Det blev startskottet för många års rapportering som så småningom skulle förära honom ett Pulitzerpris för boken Al-Qaida och vägen till 11 september (2007), ett av de mer vägande verken om attackerna.

Ett par kapitel från den boken dyker nu även upp i Wrights senaste essäsamling, The Terror Years, som samlar tio djuplodande New Yorker-artiklar och spänner över mer än ett decennium. Materialet känns igen av trogna läsare, men bildar ändå en tankeväckande helhet. Wright belyser nyckelpersoner bakom al-Qaida, tecknar en bild av den amerikanska underrättelsetjänstens anatomi och tar läsaren med in i Gazas smuggeltunnlar och ger en bakgrund till Israel-Palestinakonflikten. Vi får bekanta oss med syriska filmmakare vars frihet har kringskurits långt före den arabiska våren. Vi möter kidnappningsoffrens amerikanska familjer och följer deras kamp för att få till stånd ett frisläppande från IS-terroristerna, en kamp som i allt väsentligt får föras privat eftersom de amerikanska myndigheternas engagemang är svagt. Dessa familjer får oväntad hjälp av filantropen David Madley, som äger tidskriften The Atlantic, men deras möda är dessvärre ofta lönlös och slutar med avrättning där den mördade bär karaktäristisk, orange overall.

Lawrence Wright skriver initierat och engagerande, med en känsla för detaljer som sveper med läsaren in i berättelsen. Till favoriterna hör kapitlet om Saudi-arabien, där han tillbringar tre månader som mentor på en engelskspråkig tidning i Jedda. Reportrarnas engelska är så pass haltande att det krävs en indisk redaktör för att tvätta de svårtydda texterna. De tre kvinnliga journalisterna är förpassade till en egen undanskymd avdelning. Wrights många personliga möten och anekdoter hjälper till att vidga förståelsen av 11 september-kaparnas hemland.

Den religiösa polisen visar sig vara icke anställbara ex-fångar – vore det inte för att de har memorerat Koranen. Nu sätter de istället skräck i köpcentrumbesökare och dekapiterar skyltdockor. En majoritet av landets ungdomar är deprimerade. De manliga reportrarna på tidningen bor fortfarande hemma hos föräldrarna, får inte dejta och har hur som helst inte råd att gifta sig även om de skulle råka träffa någon. När Wright intervjuar familjemedlemmar till de avlidna 11 september-piloterna framträder just bristen på arbete och mening som den gemensamma nämnaren för kaparna. Som för Hani Hanjour, vars enda önskan var att bli just pilot. Efter att ha utbildat sig i USA, där han plötsligt blev väldigt religiös fick han aldrig något jobb hemma i Saudiarabien. Det slutade med att han låste in sig på sitt rum i ett halvår och blev deprimerad.

Tidigare lyckades universitetsutbildade saudier ofta få anställning, men efter oljechocken på 1980-talet, då en överproduktion av olja (efter 1973 års Opeckris) ledde till dumpade världsmarknadspriser, fick myndigheterna dra åt svångremmen. Den höga ungdomsarbetslöshet som följde underlättade Usama bin Ladins rekrytering avsevärt.

Tillsammans med landets strikta könsseparation, kan den förklara varför löftet om martyrdödens 72 oskulder kunde te sig så lockande för unga män.

Saudiarabien är ett tillknäppt samhälle, och Wright slås just av bristen på uppsluppenhet och känsloyttringar. ”Skämtar ni aldrig?” frågar han en vän.

”Visst gör vi det.” ”Vi är väldigt roliga.” Vännen demonstrerar med en talande vits som illustrerar bristen på yttrandefrihet:

”En somalier, en egyptier och en saudier får frågan ’Vad är er åsikt om att äta kött?’ Somaliern säger: Vad betyder äta? Egyptiern säger: Vad är kött? Och saudiern säger: Vad är en åsikt?”

Lawrence Wrights intresse sig för terrorism är av äldre datum än 11 september-dådet. Redan 1998 ställer han sig, som en av manusförfattarna till filmen Belägringen, frågan: Vad händer om vi blir attackerade här hemma? I New York? Filmen blev den mest hyrda i USA efter 11 september.

I det kaos som följde efter attacken tog det flera dagar att resa till New York. Flygplanen stod på marken. I ren desperation skummade Wright dödsannonser på nätet från hemmet i Austin, Texas. Han fastnade för en som berättade att John O’Neill, tidigare chef för terroristbekämpning i NYC, hade mist livet. Dessförinnan miste han jobbet efter att ha tagit med sig hemligstämplade dokument från kontoret. Dödsrunan hade en aura av vanära över sig, vilket väckte Wrights intresse. Vid närmare efterforskning visade det sig att O’Neill var en av ytterst få som mer eller mindre hade förutspått attackerna. al-Qaida hade redan detonerat en bomb i World Trade Center 1993, och O’Neill menade att detta skulle hända igen. Han kunde dock inte förmå sina överordnade att göra något, så i ren instinkt tog han ett jobb som säkerhetschef just på World Trade Center efter att ha fått sparken från FBI. Han dog på sin post.

Kapitlet om John O’Neill är ett av tre som återfinns i Al-Qaida och vägen till 11 september. Det första är ett porträtt av Ayman al-Zawahiri, grundaren av egyptiska al-Jihad, som slogs samman med Usama bin Ladins krigare för att 1998 bilda al-Qaida. Den egyptiske kirurgen Zawahiri, som idag leder terrornätverket, hade från början mycket aggressivare mål än bin Ladin. Där bin Ladin på lång, lång sikt drömde om ett muslimskt välde, men först ville ena muslimerna mot västvärlden, ställde Zawahiri muslimer mot varandra, för att på så sätt ”rena religionen”, vinna territorium och kungöra ett kalifat så snart som möjligt. Zawahiris förhållningssätt tjänade som inspiration till IS, och Wright kallar al-Qaida för Islamiska statens ”moder”. IS grundare, Abu Musab al-Zarqawi, tydde sig till al-Qaida redan 1999 i afghanska Kandahar, då han först nekades ett medlemskap. Senare sponsrade dock bin Ladin Zarqawis första träningsläger. Zarqawi, en ex-fånge från Jordanien, rekryterade främst från sitt hemland, de palestinska territorierna, Syrien och Libanon, en region som kallas för al-Sham på arabiska, och Levanten på engelska. Därav namnet ISIS – Islamiska staten i al-Sham, eller ISIL, Islamiska staten i Levanten.

Beträffande ämnet FBI, behandlar Wright i bokens tredje kapitel Ali Soufan, en av byråns få arabisk-talande muslimer. Soufan fick, liksom O’Neill, inblick i al-Qaida men saknade stöd från säkerhetstjänsten. Principer för hur information fick delas skapade vattentäta barriärer mellan såväl olika organisationer inom säkerhetstjänsten – som FBI, CIA och NSA – som inom dem, ibland till och med mellan medlemmar inom samma team. Genom att inte kommunicera information om möten mellan al-Qaida-medlemmar och de framtida flygplanskaparna, kan CIA ha försvårat ett avvärjande av 11 september-attackerna, hävdar Wright.

Den amerikanska säkerhetstjänsten har över 100 000 anställda, inklusive tiotusentals konsulter, och kostnaden för att hålla den igång under år 2007 motsvarade hela den federala energinotan. Under det spaningsarbete som bedrevs före 9/11 kostade denna inbördes tävlan och bristen på samarbete olika myndigheter emellan många miljoner dollar i extraarbete. Dessutom betingade den ett högt mänskligt pris.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Wrights research är utmärkt, men bokens titel The Terror Years. From al-Qaeda to the Islamic State ter sig lätt missvisande. Läsare som hungrar efter att förstå kopplingarna mellan de båda terrororganisationerna – utöver att AQ är IS moder – kommer att bli besvikna. Överhuvudtaget behandlas IS endast i ett kapitel, vilket handlar mer om amerikanska fångar än om själva den grupp som idag utgör västvärldens – och Mellanösterns – verkligt stora huvudvärk.

Författaren har låtit texterna behålla ursprunglig utformning – vilket visserligen tyder på en styrka, men som även lämnar mig litet besviken. En sammanvävning, med ett starkare ramverk kring ämnet hade varit på sin plats. Men Wright serverar inte de svar som jag stundom törstar efter. I epilogen konstaterar han ändå att terror som strategi sällan lyckas, annat än med att skapa statlig repression, vilket terroristerna just hoppas ska vinna dem popularitet. Ofta föreslås mjuka medel som de enda ”rätta” för att motverka terrorism – att göra något åt de bakomliggande orsakerna till att människor väljer att spränga sig själva i bitar. Författaren argumenterar för att saken inte är så enkel. Även om det finns ett samband mellan fattigdom, utbildning och våld, så kan kopplingen även fungera i motsatt riktning, menar Wright. Palestinska medlemmar i Hamas och Hizbollah tenderar att vara bättre utbildade och i högre utsträckning ha jobb än resten av befolkningen. Det värsta våldet i de ockuperade territorierna sker ofta i tider av relativt välstånd. Men även om en enda orsak till terrorism inte går att peka ut, så bildar många bäckar små – korruption, brist på utbildning och möjligheter, våld, etniskt hat, hunger, politisk instabilitet, könsdiskriminering, ett svagt civilsamhälle och hotad pressfrihet – den breda flod som i Mellanöstern kallas för Hopplöshet.

Trots detta dör alla terrororganisationer till slut ut. Livstiden snittar på åtta år, enligt statsvetarprofessor Audrey Cronin vid George Mason-universitetet, som har kartlagt sex olika vägar som leder till att dessa organisationer går under. I fallet al-Qaida har den första vägen, att man eliminerade Usama bin Ladin, haft en viss effekt, tillstår Wright. Nummer två, förhandlingar, kommer inte att komma på fråga. al-Qaida kommer inte heller att lyckas uppnå sina mål, och kan mycket väl misslyckas på grund av interna schismer och förlorat stöd. De kommer fortsätta att tappa mark rent militärt, och de kommer knappast att omvandlas till något annat (oftast handlar det om att terrororganisationer övergår till vanlig kriminalitet). Så ser Wright på al-Qaidas framtid.

Men oavsett om just IS eller AQ överlever, så fungerar dessa organisationer i dagens uppkopplade värld som inspiration för unga människor över hela klotet. President Trump kallar radikaliserade ungdomar i väst och på andra håll för ”förlorare”, men i någon mening är det ju våra samhällen som har misslyckats med att skapa en gemenskap och mening som omfattar även dem. Kanske vore detta ett ämne för Lawrence Wrights nästa bok.