Bergen längs den montenegrinska kusten är inte svarta, som landets namn antyder, utan beige och grå. Enstaka buskar och olivträd står som gröna klickar i sprickor bland stenmassorna.

Vägen vi följer slingrar sig längs bergs­sidan. Tusen meter nedanför ligger Adriatiska havet djupt och blått.

Bilen framför oss har en åsna på flaket. Föraren kör naturligtvis alldeles för fort, så att åsnan måste luta sig häftigt åt sidorna för att parera de skarpa svängarna. Väns­ter, höger. Den tycks vara van.

”Bakom Milatović står den serbisk-ortodoxa kyrkan. Bakom den står Serbien och bakom Serbien står Ryssland.”

Jordbruket dominerar ekonomin på landsbygden. I städerna finns industrier som exporterar aluminium, järn och stål. Den största biten av BNP-tårtan – hela 25 procent – består dock av turism. Varje år besöker nära två miljoner turister landet, som bara har drygt 600 000 invånare.

Montenegros ekonomi är exponerad mot omvärlden. Så även politiken.

Å ena sidan vill landet närma sig västvärlden. Natointrädet är klart, EU-medlemskapet hägrar runt hörnet. Å andra sidan ivrar Ryssland och Serbien för att Montenegro istället ska ingå i den ”Serbiska världen”.

Landet avstyrde ett ryskt försök att etablera militärbaser på montenegrinsk mark 2015. Året därpå överlevde regimen ett försök till statskupp. Tretton personer dömdes för att ha planerat att genomföra ”terroristaktioner” för att underminera den montenegrinska konstitutionen.

Allt tyder på att den misslyckade statskuppen hade iscensatts av Ryssland. Två av de dömda är högerpolitiker, vid tiden för kuppförsöket i opposition mot det västvänliga styret. Domarna upphävdes 2021. I väntan på att fallet ska tas upp igen har båda politikerna återvänt till parlamentet. En av dem är idag ordförande i säkerhets- och försvarsutskottet.

Montenegrinerna måste parera de storpolitiska svängarna. Vänster, höger. Väst, öst. Men vem kör?

Montenegro har geopolitisk otur. Läget på Balkans västkust har skänkt montenegrinerna allt från romerska och venetianska till turkiska och tyska ockupanter.

Landets moderna historia inleddes på Berlinkongressen 1878, då Montenegro förklarades självständigt från Osmanska riket. Statsmakten moderniserades och några decenniers fred följde, liksom kulturella och intellektuella utbyten med den västerländska eliten.

Åren 1910–1918 var Montenegro en konstitutionell monarki. Det kortlivade kungadömet upphörde i och med första världskrigets slut och ersattes av Kungariket Jugoslavien med säte i Belgrad. Under andra världskriget ockuperades området av axelmakterna. När Tyskland till sist föll uppstod det federala Jugoslavien, med Montenegro som en av sex delrepubliker.

Därpå följde ett hårt sekel präglat av kommunism före Jugoslaviens sammanbrott på 1990-talet. Montenegro uppgick i Förbundsrepubliken Jugoslavien, vilket snart blev Federationen Serbien och Montenegro. 2006 vann Montenegro sin självständighet från Serbien, varpå landet inledde en politisk resa västerut som kulminerade med Natointrädet 2017.

En man har lett Montenegro sedan 1990-talets kalabalik och vägen mot slutgiltig självständighet: förloraren i 2023 års presidentval, den numera före detta presidenten Milo Đukanović.

Nästan sex av tio väljare röstade på utmanaren Jakov Milatović.

Đukanović har haft sina chanser. I tre decennier växlade han mellan presidentämbetet och posten som premiärminister – utan att få ordning på den utbredda korruptionen och utan att lyckas föra Montenegro in i EU.

Milatović framstår i jämförelse som en progressiv kraft. Han är ung, utbildad i England och leder det nybildade partiet med namnet ”Europa Nu!”

Ut med den gamle och trötte, in med den nye och hungrige.

EU-vänner i Sverige jublade. Tyvärr kanske för tidigt. Bakom Milatović står den serbisk-ortodoxa kyrkan. Bakom den står Serbien och bakom Serbien står Ryssland. Det är osäkert om Milatović kan hålla stånd mot dessa krafter.

I protestantiska och katolska länder har kyrkans politiska betydelse minskat över tid. Så är inte fallet i ortodoxa länder. Där förblir kyrkan en tung samhällsaktör med starka förbindelser till politiken och statsmakten.

För många serber på Balkan är kyrkan en konstant i en föränderlig värld. Kyrkan som institution representerar stabilitet, historisk kontinuitet och nationell identitet. Dess anhängare betraktar kyrkan som moraliskt ofelbar.

Både politiskt och teologiskt finns en ortodox tanke om bysantinsk symfoni. Kyrkan och staten ska samverka harmoniskt och fullända varandra, i stark kontrast till västerländska ideal om att separera de två.

Den bysantinska symfonin innebär att kyrka och stat stöttar varandra. Till exempel har den rysk-ortodoxa kyrkans högs­ta ledare, patriark Kirill, kallat Vladimir Putins styre för ett ”mirakel från Gud” – och Putin har rättfärdigat den fullskaliga invasionen av Ukraina med att länderna delar en gemensam tro och därför hör ihop.

Den serbisk-ortodoxa kyrkan är liksom den rysk-ortodoxa djupt konservativ. Företrädarna menar att kyrkan försvarar traditionella värden kring sexualitet, manlighet och familj mot västvärldens feminina och homosexuellt orienterade angrepp. De vill göra det mångkulturella Montenegro homogent och traditionellt.

Under de decennier som Milo Đuka­nović ledde Montenegro politiskt, omväxlande som president och som premiärminister, hade en annan man det högsta religiösa ämbetet: Amfilohije Radović, metropolit av stiftet Montenegro-Primorje och ärkebiskop av Cetinje, död i covid 2020.

Radović var motståndare till ”det montenegrinska projektet”, som han sa. Han förnekade existensen av en självständig montenegrinsk nation och den montenegrinska nationella identiteten. Montenegriner är ”otrogna”, ”kommunistiska bastarder” och ”djävulens barn”, menade Radović. Montenegro, enligt kyrkans högs­te ledare, är en ”andra serbisk stat”.

I den serbisk-ortodoxa kyrkans ögon har Montenegros utveckling de senaste decennierna gått i fel riktning. Kyrkan sprider samma negativa narrativ som Ryssland om västvärlden. När Montenegro skulle träda in i Nato 2017 deltog Radović i protester i landets huvudstad Podgorica, där han predikade om vikten av de historiska banden mellan Montenegro och Ryssland och farorna med att ansluta sig till Nato.

Inför parlamentsvalet 2020 tog den serbisk-ortodoxa kyrkan i Montenegro rollen som de facto opposition mot Đukanovićs styrande parti. Kyrkan fick det politiska valet att framstå som ett val mellan det gudomliga och det ogudaktiga, i sann bysantinsk-symfonisk anda.

Styret förlorade parlamentsvalet. Omedelbart efter att valresultatet stod klart attackerades bosniaker – bosniska muslimer – i staden Pljevlja.

Klotter intill det lokala muslimska samfundets lokaler löd: ”Pljevlja kommer att bli Srebrenica.”

Religiösa företrädare gick längre än så. När europeiska poliskårer infiltrerade nätverket Encrochat ertappades serbisk-ortodoxa präster med att ha försökt anskaffa vapen från kriminella klaner, i den händelse att det sittande styret skulle vinna valet.

”Kyrkan betalar. De skrev till mig. Ja, bror. De ber mig om allt de kan köpa direkt. Mitras bror är abbot”, står det i ett av chattmeddelandena.

De ortodoxa krafterna i Montenegro är lika stora som landets bergsmassiv. Fast svartare.

När det stod klart att Milo ćukanović skulle utmanas av Jakov Milatović i presidentvalet 2023 tog den serbisk-ortodoxa kyrkan ställning.

Inte för Milatović. Men mot Đuka­nović.

Joanikije Mićović , Radovićs efterträdare som kyrkans högste ledare, var bland de första att uppmana väljarna att rösta mot Đukanović. Många präster följde hans exempel.

Efter sin valförlust ­gratulerade Đuka­nović segraren och önskade honom en framgångsrik ämbetsperiod. Milatović ­svarade med att det var ”slutet på dik­-
taturen”.

Kyrkans stöd innebär inte nödvändigtvis att Milatović kommer att bygga vidare på den bysantinska symfonin och stärka banden mellan kyrka och stat. Kanske kan han hålla emot.

Men han har vacklat redan tidigare. Som minister i den regering som tillträdde 2020 uppträdde Milatović aggressivt mot sin företrädare, när denne föreslog att Montenegro skulle införa sanktioner mot Ryssland med anledning av kriget i Ukraina. Han ska ha förhalat processen till dess att det av utrikespolitiska skäl blev omöjligt att hålla emot.

Som president har Milatović ringa formell makt. Men han har inflytande över utrikespolitiken och försvarspolitiken.

Med det inflytandet kan han sätta käppar i hjulen om EU vill driva en politik som strider mot Rysslands eller Serbiens intressen. Och om Milatović känner sig nödgad att betala tillbaka sin tacksamhetsskuld till den serbisk-ortodoxa kyrkan kan han bromsa Montenegros integration med EU ytterligare.

Landet behöver en ledare som kan parera de storpolitiska svängarna. Vänster, höger. Väst, öst. Men han får inte vara en åsna.