USA:s president framställs som en oförarglig gubbe styrd av ljusskygga element i Vita huset.

Alls icke. Så fort farfar Reagan vinkat av journalisten förvandlas han till ett energiknippe som ger blixtsnabba order, håller tre olika tankar i huvudet samtidigt medan hans kuvade underlydande omöjligen kan hänga med i det rasande tempot. Emellanåt avbryts beslutsfattandet av mer publika framträdanden och vips! blir Reagan den senildemente figur som vänstern älskade att förlöjliga.

En del av misstron mot Reagan hade att göra med hans ålder. Att låta en 70-åring bli USA:s nästa president, därtill konservativ och kommunisthatare, ansågs farligt. Men istället för att starta ett tredje världskrig inledde han en kärnvapennedrustning och nedmonteringen av kalla kriget.

Inför förra årets presidentval var samma vänster som dömt ut Reagan på förhand spiksäker att 78-årige Joe Biden inte hade en tanke på att göra någonting annat än att vara pragmatisk. En förbrukad politiker utan idéer.

Wrong again!

Berättelsen om Bidens år i Vita huset är visserligen oskriven men hans första hundra dagar kännetecknas av en serie genomgripande beslut. Istället för att ängsligt leta efter minsta gemensamma nämnare har han omedelbart tagit itu med de stora frågorna. Liksom Reagan är han – hittills – beredd att ta risker. Något som definitivt inte låg för den (25 år yngre) Barack Obama.

Ingen vet vad makt gör med en männi­ska. Att ålder skulle vara en indikator – Donald Trump hade hunnit fylla 70 när han inledde sina fyra katastrofala år vid makten – har gång på gång vederlagts av historien. Men fördomarna lever sitt eget liv.