Ukraina är känt som Europas kornbod. Den bördiga svarta jorden föder människor runt om på planeten. Man är världens största exportör av solrosolja och rankas även som den sjätte största exportören av korn och majs, den sjunde största exportören av raps och den nionde största av soja och vete.

Men om Ukraina kommer att kunna exportera jordbruksprodukter i någon större omfattning i år är högst osäkert. Det står redan klart att över tio procent av åkermarken inte kan brukas på grund av kriget och det är osäkert i vilken utsträckning ukrainska lantbrukare kan så vårgrödor. Bristen på drivmedel är omfattande. Mycket av det som finns behövs för landets försvar och utan diesel kan inte traktorer köra ut på fälten.

Även rysk produktion kan falla bort, som ett resultat av sanktionerna mot landet.

Vissa länder ser ut att drabbas särskilt hårt av detta. Stigande livsmedelspriser och brist på vissa livsmedel märks redan i Mellanöstern och Nordafrika, enligt Internationella fonden för jordbruksutveckling.

Ett utsatt land är Egypten, som förra året importerade 60 procent av allt vete och köpte 80 procent av detta från Ukraina och Ryssland. I huvudstaden Kairo har priserna på osubventionerat bröd rusat med över 50 procent på ett par veckor och statens kostnader för brödsubventioner förväntas stiga.

Fler länder är i samma båt som Egypten. Libanon, Qatar, Tunisien och Pakistan importerar också en stor del av sitt vete från Ukraina. Natolandet Turkiet hämtar över hälften av sin veteimport från Ryssland.

Exakt hur mycket kriget kommer att påverka livsmedelstillgången i världen står skrivet i stjärnorna. Mycket beror på hur det utvecklas. Viktiga utskeppningshamnar som Cherson och Mykolajiv har redan bombats och Ukraina har stoppat exporten av vissa matvaror. Samtidigt öppnas nya vägar för de varor som är tillåtna att exportera. Ukrainskt vete har transporterats till polska Gdańsk varifrån det har skeppats ut, skriver råvaruanalytikern Torbjörn Iwarson i ATL.

Oron växer dock för att störningarna i livsmedelsproduktionen ska bli stora och konsekvenserna svåröverskådliga. De första att drabbas blir fattiga människor i instabila länder. Chefen för Världsbanken, Carmen Reinhart, har redan dragit paralleller till den arabiska våren, då stigande matpriser blev en utlösande gnista till upplopp i ett 40-tal länder.

Att matbrist skapar social oro är en historisk konstant. Höga priser på mjöl bidrog till franska revolutionen. Så det finns skäl att se med stor oro på utvecklingen.

Tyvärr riskerar Sverige att möta en värld som skriker efter mat med minskad matproduktion. Många lantbrukare väljer i detta nu att skala ner sin verksamhet i stället för att satsa. Det innebär att vi producerar mindre än vad vi har potential att göra.

Företagsekonomiskt är det just nu ett rationellt beslut att begränsa aktiviteterna på svenska gårdar. Orsaken är skenande priser på drivmedel, gödsel och el. Samtidigt som arbetskraft från Ukraina, som många gårdar är beroende av, inte kan komma hit.

På kort sikt behövs skattelättnader för att lantbrukarna ska våga satsa på att producera så mycket som möjligt i år. På längre sikt är utmaningarna fler och större.

Om Sverige ska ha ett försvar värt namnet behöver livsmedelsberedskapen stärkas. Det spelar ingen större roll hur mycket mer pengar som Försvarsmakten får om inte soldaterna har mat och svensk livsmedelsförsörjning behöver rustas, precis som försvaret.

Målet för ett sådant arbete behöver inte nödvändigtvis vara att Sverige ska vara helt självförsörjande på livsmedel, för om vi har lärt oss något efter coronapandemin och nu kriget i Ukraina så är det att de globala handelskedjorna är starka – men att de inte alltid fungerar. Det är ett scenario med svåra störningar i utrikeshandeln som vi bör ta höjd för när vi planerar. I dag skulle vi inte klara det bra.

Svensk livsmedelsproduktion är helt beroende av diesel. Utan importerade drivmedel är vår självförsörjningsgrad noll. Därför bör det snarast fattas beslut om att staten ska säkra lagerhållningen av en del för lantbruket avgörande insatsmedel, som just diesel, maskindelar och gödning.

Staten bör även försäkra sig om en viss lagring av livsmedel på gårdarna. Jämfört med förr har många gårdar i dag en lagringskapacitet för spannmål. Det gör att man snabbt skulle kunna bygga upp en kraftigt decentraliserad livsmedelslagring i landet, något som bör kunna göras genom återköpsavtal mellan staten och lantbrukaren. Dessa kontrakt skulle kunna upprättas av bankerna och innebära att staten köper en viss kvantitet spannmål av lantbrukaren och betalar hyra för att det lagras på gården. Efter en viss överenskommen tid säljs sedan spannmålet tillbaka till lantbrukaren till ett redan bestämt pris. Ett sådant upplägg vore mer träffsäkert än trubbiga generella bidrag för att säkra matförsörjningen på ett års sikt.

En politisk satsning på stärkt livsmedelsberedskap är att åtgärden skulle också kunna gynna miljöarbetet. I Officerstidningen listade forskaren Camilla Eriksson, då verksam vid SLU och numera vid FOI, för fem år sedan en rad åtgärder som skulle vara gynnsamma för såväl miljön som totalförsvaret. Det handlade om system för återcirkulation av näringsämnen från städerna till jordbruket, att ersätta beroendet av fossila bränslen med egenproducerade biobaserade alternativ samt att minska avståndet mellan konsument och producent i livsmedelskedjan. Eriksson påtalade särskilt hur viktigt det ur beredskapssynpunkt är att få en framväxt av småskaliga livsmedelsanläggningar som mejerier, slakterier och bagerier.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den senare åtgärden, att minska graden av centralisering i livsmedelsförädlingen, är en av de viktigaste för att på längre sikt minska sårbarheten. I dag har vi bara ett fåtal stora livsmedelsanläggningar kvar. Det finns till exempel bara ett enda sockerbruk och en enda jästfabrik i Sverige. Mejerierna och kvarnarna är få. Ska totalförsvarsarbetet genomsyra hela livsmedelskedjan krävs en mer decentraliserad struktur.

Överhuvudtaget behöver Sverige en plan för hur vi ska producera mat under kris eller krig. I dag finns ingen sådan. De enskilda lantbruken har ingen skyldighet att upprätthålla produktionen i krislägen och det finns ingen organisation för att planera hur jordbruket skulle fungera.

Den kanske viktigaste åtgärden för att både på kort och lång sikt stärka svensk livsmedelsförsörjning vore dock att minska regelbördan. Orsaken till att regelförenklingar kan vara en så betydelsefull åtgärd är att lagar och regler tynger ner lantbrukarna såväl mänskligt som ekonomiskt. De många fördyrande reglerna leder till avveckling av lantbruksföretag, vilket gör oss sårbara, och de som finns kvar investerar inte lika mycket för framtiden som det annars skulle gå att göra.

En avreglerande frihetsreform skulle ge många bönder framtidstron åter. Detta har dessutom varit prioriterat av varenda regering i snart två årtionden. Fast utan resultat. En rapport från SLU konstaterar att under 20-årsperioden 1996-2016 ökade antalet lagkrav som berör lantbruket med 120 procent. En gård med nötkreatur i kombination med växtodling omfattades av cirka 450 lagkrav. Sedan dess har reglerna bara blivit fler – och gårdarna färre.

Att möta en allt oroligare omvärld med fortsatt avveckling av lantbruket är en farlig väg. Människor måste ha mat.

Publicerad: 25 mars 2022