställningar. Det finns också en mängd anekdoter om djur som berusar sig på jästa frukter. Ett exempel på att de avsiktligt söker berusning kommer från en by i Uganda där man brygger bananöl i tunnor. På grund av jäsningen har man gjort ett hål i toppen av tunnan. Schimpanserna som lever i närheten har lärt sig att använda grässtrån som sugrör för att komma åt bananölet genom hålet.

Som evidens för qualiafili hos däggdjur och fåglar anför Humphrey att de leker. Lek är nästan definitionsmässigt något man gör för att det är kul. Men här är det stor risk att han går fel: Man har observerat lek hos flera andra djurgrupper, till exempel sköldpaddor, krokodiler och bläckfiskar, och de är inte varmblodiga. Kolleger som forskar om alligatorer berättar att om en alligator får välja mellan mat eller en ny leksak, så väljer den ofta leksaken, vilket är ett klart tecken på qualiafili.

En annat, mer originellt fenomen, som Humphrey lyfter fram som ett tecken på qualiafili är masturbering. Han noterar att masturbering förekommer bland många arter bland däggdjur och fåglar. Eftersom den enda funktionen är att skapa njutning är aktiviteten ett klart exempel på qualiafili. Han påpekar också att en orgasm är en sensation men inte en perception.

En fjärde fråga är om AI-program eller robotar kan vara medvetna. Humphrey svarar klart nej eftersom han anser att de fysiologiska mekanismer som finns i kroppen hos varmblodiga djur är nödvändiga för att ett medvetande skall uppstå. Det är möjligt att hans krav är för starka och att medvetande kan finnas hos fler djurarter. Men än så länge är mekanismerna hos AI-program eller robotar så begränsade och så skilda från dem man finner i biologiska system att det inte finns någon anledning att tro att de har ett medvetande – åtminstone inte något som liknar vårt.