Första gången jag trädde in i ett av den svenska akademiska medelklassens programenliga radhusboenden var jag 13 år och på utflykt långt hemifrån. På bruksorten där jag bodde fanns bara två radhuslängor, den ena belamrad med pensionärer och den andra med arbetarklass. Men nu var jag på besök hos punkfanzinekompisen Magnus i Stockholmsförorten Sollentuna, några minuter från Täby där en jämngammal Fredrik Reinfeldt spelade basket på föräldrarnas garageuppfart.

Att träda in i Magnus familjs vardagsrum förändrade mig för alltid.
Magnus far hade en skivsamling som var större än min. Det trodde jag ingen pappa kunde ha, trots att jag bara hade hamstrat LP-skivor i ett år. Och den innehöll bara atonal avantgardejazz – jag som trodde föräldrar bara kunde äga plattor med Spotnicks och Ann-Louis...