Men det har inte alltid varit självklart att man vågar avslöja sin anknytning till det judiska i den här staden. Mina föräldrar lämnade det då kommunistiska Polen 1969 när det återigen – mind­re än ett kvarts sekel efter Förintelsen och andra världskrigets slut – hade blivit omöjligt för judar att leva i landet. Jag minns själv hur en del polacker hade svårt att förhålla sig till oss under min barndoms somrar i Polen på 1980-talet. Vi var å ena sidan, i deras ögon, svenskar. På den tiden körde alla polacker samma sorts bil, Fiat, medan vi som var från Sverige kom körande i Volvo eller BMW. För polackerna betydde det att vi var rika och därmed måste behandlas med ett visst mått av respekt. Å andra sidan var vi judar och förtjänade därmed ett motsvarande mått förakt.

För ett barn var den här behandlingen förvirrande. Jag kom från ett land, Sverige, där min judiskhet var helt irrelevant. Jag var helt trygg och behandlades som alla andra. Men i Polen var jag avvikande och hade ett något lägre människovärde.

Nå, det här var som sagt på 1980-talet. Nu är läget annorlunda. Nu satt jag i en taxi och blev körd till Polin. Utan att chauffören kom med några kommentarer om ”wy zydci” – ”ni judar”.

Jag har besökt Polin tidigare och fått en gedigen genomgång om hur judarna har levt i Polen under 1 000 år. Ibland som polackernas jämlikar, ibland inte. Den del av utställningen som visar händelserna under 1939–1945 är tung nog att rubba den starkaste.

Museet startades 2013, då det var 70 år sedan det judiska upproret i Warszawas getto. Nu är det 80 år sedan och museets fasta utställning har utökats med en ny del som behandlar just upproret.

Gettot skapades av ss 1940. År 1942 började man deportera invånarna till förintelselägret Treblinka. Den 19 april 1943 skulle tyskarna gå in för att skicka iväg de sista judarna och jämna gettot med marken. Men judarna gjorde motstånd. Tyskarnas ”Untermenschen” hade lyckats skaffa sig vapen och militär utbildning.

Mot denna bakgrund hade jag förväntat mig, och hoppats på, en historia om hjältemod, om hur David reste sig mot Goliat trots att han visste att allt var förlorat. För att det är bättre att möta sin fiende öga mot öga när man ingenting har att förlora. När man vet att man ändå kommer att dö. Men det som möter mig är en historia om misär och mänsklighetens värsta mörker.

Utställningen är uppbyggd som en bunker med grå väggar och tunga ståldörrar. För så levde judarna den sista tiden i gettot, som råttor under jord. Gettot ovan jord brann och skulle jämnas med marken. Så man byggde dolda bunkrar under husen, under jorden. Där levde många människor på en liten yta. Det fanns ingen mat, inget vatten och knappt något syre. Sjukdomar spred sig med blixtens hastighet. Man vände dag till natt. På dagen fick man inte vara uppe, inte ge ett ljud ifrån sig. Tyskarna med sina hundar letade hela tiden efter bunkrar att pumpa in giftgas i, kasta ner brandbomber i. Hundar har bra hörsel och en viskad konversation kunde leda en hel bunker i fördärvet. I en bunker började ett spädbarn att gråta. Paniken spred sig som en löpeld – ett skrikande spädbarn kunde bli alla deras död. Ett litet tumult uppstod, sedan grät inte spädbarnet mer. Aldrig mer.

Judarna levde alltså som djur under jorden, utan mat, luft eller dagsljus. Detta miserabla liv fortsatte de att kämpa för. Medan gettot brann. Det fanns ingen tröst att få från någon, ingen sympati. Alla hade redan förlorat för mycket och för många.

På den ariska sidan samlades polackerna på hustak för att få bättre utsikt över spektaklet i gettot. Om man klättrade upp i en lyktstolpe eller en karusell kunde man få se en mamma kasta sig ut med sina barn från femte våningen i ett brinnande hus.

Till slut kallade någon på brandkåren. Men inte för att släcka branden i gettot, utan för att se till att elden inte spreds till den ariska sidan.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Innan vi gick till museet, sade jag till min son att det här kommer att bli jobbigt. Men hur hemskt det än är, så är det vår skyldighet att försöka förstå vad de här männi­skorna, judar som vi, utsattes för. Efter att flera gånger ha slitit av mig hörlurarna för att slippa höra audioguidens citat ur dagböcker och beskrivningar av plågsam död, avbröt jag dock trots allt vandringen genom utställningen. Förklaringen att ”det blev för smärtsamt” känns direkt löjlig i sammanhanget. Men det blev för smärtsamt. Fotografier från gettot, dagböcker som har avbrutits mitt i eftersom författaren deporterats eller mördats, föräldrar som inte kunde rädda sina barn – och foton på polacker som klättrar upp i en karusell för att se branden bättre.

Är det konstigt, undrar jag när jag kommer ut, att jag i ljuset av Polens relation till judar under 1900-talet reagerar på att man idag utan vidare kan sätta sig i en taxi och i princip proklamera att man är jude genom att be att bli körd till en judisk adress?

År 2023 skulle jag inte våga göra det i Stockholm. Jag skulle be om att bli körd till en närliggande adress och gå sista biten. En svensk adress. Arisk.

Det är i sanning märkligt hur saker förändras.