Den persiska mattan har länge betraktats som en värdefull tillgång i väst, en lyxvara och framförallt en statussymbol. Hos västerlänningar förknippas den med Persiens rikedomar. Denna koppling existerade långt innan väst kom i kontakt med mattorna, och det var väst, framförallt västerländska konsthandlare, som gjorde den persiska mattan åtråvärd.

Marknaden för handvävda persiska mattor har inte intresserat sig särskilt mycket för att titta närmare på och analysera ekonomin kring den. Människor ägnade sig åt att handla med mattor, inte åt att producera dem, ett engagemang som knappast sträckte sig längre än till den synliga toppen av det ekonomiska isberget. Men den traditionella och sedan länge väletablerade mattraditionen i Iran är sinnebilden för de vidare ekonomiska relationer som formar och definierar Irans politiska ekonomi än idag. Mattan är nära förknippad med den traditionella marknadsplatsen, basaren, vilken genomsyrar stora delar av ekonomin och i förlängningen det politiska livet i Iran. Det speglar den viktiga roll basaren har spelat i landets politiska ekonomi.

Det kommer väl knappast som en överraskning att basaren var central för hur landet tog sig an hotet från väst under artonhundratalet. Den industrialiserade västvärlden utgjorde inte bara ett politiskt och ideologiskt hot, men också ett direkt ekonomiskt hot i och med att Iran, något motvilligt, införlivades i det framväxande globala ekonomiska systemet. De uppåtgående ryska och brittiska imperierna försökte skaffa sig handelskoncessioner, inte bara för att kunna sälja sina billigare varor på den iranska marknaden utan för att med tiden även kontrollera delar av denna marknad. En brittisk entreprenör försökte ta kontroll över tobaksmarknaden, vilket ledde till uppror 1891, vilket anses vara startskottet för det ”politiska uppvaknandet”.

Tobaksrevolten, som föregick den konstitutionella revolutionen 1906 och landets moderna politiska anpassning till den moderna eran, överskuggar ofta det traditionella motstånd som landets köpmän utövade. I sin strävan att återta makten framgick det inte alltid tydligt om de gick med på behovet av att anpassa det dominerande ekonomiska systemet i Iran.

De som studerar Irans utveckling närmare har fokuserat på politiska förändringar, ytterst medvetna om bristen på den typ av information som krävs för att göra en ekonomisk analys. Iran var långt ifrån ett byråkratiskt samhälle på artonhundratalet, och det finns få, om ens några, tillförlitliga rapporter om ekonomiska aktiviteter bortsett från sådant som har sammanställts av utländs­ka diplomater. I sina försök att vidga sin kritik av kapitalismen till att omfatta världen utanför Europa stötte Marx och Engels på problem i och med att det inte fanns tillräckligt med information att tillgå. Men Engels fann åtminstone att det var lättare att lära sig persiska än arabiska, och ansåg att han kunde läsa persisk poesi efter bara några veckor, vilket knappast bidrog till utvecklingen av deras ekonomiska idéer.

Det anses därför att Iran under den här perioden var ”prekapitalistiskt”, eller så klumpade man ihop det med Marx ganska allmänna beskrivning av det ”asiatiska produktionssättet”, som innehöll en del intressanta idéer om ”orientalisk despotism” och den uppdelning av samhället den var beroende av. Men den ”asia­tiska modellen” har av forskare uppfattats som alltför allmängiltig för stora delar av världen, som Marx inte kunde studera tillräckligt ingående men som han för helhetsintryckets skull kände behövde ingå.

Jag menar att vi kan få en bättre förståelse för hur de iranska basarerna fungerade genom att studera en av Marx andra tankar om kapitalismens ursprung bland köpmän i det tidigmoderna Europa, det han kallar ”köpmannakapital”, men som jag här kommer att kalla ”merkantilt kapital” för att betona att det som beskrivs är en mentalitet, snarare än en socioekonomisk grupp. Det här är viktigt, eftersom om vi ser på det som ett förhållningssätt kan vi förstå hur en viss inställning till ekonomisk aktivitet inte är förbehållet en viss grupp, och att denna i praktiken har spritts långt utanför köpmännens traditionella verksamhetsområde – basaren – och påverkat varje aspekt av den politiska ekonomin.

Marx utläggning om ”köpmannakapitalet” finner man i det tredje bandet av Kapitalet, så det är väl knappast förvånande att de flesta forskare, även de mest hängivna marxisterna, inte har ägnat det någon närmare tanke. Men den ger ändå fascinerande insikter i hur detta kapital fungerar, och vilka risker och fallgropar som förvärvandet av det innebär. Marx ville undersöka kapitalismens rötter, och baserade sina rön på Adam Smiths skrifter. I Nationernas välstånd noterar Smith att:

Handelsstädernas invånare införde från rikare länder bearbetade manufakturvaror och dyrbara lyxartiklar, och detta gav näring åt de stora jordägarnas fåfänga, de köpte begärligt dessa varor och betalade dem med stora mängder råvaror från sina landområden. Så bestod handeln i en stor del av Europa denna tid i utbyte av ett lands råvaror mot ett i industri mera framskridet lands manufakturprodukter … Då snart denna smak blev allmän och ­föranledde en betydande efterfrågan, började köpmännen att anlägga liknande manufakturer i sitt eget land för att spara fraktkostnader.

Den främsta skillnaden mellan detta och fullt utvecklad kapitalism var att det ena rörde handel och den förtjänst som uppstod genom utbyte, och det andra tillverkning. Det ena förutsatte obeständighet och var kortsiktigt, det andra krävde stabilitet, investeringar och var med nödvändighet långsiktigt. Det var det sistnämnda, industrikapitalismen, som i Marx teori var det banbrytande produktionssätt på vilket moderniteten vilade.

Köpmannakapitalism, eller merkantil kapitalism, var det äldsta exemplet på arbetande kapital, men det föregick och förebådade industrikapitalet, och det är viktigt att det inte uppfattas som underordnat. Detta betyder inte att dessa inte kan existera samtidigt, men de är två helt skilda saker, och där det merkantila kapitalet dominerar utgör det ett hinder för framväxten av industri­kapitalism, och det merkantila kapitalet måste minska i betydelse i takt med att industrikapitalismen ökar i betydelse.

”Det kommer väl knappast som en överraskning att basaren var central för hur landet tog sig an hotet från väst under artonhundratalet.”

Även om produktion och tillverkning förekommer i merkantilkapitalistiska system så gör de det som ett resultat av att köpmän försöker maximera vinsterna genom att ägna sig åt produktion, fast i egenskap av affärsmän, inte tillverkare. Det handlar åter­igen om vilken inställning man har. Industri­kapitalism främjar på liknande sätt handel, men utgångspunkten är den tillverkning som ger näring åt handeln.

Merkantil kapitalism fordrar inte mycket i form av institutioner eller struktur för att fungera. Med Marx ord:

Emedan handelskapitalet är instängt i cirkulationssfären och dess funktion uteslutande är att förmedla varuutbytet, så är för dess existens – bortsett från outvecklade former som har sitt ursprung i den direkta byteshandeln – inga andra betingelser nödvändiga än de som gäller för den enkla varu- och penningcirkulationen. Eller den sistnämna är snarare dess existensbetingelse.

Det här är viktigt. Samtidigt som det merkantila kapitalet kan bygga på förtroende förutsätter det ingen lagstiftning, och det skyr transparens. Det som krävs är ett personligt nätverk och omsättning, ju snabbare desto bättre, samt tillgång till varor, helst handel med kvalitetsvaror till en underutvecklad ekonomi i utbyte mot råvaror. Smiths hänvisning till importen av lyxartiklar för ”de stora jordägarnas fåfänga” i utbyte mot egna ”råvaror” är en träffande redogörelse för den handel med importerade lyxartiklar i utbyte mot olja som beskriver den islamiska republikens ekonomi.

Marx ger aldrig någon förklaring till hur köpmannakapitalism övergår i industrikapitalism. Den ena är en förutsättning för den andra, men den utvecklas inte automatiskt i den riktningen, den tenderar tvärtom att hindra övergången. Tanken är att politiska faktorer är det enda som kan åstadkomma förändring av produktionssätten, och om de politiska omständigheterna inte är gynnsamma lever det merkantila systemet kvar och försämrar bara ”läget för de direkta producenterna, förvandlar dem till rena lönearbetare och proletärer under sämre betingelser än de har, som är direkt underställda kapitalet, och tillägnar sig deras merarbete på grundval av det gamla produktionssättet”.

Ur det perspektivet kan det motstånd som köpmännen utövade mot den västerländska ekonomiska genomträngningen under artonhundratalet ses som mer reaktionär än progressiv. Det handlade i grund och botten om att tillvarata intressen, det var inte en form av nationalistiskt motstånd mot imperialistiskt intrång, som man så ofta beskriver det idag. De iranska ledare, som när de misslyckades med att övertala shahen om fördelarna med politiska reformer beslutade att slå in på en ekonomisk väg mot förändring och bjöd in utländska affärsintressen genom att erbjuda generösa koncessioner, var kanske mer kreativa i sitt sätt att genomdriva reformer än eftervärlden insett. Men samtidigt får man inte glömma att den merkantila mentalitetens dominans har haft en skadlig inverkan även på Västerlandet. Tobakskoncessionen från 1890, vilken framgångsrikt bekämpades av basarer, prästerskap och intellektuella, var inget annat än en handelskoncession, inte ett försök till industrikapitalism.

1906 års konstitutionella revolution var det första riktiga steget i riktning mot en modernisering av politiken i Iran, en ny referensram för hur industrikapitalismen skulle kunna utvecklas. Men på grund av bristen på institutioner avstannade det hela, och landet stapplade in i första världskriget med en centralregering som var oförmögen att leda landet. Den enda större industri landet lyckades driva framåt var i form av ännu en koncession, för olja, som tilldelades den brittisk-australiske entreprenören William Knox D’Arcy 1901. Olja påträffades till slut, efter många orosfyllda år, i sydvästra Iran 1908.

Trots de framgångar detta innebar för Anglo-Persian Oil Company (APOC – från och med 1935 Anglo-Ira­nian Oil Company, AIOC) mötte företaget till en början motgångar, och om Churchill, i egenskap av marinminister, insåg oljans betydelse var det inte förrän efter första världskriget som denna nya industri började få effekt i Iran. Vid det här laget hade den konstitutionella revolutionen kommit in i en ny, auktoritär, fas av ”upplyst despotism”, som Reza Khan, senare Reza Shah, grundare av Pahlavidynastin, uppfattade det 1925. Styrets moderniserings­iver kom att drivas av en autokrat som skulle komma att demolera allt motstånd och tvinga fram förändring.

Men det ska betonas att om större förändringar infördes under själva uppbyggnaden av den nya staten misslyckades man med att införa ett sammanhängande juridiskt ramverk som kunde ligga till grund för och bidra till att industrialiseringen kom igång. Den begränsade industri som faktiskt utvecklades var statlig, och på 1930-talet var landets största koncern fortsatt AIOC. Trots AIOC:s senare vanrykte förändrade det Irans industrilandskap och bidrog till en helt ny arbetskultur, samt gav för första gången upphov till en ”arbetarklass” (proletariat), komplett med nya politiska idéer (kommunism). AIOC hade 1929 15 245 anställda, 1949 var de tre gånger så många, 55 000. Företaget växte så snabbt att man tog in indiska arbetare för att kompensera för vad man uppfattade som en brist på tillförlitlig iransk arbetskraft.

Utvecklingen gick allt snabbare under Reza Shahs son Mohammad Reza Shah. Den stat som vuxit fram under Reza Shah utvecklade ett rättsväsen, vilket tjänade den växande staten men inte var anpassat för en fri marknad, en privat sektor eller industrialisering. Landets industrialisering drevs fortsatt av staten, och staten var ett med shahen. Resultatet blev en fortsatt bräcklig stat, utan insyn och avhängig shahens auktoritet och maktställning.

Inget av detta främjade långsiktig planering av industrin, såvida den inte styrdes och implementerades på högsta nivå, och det fanns inte mycket utrymme för att förändra den dominerande merkantila mentaliteten i det mycket osäkra politiska klimatet. Förvärv av kapital genom handel, helst snabbt och med så lite insyn som möjligt. Situationen förvärrades efter 1973, då oljepriset steg kraftigt och gav Iran ett finansiellt överskott.

Eftersom industrins kapacitet var låg användes detta nya kapital till att köpa in produkter från utlandet, och gav upphov till en i marxistiska termer allt mer välmående ”kompradorborgarklass” med politiska kopplingar. De aspekter av den traditionella basaren som gick att bedriva i familjen Pahlavis stat skördade frukterna av detta. Många andra, som var utestängda från den lukrativa verksamheten, kunde bara se på med avund (och inte så lite avsky), och det gjorde även många andra vanliga iranier när de bevittnade den hejdlösa korruptionen och påföljande inflationen. Många var imponerade av vad den nya iranska staten åstadkommit, ett Mellanösterns Japan, men få brydde sig om att ta reda på vad som försiggick under ytan. Spanien under huset Habsburg är en bra jämförelse; en tid då den nya världens silverskatt flödade in och ut skrämmande lätt, men dess ”makt” visade sig alltför kortvarig.

Irans öde var på många sätt långt värre. På 1970-talet försökte shahen, som nu var överöst av oljepengar, att göra något åt den merkantila mentaliteten, inte genom att ändra politik – vilket hade varit mycket lättare för honom än för hans företrädare med tanke på hans ställning – utan genom att sätta upp fysiska hinder. Hans avsikt att i slutet av 1970-talet ändra basarens fysiska prägel hade mer att göra med estetik än ståndpunkt (men liksom med hans fars klädkod trodde man att det ena obönhörligen skulle leda till det andra).

”Basaren” och många andra företeelser i det iranska samhället slog tillbaka och resulterade i en dramatisk återgång till traditionella normer, vilket i litteraturen har kopplats till prästerskapets dominans, men som drevs av basarsystemet och den merkantila mentalitet det företrädde. De begränsade framsteg som shahen kan ha uppnått prioriterades bort, och handeln återgick, för att parafrasera Marx, med råge till att dominera industrin. De traditionella köpmännen tog inte bara över de statliga industrierna, de tog över efter det ”borgerskap” som nu flydde landet.

Deras krav på islamiskt styre, med begränsad beskattning och inblandning, stötte snart på praktiska problem i försöken att styra ett modernt land, men resultatet var den värsta sortens politiska hybridekonomi i vilken en revolutionsklass, väl insatt i den merkantila kapitalismens traditioner, skydde investeringar till förmån för sy­stematisk utvinning. Det här var köpmannakapitalism, med inslag av despotism förstärkt med auktoritärt styre genomförd i kraft av en revolutionär, inte sällan paranoid, ideologi.

Som Marx påpekar: ”Ett dominerande handelskapitals herravälde är alltså överallt ett system av utplundring, liksom även dess utveckling hos antikens och den nyare tidens handelsfolk direkt är förenad med våldsam plundring, sjöröveri, slavrov, undertryckande i kolonierna.” Man bör här notera en viktig skillnad: dessa processer skedde inom Iran innan de förflyttades utanför gränserna. Plundringen, sjöröveriet och kidnappningarna (av gisslan) samt koloniseringen av människors hjärnor skedde inom Irans gränser i lika hög grad som, och innan, allt detta drabbade omvärlden. Denna politiska ekonomi förstärktes återigen under president Hashemi Rafsanjani, själva sinnebilden av en handelsnations president, en självutnämnd ledare av återuppbyggnaden som efter kriget försökte forma den islamiska republiken i sin egen avbild.

Angelägen om att behålla den politiska kontrollen både som person och över revolutionen, fortsatte Rafsanjani på samma linje som tidigare härskare genom att inte göra vad som krävdes för att förändra den politiska ekonomin ifall han därmed skulle förlora makten – vilket oundvikligen hade varit en naturlig följd av transparens, ansvarstagande och rättsstat: alla nödvändiga förutsättningar för investeringar och industrialisering, men helt i motsats till den merkantila mentaliteten. Därför konspirerade köpmännen och fortsatte med att förhindra alla former av omstrukturering av den politiska ekonomin.

En omedelbar konsekvens av detta för Rafsanjani och hans efterträdare var att de inte såg till att på allvar söka investeringar, varken från iranier eller ens utländs­ka företag, som ängsligt försökte närma sig den slutna ekonomin. En utländsk affärsman jag talade med undrade varför ”vi skulle investera när iranierna inte gör det”. Alla investeringar, framför­allt strategiska sådana, hanterades i allmänhet av staten, som naturligtvis alltmer försökte skydda sig mot varje tecken på början till en privat sektor. Tron att ett oljebolag skulle kunna bli tillräckligt stora för att få bukt med dessa svårigheter krossades på grund av den svårnavigerade iranska ekonomin och sanktioner.

Internationella sanktioner var inte skälet till Irans ekonomiska svårigheter (många iranier har noterat att ”interna” sanktioner – byråkrati och korruption – är mycket värre), men de försvårade situationen, och det är knappast förvånande att de som har haft mest att vinna på Irans eklektiska och insynsskyddade politiska ekonomi i högsta grad är måna om att behålla sanktionerna. Sanktioner låter dem dessutom skylla dessa på andra.

Men problemen är naturligtvis mycket allvarligare än så. Den merkantila mentaliteten gör att Irans integration i den globala ekonomin blir mycket mer bekymmersam. Inte bara är inställningen till ackumulering av kapital annorlunda, de talar ett helt annat språk. Det blev tydligt under de relativt fridfulla första åren av Rafsanjanis presidentperiod, då man uppmuntrade interaktion med omvärlden för att det skulle hjälpa Irans export. En motvillighet till att acceptera standarder och konventioner (till exempel WTO) kan ha förhindrat västs ”penetration” av Irans ekonomi, det förhind­rade också Irans möjligheter att sälja sina produkter utomlands.

Ett bra exempel på Irans bristande förmåga att ta vara på sina internationella marknader är det öde landets traditionella mattor drabbades av. Irans matthandlare bedrev sin verksamhet utifrån kommersiella, inte hantverksmässiga, intressen och de var övertygade om att varumärket inte var hotat (till skillnad från turkiska matthandlare prutade de iranska sällan). Deras varor var av högs­ta kvalitet, handvävda av bybor som arbetade under fruktansvärda förhållanden, utan rättigheter och utan utsikter till någon ekonomisk vinning på sitt hantverk. I takt med att efterfrågan ökade så höjdes provisionen, och matthandlarna kunde göra enorma förtjänster på mattor som köptes in för en bråkdel av vad de såldes för. Marx beskriver väl vad som händer i Iran, där de traditionella hantverkarna i stort sett inte har några som helst rättigheter. ”Så länge handelskapitalet förmedlar produktbytet hos outvecklade samhällen framstår den kommersiella profiten inte bara som utpressning och bedrägeri utan uppkommer till stor del just på detta sätt.” På mikroekonomisk nivå handlar det här om en avtvingande ekonomi hos en exploaterande stat.

Det intressanta med den här marknaden var, som nämns ovan, att den etablerades av västerländska konsthandlare, det var inte köpmännen själva som var ute efter att tillfredsställa sina behov. När Irans matthandlare efter tio år av revolution och krig försökte återknyta kontakterna med den internationella marknaden fann de att det var svårt. Väst efterfrågade inte längre deras produkter, och det fanns knappast längre någon turism. Men det allra svåraste var att andra hade trängt sig in på marknaden. Det fanns fortfarande en efterfrågan på de handvävda lyxartiklarna, men det var inte en massmarknad, och ju äldre mattorna var desto värdefullare var de. Maskinvävda mattor främst från Indien och Kina hade tagit över, och iranierna kämpade desperat för att komma ifatt, men de hindrades av sin inställning och affärskultur. Till och med när den traditionella basaren till sist sökte hjälp hos rege­ringen fann de att man där återspeglade deras egen inställning och självtillräcklighet.

Det mest anmärkningsvärda med Irans ekonomiska politik är att det är ett traditionellt, förmodernt, system som försöker upprätta relationer med ett globalt system som har tagit till sig nya idéer. (Föreställningen att internationella marknader bara väntar på att Iran ska komma tillbaka är vanlig bland den revolutionära eliten, som när Rouhani 2016 trodde att andra flygbolag helt enkelt skulle lämna plats och låta Iran Air återgå till sina tidigare rutter.) Stora framsteg gjordes under Pahlavis tid, men det var långt ifrån tillräckligt för att förhindra att man återgick till det gamla systemet efter revolutionen.

Den merkantila mentaliteten, kortsiktig, utan insyn och oansvarig, har delvis smittat Irans politiska ekonomi, både genom att ge näring åt och i gengäld förstärkas av en revolutionär ideologi och en autokrati som alltmer stärker sitt inflytande. Denna inställning sökte tröst i och tog ett stort arv och aldrig sinande (men nu minskande) oljeinkomster för självklara, och man gömde sig bakom ett fientligt väst och sanktioner (som till största delen varit självförvållade) som en ursäkt för att inte göra någonting åt saken. Många iranska ekonomer inser vidden av problemet, och de vet att Iran står inför ett dilemma som till stora delar påminner om det som drabbade Sovjetunionen. Strukturella reformer – politiska och ekonomiska – är nödvändiga om Iran ska kunna uppnå sin verkliga potential, men den bistra verkligheten är att i och med allt mindre folkligt stöd kommer de första offren för en sådan utveckling att bli revolutionen och det ”merkantila borgerskap” den förde med sig.

—

Översättning: Katarina Trodden

Texten kommer från antologin The Market. Money, States and Ideas for a Free World som ges ut av Bokförlaget Stolpe våren 2025.