Moralens väktare
Frankrike anser sig vara de mänskliga rättigheternas ursprungsland, medan åtminstone en svensk statsminister talat om Sverige som en humanitär stormakt. Bägge ländernas rättssystem bör väl då överensstämma eller åtminstone likna varandra i allt väsentligt?
En fransk jurist som bör veta vad han yttrar sig om har skrivit en intressant bok om brottmålsrättegångar i sitt land, Éric Dupond-Moretti (tillsammans med Stéphane Durand-Souffland): Directs du droit (”Direkt från rättssalen”). Den 56-årige Dupond-Moretti är en av Frankrikes mest kända brottmålsadvokater som ofta förekommer i reportagen från de stora rättsaffärerna och som förvånansvärt ofta mot svåra odds lyckas få sina klienter frikända.
Boken består av ett antal fristående avsnitt som vart och ett utgår från ett autentiskt rättsfall där författaren har uppträtt som den åtalades försvarare. Det är som en serie noveller eller essäer där ett spännande händelseförlopp knyts samman med reflexioner kring karaktären hos de mer eller mindre professionella rollinnehavarna: domare, jurymedlemmar, åklagare och advokater. På köpet får läsaren en initierad inblick i det franska rättssystemet.
Strukturellt överensstämmer de franska och svenska rättssystemen i stor utsträckning med varandra. Bland avvikelserna märks att utredningen av allvarligare brott inte som i Sverige leds av en åklagare, utan av en undersökningsdomare som också beslutar i frågan om åtal ska väckas.
Medan svenska brottmålsrättegångar för eventuella åhörare oftast torde framstå som stillsamma och ganska tråkiga tillställningar, påminner de franska processerna inför en cour d’assises mestadels om dramatiska teaterföreställningar med domare och åklagare i röda kappor med hermelinkragar och ordnar på bröstet; advokaterna däremot bär neutrala svarta ”slängkappor” (som ofta döljer jeans och vardagsskjortor respektive vardagsblusar). Det enda som saknas är de anglosaxiska juristernas peruker.
Dupond-Moretti framhåller den stora animositet som råder mellan domare och åklagare, å ena sidan, och advokater, å den andra. De förra ser ner på eller rentav avskyr de senare – bland annat för deras nära relationer med medierna – medan advokaterna misstror domarnas och åklagarnas korporativism, räddhåga och arrogans. Författaren menar att det ibland kan vara försvarligt att ”mediatisera” den åtalades inställning och han erkänner att försvararens arbete innebär att ”kasta sandkorn i rättsmaskineriet”, men han anser att detta är nödvändigt för att skydda den åtalades rättssäkerhet gentmot domarnas överlägsenhet och den ”incestuösa maskopin mellan domare och åklagare”. Det är riktigt att dessas karriärvägar ofta korsas. Åklagare övergår till domartjänst och vice versa (ordet ”magistrat” kan syfta på såväl domare som åklagare), medan det torde vara synnerligen ovanligt att en advokat blir domare eller åklagare, och ännu mer sällsynt för att inte säga orimligt är det omvända.
Någon sådan generell motsättning mellan domare-åklagare och advokater har jag inte stött på i Sverige. Visst kan man på ömse sidor om skranket skämta om varandra – i domarkretsar kan offentliga försvarare kallas för ”offentliga försvårare” – men i det dagliga arbetet märks sällan någon ”professionell aversion”. Ett gott tecken på den ömsesidiga respekten synes vara att det alltid finns någon eller några före detta advokater bland domarna i Högsta domstolen och att dennas ordförande för närvarande är just en sådan.
Dupond-Moretti påtalar med indignation att advokater i ökande utsträckning utsätts för telefonavlyssning och deras kontor för husrannsakan. Som exempel anförs förundersökningarna om misstänkt finansiering av Nicolas Sarkozys presidentvalskampanjer genom utnyttjande av en gammal förmögen kvinnas svaghet (Bettancourtaffären) respektive bidrag från Libyens diktator Khadaffi. I dessa fall avlyssnades telefonsamtal mellan Sarkozy och hans advokat Thierry Herzog, och husrannsakningar ägde rum i advokatens kontor och bostad och till och med i hans sons lägenhet; under den flera timmar långa förrättningen i advokatens bostad lyckades denne utverka tillstånd att duscha – på villkor att han lämnade dörren till badrummet halvöppen!
I Sverige torde avlyssning och husrannsakan av advokatkontor förekomma utomordentligt sällan.
En annan skillnad gäller domarens aktivitet under brottmålsrättegången. I Sverige – liksom i anglosaxiska länder – låter domaren parterna bestämma vilka personer, utöver den åtalade, som ska höras (målsägande, vittnen och sakkunniga), och domaren överlåter också till parterna att själva hålla förhören. För att bevara sin opartiskhet inskränker sig domaren till att innan ett förhör avslutas i förekommande fall ställa kompletterande frågor för att reda ut oklarheter, men undviker därvid noga frågor som kan vara till nackdel för den åtalade.
Däremot är det i den franska brottmålsrättegången domaren som inleder förhöret med den åtalade, målsäganden och vittnen. Inte sällan förekommer då frågor och ironiska eller moraliska kommentarer, som kan tyda på en förutfattad mening i skuldfrågan.
Dupond-Moretti anför exempel på hur det kan gå till och kritiserar eftertryckligt beteendet. Han framhåller att rättsväsendets uppgift är att skipa rätt, inte att värna moralen. Moral är en personlig angelägenhet och har ingenting i domstolarnas verksamhet att göra, menar han. Han relaterar två avskräckande fall ur sin egen erfarenhet.
Redan innan valkampanjen hade börjat inför valet 2012 ansågs allmänt att den förre finansministern och dåvarande chefen för Internationella valutafonden (IMF) Dominique Strauss-Kahn (DSK) var den som hade störst chans att bli Frankrikes nästa president. Under ett besök i New York i maj 2011 greps han emellertid av polis och åtalades för att ha förgripit sig på en hotellstäderska. Några dagar därefter avgick han från posten som chef för IMF. Även om åtalet några månader senare lades ner på grund av målsägandens bristande trovärdighet, ansågs hans chanser att bli president förlorade och han ställde inte heller upp som kandidat.
Vid återkomsten till Frankrike delgavs DSK misstanke om delaktighet i grovt koppleri, ett brott som enligt fransk lag kan ge 20 års fängelse. Han hade av en bekant – som råkade vara Dupond-Morettis klient – blivit inbjuden till en klubb i staden Lille där det ordnades sexorgier med ”inbjudna” prostituerade. På den tiden gjorde sig den prostituerades kund inte skyldig till brott enligt fransk lag, utan för straffbarhet krävdes att någon ekonomiskt utnyttjar annans tillfälliga sexuella förbindelser genom att utöva påtryckning på denna person (sutenörskap).
Dupond-Moretti menar att undersökningsdomarna till varje pris ville göra en rättsskandal av en känd persons uppförande som inte stred mot någon straffbestämmelse men väl mot domarnas egen moraluppfattning. I förundersökningsprotokollet, som låg till grund för åtalet, redovisades sålunda utförligt DSK:s sexuella preferenser, trots att man kan fråga sig vad de hade att göra med rekvisiten för att straffbart sutenörskap ska föreligga.
Lyckligtvis handlades målet av en domstolspresident som menade att domstolen inte är en väktare av moralen, utan av rätten och dess tillämpning. Åklagaren för sin del deklarerade att ryktbarhet inte utgör en presumtion för skuld liksom att en mäktig man inte nödvändigtvis är skyldig. Eftersom åklagaren inte funnit något bevis för den åtalades skuld, vare sig i förundersökningsprotokollet eller under rättegången, yrkade han på att DSK skulle frikännas (det var inte åklagaren utan undersökningsdomaren som beslutat om åtal), vilket också blev domstolens avgörande. En av försvararna hade i sin plädering uttalat att ”den här affären har gjort 66 miljoner fransmän till smygtittare”.
Det andra exemplet som författaren skildrar handlar om en man – arkitekt och far till två flickor – som åtalats för och erkänt mord på sin hustru. Under rättegången hörs som vittne – på domstolens initiativ utan att vare sig åklagaren eller den åtalade begärt det – en ung, söt och enkelt klädd kvinna som försvararen inte kan förstå vad hon har med brottet att göra. Det visar sig att kvinnan, som är ensamstående och har en minderårig dotter, är damfrisörska med liten inkomst som hon kompletterar med att då och då prostituera sig. Hon berättar självmant att hon sedan tre år har träffat den åtalade en gång i veckan à 200 euro i ersättning, ”mer för konversation och ömhet än rent sex”. Domstolspresidenten ställer frågor som inte har med målet att göra, detaljerade frågor om parets intima relationer. Vittnesmålet tillför ingenting som kan belysa brottet, och rörande den åtalades personliga förhållanden finns en hel del annan utredning.
Den här dömande moralismen retar gallfeber på författaren som menar att den sprider sig som ”rättvisans kvickrot”. ”Dessa det godas tjänare glömmer att de är här för att tillämpa lagen och inte en social konformism; vanorna är suspekta om de inte är domarnas egna.”
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Dupond-Moretti anmärker också på att målsägandens ställning alltmer har stärkts av domare och åklagare på den åtalades bekostnad. Som exempel anför han följande fall där verkligheten överträffar fiktionen.
En änka hittas hängd i sin bostad, efterlämnande en förmögenhet på 14 miljoner euro som hon har testamenterat till sin vän Franck och därmed gjort sin bror, som hon är arg på, arvlös. Omständigheterna tyder på självmord, men brodern polisanmäler Franck för mord (har denne dödat testatorn övergår kvarlåtenskapen på den närmaste arvingen, som är brodern). Det finns ingen annan grund för ett åtal än målsägandens/broderns ursinne och envishet, men det räcker för att undersökningsdomaren ska hänskjuta saken till åtal, för att åklagaren ska utveckla åtalet och för att domstolen slutligen ska förordna en sakkunnig – en professor som är anställd hos Stiftelsen för hjälp åt djuren och specialist på hundars karaktär och uppförande – att utforska Théos uppfattning.
Théo är den avlidnas efterlämnade dalmatinerhund. Professorn avger en 30-sidig rapport varav framgår att Théo, när han nosar på kläder tillhöriga olika personer, visar tecken på oro och fruktan när det gäller Francks persedlar. På grund av detta ”vittnesmål” av en hund, som hunnit dö under förundersökningen, ställs alltså Franck inför en cour d’assises, åtalad för ett brott som kan föranleda livstidsstraff. Franck blir frikänd, men åklagaren ger sig inte utan överklagar och först efter sammanlagt elva års processande blir Franck slutligt frikänd. På advokatens fråga om anledningen till denna envishet svarar åklagaren att han ”måste gå till botten med saken av hänsyn till målsäganden”.
Det sista avsnittet handlar om den olycklige Jacques, som behöver pengar till en segelbåt vari han kan lämna sin borgerliga familjs konventioner och segla ut i världen. Han rånar ett växelkontor, men under flykten därifrån ”råkar” han döda en polis och grips snabbt. I fängelset blir han med stöd av en katolsk fängelsepräst ”omvänd” och djupt troende. Han skriver flera böcker om sina religiösa upplevelser, bland annat Om fem timmar ska jag möta Jesus som ges ut i flera upplagor. Men det hjälper inte utan han döms till döden, republikens president René Coty avslår hans nådeansökan och han avrättas vid 27 års ålder. Närmare 40 år senare inleder den franska katolska kyrkans överhuvud, kardinalen Lustiger, en kyrklig utredning med syfte att få den dömde och avrättade polismördaren ”saligförklarad”, det första steget på vägen till helgonförklaring! Initiativet möter dock motstånd och rinner ut i sanden.
En svensk läsare av Dupond-Morettis bok kan konstatera att den franska rättvisan skiljer sig en hel del från den svenska och att den behöver advokater av författarens kaliber.