Efter den kritik som 2 500 forskare riktade mot det svenska etikprövningssystemet förra året har regeringen tillsatt en utredning. Direktivet som givits utredaren är att undersöka möjligheten att införa undantag från etikprövningslagen för viss typ av forskning – särskilt statsvetenskap av allt att döma – och att slopa etikmyndigheternas ”uppsökande” mandat. Det räcker inte.

Varje civiliserad liberal demokrati håller sig med institutioner som tillåter fri forskning. Principen kallas akademisk frihet. Detta är lika självklart som att de tillåter fria medier; där kallas principen pressfrihet. Principiellt är idén om akademisk frihet ännu mer imperativ. I vetenskapens värld har kunskap ett egenvärde, akademin går inte med vinst och kunskap säljs ej som lösnummer. I pressens värld har kunskap ett mer instrumentellt värde. Båda dessa friheter är derivat av den liberala demokratins mest grundläggande princip, yttrandefriheten.

Men Sverige har på senare år infört alltmer skarpa begränsningar av akademisk frihet, som nu beskärs så hårt att vi inte längre har en frihet värd namnet. I vart fall inte inom humanforskningen. Det är som om grundlagen och högskolelagen inte innefattade lagreglering av akademisk frihet. Som enda land i världen har vi nämligen också en samlad nationell lagstiftning kring forskningsetik för humanforskning som av allt att döma i praktiken trumfar lagparagraferna om akademisk frihet. Sedan några år, efter vårdskandalen kring Paolo Macchiarini, håller vi oss också med hela tre statliga myndigheter med uppgift att upprätthålla etik och redlighet i svensk forskning. Dessa myndigheter, som leds av jurister och är placerade utanför akademin, kontrollerar och bestämmer de facto över vilken humanforskning som genomförs. Betänk ett sådant scenario på ­pressens område:

Statliga myndigheter som, utan armlängds avstånd, har maktmonopol att avgöra vilka reportage och nyheter som är etiskt acceptabla att genomföra och sända. Myndigheter som också har makt att skicka journalister till åtal om de inte i förväg begärt myndigheternas tillstånd. Det vore minsann ett allvarligt brott mot pressfriheten. Sådant som auktoritära stater sysslar med. Sådant som Sverige sysslar med på forskningens område.

Jag har på senare år drabbats av djupaste obehag över den svenska situationen inom akademin. Obehaget handlar om hur det stora flertalet svenska akademiker har medlöpt till att undergräva akademisk frihet. Jag hade föreställt mig att de, skolade i upplysningsfilosofi som de torde vara, skulle kämpa för den liberala demokratins fortbestånd, inte bidra till att undergräva den.

Jag har beskådat hur akademiska ledare identifierat sig så med rollen som laglydiga myndighetschefer att de formulerat direktiv om stramare lokal kontroll av den forskning som bedrivs på våra institutioner.

Jag har beskådat hur akademiska ledare identifierat sig så med rollen som laglydiga myndighetschefer att de formulerat direktiv om stramare lokal kontroll av den forskning som bedrivs på våra institutioner. Som om även forskning vore myndighetsutövning. Och jag har sett Salieri-karaktärer träda fram ur skuggorna, gripa den makt som serverats dem på silverfat, och bevittnat hur de utnyttjat den till att tukta sina mer kreativa kollegors vetenskapliga värv.

Jag har också fått känna på hur dessa karaktärer, likt Stasi-agenter, anonymt anmäler sina meningsmotståndare till Överklagandenämnden för etikprövning (Önep). Jag har erfarit hur Önep i sin tur uppsöker dessa individuella forskare för att ställa dem till svars. När Önep så behagar åtalsanmäler de forskarna. Och jag har sett hur dessa forskares liv slås i spillror över rena formaliteter.

Jag har med avsky beskådat hur många svenska forskare skyndsamt undviker samröre med ”kontroversiella” kollegor under myndigheternas lupp. Som om dessa kollegor smittade, som om de var dömda på förhand. Jag har själv skrivit till försvar för en sådan forskare, som stod inför rätta och sedermera friades av en enig tingsrätt. Då erfor jag hur vårt försvar misstänkliggjordes ad hominem.

Jag har sett hur svenska forskare kröker sina ryggar för att följa etikprövningslagen, av rädsla för att ses som ”oetiska” eller kriminella. De pustar och stönar över att det tar för mycket tid att besvara de 60–70 närmast synonyma frågor som Etikprövningsmyndigheten (EPM) ställer, men sedan kavlar de ändå upp ärmarna och gör jobbet. Med alla bilagor blir dessa ansökningar ibland uppemot 100 sidor långa och de tar månader att sammanställa. Som grädde på moset tvingas forskarna betala för processen, som i förlängningen finansieras med skattemedel.

Jag har bevittnat svenska forskare – och jag hör själv till skaran – som i princip upphört med empirisk forskning för att de finner den svenska etikprövningsprocessen så illegitim och demoraliserande att det vore ett upplysningsfilosofiskt tjänstefel att underordna sig den. Istället sysslar vi med teoriutveckling, med förhoppningen att forskare i friare delar av världen ska föra den empiriska forskningen framåt.

Jag har sett svenska forskare självcensurera sig även på andra sätt, exempelvis genom att inte söka anslag för angelägna projekt eftersom de predicerar avslag från EPM. Istället söker de för projekt som är strömlinjeformade för EPM men av betydligt lägre vetenskapligt intresse.

Och jag har förstått varför. Det är inte ovanligt att EPM avslår harmlösa projekt på rena formaliagrunder. Detta drabbar särskilt grundforskning. Risken för deltagare må visserligen bedömas vara mycket låg men eftersom nyttan vid grundforskning per definition är oviss blir det ändå alltför ofta avslag från EPM. Därigenom underminerar EPM också presumtiva studiedeltagares autonomi; deras rätt att fatta informerade beslut om studiedeltagande lämnas därhän. Immanuel Kant skulle ha sitt att säga om saken.

Jag har hört hur svenska forskare avstår från internationella forskningssamarbeten eftersom de inte vill skjuta dessa samarbeten i sank. Den omfattande, oförutsägbara, segdragna svenska etikprövningsprocessen står i vägen. Och Sverigebilden står på spel. Det är pinsamt att visa upp för världen hur illa ställt det är hemmavid.

Jag har sett hur många unga begåvningar – assistenter, doktorander, post-docs – åläggs att skriva de omfattande etikansökningarna istället för att lära sig andra delar av forskningsprocessen. De unga begåvningarna slipas ner till småbyråkrater. De mest kreativa inser det och lämnar idén om en forskarbana bakom sig.

Jag har noterat hur svenska forskare outsourcat etiska överväganden till en statlig myndighet, istället för att själva ta ansvar. Det undergräver forskarnas etiska agens och autonomi.

Och jag har kunnat konstatera att något så viktigt och mångfasetterat som etik kommit att helt förväxlas med juridik och simpelt regelföljande.

Detta har jag sett, och mycket mer därtill. Om processen fortgår lär den summeras till ett formidabelt dränage av kvalitet i svensk humanforskning, ineffektiv, oaktsam hantering av skattemedel och en brain­drain av sällan skådat slag från svenska lärosäten. Framtidens forskare blir räddhågsna byråkrater och svensk akademi får allt sämre internationellt rykte. Allt detta utöver den principvidriga kränkning av akademisk frihet som vårt nuvarande system också innebär.

Forskningsetik är för viktigt för att klantas bort av byråkrater som inte bottnar i den vetenskapliga verksamheten. Forskningsetik är precis lika viktigt som akademisk frihet. Dessa principer behöver därför jämbördigt balanseras mot varandra, likt hur yttrandefrihet balanseras mot konkurrerande principer (hatbrott, diskriminering, ordningsfrågor) utanför akademin. Det finns situationer där enskilda forskare behöver hållas tillbaka i sina ambitioner för att skydda presumtiva deltagares rättigheter och människovärde. När ett sådant äventyrande av akademisk frihet blir nödvändigt bör det vara kollegialt förankrat inom akademin, där kontrollen av forskning ska ske i liberala demokratier. Vi behöver därför kollegiala etiska nämnder inom akademin, nämnder som inte styrs av jurister utan av erfarna, kollegialt betrodda forskare. Liksom i USA, England, Israel och andra delar av den fria världen. Skrota därför etikprövningslagen och lägg ner etikmyndigheterna.