Den 24 februari öppnade utställningen ”Slaget om Ukraina” på Krigsmuseet i Riga. Där visades Andrzej Markiewicz ­foton av ukrainska soldater, samt vapen, rysk propaganda och andra föremål från kriget, men det är inte utställningen jag vill berätta om. Den här texten ska handla om de två tal som öppnade utställningen. Det första hölls av museets chef Kristīne Skrīvere, det andra av den lettiska försvarsministern Ināra Mūrniece.

De båda talen var ett stickprov på hur det kan låta i ett land vars institutioner inte har ägnat årtionden åt att sänka kraven på sig själva. Det som framförallt gjorde intryck på mig var hur Skrīvere och Mūrniece använde ordet ”civilisation”.

I Sverige är ”civilisation” numera lika med rasism, kolonialism och skallmätning av samer, men du behöver bara åka tvärs över Östersjön för att ordet ska betyda något helt annat. Det är de små jämförelserna med andra länder som gör att man plötsligt upptäcker ett stycke av sin egenkultur.

– Krig, aggression och imperialism är inte en del av den västerländska civilisationen, sade Skrīvere. För henne, och för Mūrniece, betyder ”civilisation” framförallt en sak: motsatsen till Ryssland. I Lettland är civilisation fortfarande användbart som ett ideal att sträva mot. Vad händer om man överger det?

Den som inte kan vara allvarlig har förlorat kontakten med sig själv. Då är man hjälplös vad som än händer; man är aldrig riktigt närvarande, varken under stress eller i sina lyckliga ögonblick.

Vid så många offentliga tillställningar är det som om vi har gjort en kult av inkompetensen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har suttit i publiken när en svensk moderator inte har lärt sig hur de utländska gästernas namn ska uttalas, och försökt skratta bort misslyckandet med ett pinsamt skämt.

Sverige skulle bli världens modernaste land, med upplysta institutioner som arbetade för medborgarnas bästa, men av någon anledning blev vår modernitet lika med en stor nivåsänkning, inte en nivåhöjning. Vad beror det på? Handlar det om att vi har varit så djupt nedtrampade av 1800-talets auktoriteter att vi fortfarande måste befria oss från allt som påminner om deras krav och värderingar? I så fall har frigörelsen sedan länge övergått i ett märkligt självskadebeteende. Vår gamla fiende har lämnat scenen; istället slåss vi mot spöken.

Överjaget straffar varje misslyckande skoningslöst, men om vi sänker ambitions­nivån så lågt att inga misslyckanden längre är möjliga har vi lurat överjaget! Sänkta ambitionsnivåer mår människor inte bra av, och när vi upptäcker hur dåligt vi mår tror vi att det måste bero på att samma gamla auktoriteter fortfarande förtrycker oss. Lösningen blir att sänka kraven ännu ett snäpp.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Att läsa svenska nyheter de senaste åren har varit som att sitta i ett kontrollrum där alla larmklockor skräller. Sektor efter sektor meddelar att den befinner sig i kris – elförsörjningen, skolan, brottsbekämpningen – och alla vet att nödropen inte kommer att förändra någonting.

Det värsta som kan drabba ett land är inte konflikter, kriser och problem; sådant bör snarare betraktas som ofrånkomligt. Det värs­ta är att förlora förmågan att hantera sina kriser på ett uppriktigt och konstruktivt sätt. Tappar vi den är vi snart inte ett civiliserat samhälle längre.