Mötet som förändrade världen
Få episoder i den latinamerikanska historien är så omskrivna som spanjorernas erövring av Mexiko. Den utgör inte bara ett närmast oöverskådligt forskningsområde, utan har också föranlett en uppsjö av litterära verk, operor, målningar och filmer under de senaste femhundra åren. Det är inte svårt att förstå varför. När Hernán Cortés och hans män nådde aztekernas Tenochtitlan, som på den tiden hade minst 200 000 invånare, blickade de ut över ”den vackraste staden i världen”, enligt ett av conquistadorens brev hem till kungen. De många dramatiska vändningarna och mänskliga tragedierna som följde på intåget har fängslat läsare och forskare ända in i vår tid. Dessutom lade händelserna under åren 1519–21 grunden till det Mexiko och Latinamerika som vi ser idag, med dess olika legeringar av europeiska och indianska element.
Detta avgörande historiska skede har emellertid också varit föremål för ovanligt många vantolkningar och förvrängningar genom åren, vilket gör de verkliga omständigheterna svåra att få syn på bakom alla lager av berättelser och myter. De spanska kolonisatörerna hade politiska avsikter när de skrev sina redogörelser, som anpassades för att behaga kungamakten och säkerställa egna förmåner på den nya kontinenten. En av de mest lästa och inflytelserika skildringarna – Bernal Díaz del Castillos La historia verdadera de la conquista de la Nueva España (på svenska Mexicos erövring, 1965) – skrevs av en fotsoldat som på sin ålders höst dragit sig tillbaka till Guatemala. Det är en fängslande och detaljrik redogörelse, som länge betraktades som en av de mest trovärdiga historiska källorna, men som på senare tid kommit att läsas mer som ett litterärt verk än som ett tillförlitligt dokument. Inte för inte såg Carlos Fuentes – en av de främsta mexikanska prosaisterna i modern tid – Díaz del Castillo som sitt lands förste romanförfattare.
Olika tider har också använt och anpassat erövringen av Mexiko för sina egna syften. Inför invasionen av Spanien 1808 beställde Napoleon en opera på temat – där parallellen mellan honom själv och hjälten Cortés var tydlig. När nordamerikanska styrkor intog Mexiko under det mexikansk-amerikanska kriget i mitten av 1800-talet sköt försäljningen av historikern William Prescotts History of the Conquest of Mexico (på svenska 1977) i höjden. Boken fick ännu ett uppsving när USA invaderade den mexikanska hamnstaden Veracruz 1914. Dessa händelser ekar fortfarande i marinkårens sång, som inleds med raderna ”From the Halls of Montezuma / To the Shores of Tripoli”.
På senare år har dock alltfler historiker börjat ifrågasätta de sedan länge etablerade sanningarna om vad som egentligen hände. Att de numerärt vida underlägsna spanjorerna lyckades kuva ett aztekrike på krönet av sin storhetstid kan bland annat förklaras av de båda sidornas olika vapen och vitt skilda sätt att föra krig. Efter en tid drabbades Tenochtitlans invånare också hårt av en de smittkoppor som européerna fört in i Nya världen. Aztekerna tolkade det främmande folkets ankomst utifrån sin egen mytologiska föreställningsvärld. Att Cortés skulle ha uppfattats som den återvändande guden Quetzalcóatl betraktar emellertid de flesta bedömare idag som en efterhandskonstruktion, även om den har upprepats otaliga gånger genom historien.
På senare år har den förenklade synen på konfliktens båda sidor också nyanserats. Spanjorernas allianser med andra indianfolk, som var missnöjda med sina underkuvade roller i förhållande till centralmakten i Tenochtitlan, spelade i själva verket en avgörande roll för utgången. Under den tre månader långa belägringen som ledde fram till kapitulationen bestod de anfallande styrkorna av mer än två hundra gånger så många inhemska krigare som spanska soldater. Det är en omständighet som Mexiko medvetet har använt för att avlägsna offerrollen från sin nationella självbild.
I det historiska dramats centrum står onekligen Cortés och aztekernas härskare Moctezuma – men också den spanske erövrarens tolk La Malinche, en av de mest intressanta och undanglidande kvinnliga gestalterna i den mexikanska historien. Oavsett om man betraktar henne som en intrigerande förrädare eller en tidig kulturförmedlare torde hennes roll i sammanhanget vara svår att överskatta.
Det heter ofta att Mexiko i högre grad än många andra latinamerikanska länder hedrar historiens förlorare snarare än dess segrare. Mycket riktigt har Hernán Cortés sällan fått ge namn åt gator och torg i den spanskspråkiga världens folkrikaste land. Efter att ha flyttats flera gånger vilar hans kvarlevor idag i en lite bortglömd kyrka i Mexico City, dit varken mexikaner eller utländska turister brukar söka sig. I den samtida mexikanske prosaisten Álvaro Enrigues infallsrika roman Tiebreak (på svenska 2014) är handlingen förlagd till just den tid då världen globaliseras genom upptäckten av Nya världen. Författaren har en särskild blick för kolonialismens sjaskiga och komiska sidor, och tangerar kontrafaktisk historieskrivning när han spekulerar kring vad som hade hänt om Moctezuma på ett tidigt stadium istället hade omringat och dödat spanjorerna, eller om Hernán Cortés hade snubblat och dragits med av strömmarna i en flod under sin vandring inåt landet. Den senare framställs i romanen som en klumpig figur med gynnsamma omständigheter – ”en lantis med tur” som Enrigue uttrycker det.
Inte heller Moctezuma står emellertid särskilt högt i kurs i sina gamla hemtrakter. Det finns här en lång tradition av att beskriva honom som feg och undvikande. Då har Mexicafolkets siste ledare Cuauhtémoc – som avrättades av spanjorerna – i betydligt högre grad kunnat användas som en enande, officiell symbol av det moderna Mexiko som inte minst efter revolutionen för ett drygt sekel sedan ofta lyft fram sitt förcolumbianska arv, låt vara att de indianska ättlingarna inte alltid fått ta del av denna pompa och ståt.
Ibland har det emellertid också gjorts ansträngningar att ärerädda den så ofta förtalade Moctezuma, vars gäckande natur speglas av de många olika stavningarna av hans namn. Ett av de senaste försöken står den brittiske historikern Matthew Restall för i sin bok When Montezuma met Cortés (Harper Collins). Den överblickar ett väldigt material från 1500-talet fram till våra dagar och försöker omvärdera synen på erövringen i stort – men i synnerhet mötet mellan Cortés och Moctezuma. Bilden av den passive och kapitulerande aztekhärskaren användes för att rättfärdiga hela den spanska koloniseringen av den amerikanska kontinenten – viktigt inte minst eftersom det redan då fanns kritiska röster på hemmaplan. Bakom den ”tragiska oreda” som Tenochtitlans fall innebar, framträder hos Restall istället en annan Moctezuma – den flitige samlaren. Förklaringen till att spanjorerna först tilläts komma in i staden var att härskaren ville införliva de främmande människorna i sitt kejserliga zoo, där de skulle observeras jämte andra djurarter. Historikern argumenterar ambitiöst för denna till synes excentriska tes, men hans uppenbara vilja att skriva en ”ny historia om erövringen” ger också en viss slagsida åt framställningen.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Oavsett hur man ser på rollfördelningen är mötet mellan Cortés och Moctezuma ett av de viktigaste i mänsklighetens historia – avgörande för hur dagens värld ser ut. Om det var spanjorer eller någon från de egna leden som dödade aztekledaren under en tumultartad sammankomst kommer vi aldrig att få veta. Vilka historiska justeringar som än görs – Restalls bok lär inte vara den sista – kommer gåtfullheten kring detta första möte mellan två civilisationer aldrig helt att skingras. Det borgar också för framtida romaner och filmer. Nyligen hade en serie om La Malinche premiär i mexikansk teve. Inom kort är det Hernán Cortés tur att gestaltas av skådespelaren Javier Bardem i en produktion signerad Steven Spielberg.
Femhundraårsjubileet av spanjorernas ankomst äger rum i ett Mexiko som ännu en gång är statt i förändring. Oavsett hur man ser på hans ideologiska hemvist är den nytillträdde presidenten Andrés Manuel López Obrador dessutom betydligt mer intresserad av landets förflutna än hans omedelbara föregångare har varit och är själv författare till en rad historiska essäböcker. Förhoppningsvis inser han dock att ämnet är alltför komplicerat för att börja döpa om gator eller avtäcka nya statyer.
Författare och essäist.
