Det händer att verkligheten slår en i huvudet med ett ord istället för ett järnrör. Ett enda ord som likt boxningsringens gonggong tillkännager att matchen är över och en ny tidräkning börjar.

Sommaren 1973 fick jag i uppdrag av radions Ekoredaktion att intervjua Ingvar Carlsson som då var utbildningsminister och i Huskvarna skulle presentera regeringens tankar om ”kulturpolitik”. Naturligtvis hade staten på olika sätt ingripit i kulturlivet sedan åtminstone Gustav Vasas tid. Men begreppet ”kulturpolitik” användes sällan och det fanns ingen kulturminister eftersom titeln kopplades ihop med Nazityskland.

Ett par år tidigare hade jag deltagit vid ett möte mellan social­demokratiska ”kulturarbetare” och Ingvar Carlsson. Den unge ministern lyssnade vänligt till vad de kulturella partivännerna hade att säga. Han såg dock en aning frånvarande ut. Förmodligen hade han viktigare problem i bakhuvudet och föredragningen krävde inte mycket uppmärksamhet: Oavsett vilket kulturområde partivännerna företrädde, oavsett om de var framgångsrika konstnärer eller byråkrater i marginalen var budskapet ett och detsamma: Mer pengar till mitt område! Jag kan inte minnas att någon enda av medlemmarna i Kulturarbetarnes socialdemokratiska förening (stavningen var den enda demonstration av elitism tidsandan tillät) hade något att säga om vilken kultur som skulle produceras. Debatt krävdes inte. Skördetiden var inne.

Idéhistoriskt sett är det förvånande att propositionen från 1974 blivit ikonisk, mycket av utredningens arbete gällde organisationsfrågor. Utredarna etiketterade och sorterade den kulturpolitik som redan tillämpades. En enda formulering sticker ut. När Ingvar Carlsson presenterade den kommande kulturpropositionen den där augustikvällen 1973 sade han:

– Ett mål för kulturpolitiken måste vara att främja mångsidighet och minska den negativa verkan av marknadsekonomin. En passivitet inför marknadskrafterna är kanske ännu orimligare på kulturområdet än på många andra samhällsområden.

Mer polemisk var inte ministern och jag var den enda journalisten där. Överhuvudtaget präglades lanseringen av den nya kulturpolitiken av mild välvilja. Det som vållade mest konflikt var ­stödet till de fria teatergrupperna som tog strid med studieförbunden (främst då ABF) inför propositionen. Teatergrupperna ville helt enkelt ha mer av anslagen på studieförbundens bekostnad Men när jag intervjuade Ingvar Carlsson efter talet var han påfallande mild i formuleringarna och sade sig personligen vilja medla i konflikten och underströk att de fria grupperna, studieförbunden och institutionsteatrarna alla behövdes för att garantera yttrandefriheten.

1974 års kulturpolitik var ett mycket svenskt försök att uppnå samförstånd genom att ge alla en bit av den nybakade kakan. Taktiken var beprövad. Redan 1963 hade filmreformen, signerad Harry Schein, genomförts. Den finurliga idén om att minska momsen och istället låta pengarna gå till filmfonder som i sin tur gav filmindustrin nya filmer att visa (och ibland tjäna pengar på) signalerade fiffig entreprenörsanda, inte politiska ambitioner. Kulturpolitik var för ett halvsekel sedan en reparationsverkstad med uppgift att förse Folkhemmet med fungerande kulturellt maskineri.

Ipraktiken var flera kulturområden på väg att förändras redan före propositionen. Scenkonsten är ett bra exempel. Stadsteatern i Stockholm (som 1974 flyttade in i Kulturhuset) hade ambitionen att skapa en ny sorts teater, aktuellare och mer provokativ än den traditionsbundna Dramaten. Men på det stora hela samsades vårdandet av kulturarvet med tidsandans krav på förnyelse. Dramaten spelade 1966 Rannsakningen av Peter Weiss i regi av Ingmar Bergman, det var fullt möjligt att både vårda kulturarvet och förnya konsten.

Så vad förändrades?

Med ett halvsekels perspektiv är svaret – inte mycket. Kulturpolitik skapar sällan kultur. Den skapar politik. Film- och konstkritikern Nils Petter Sundgren sade att 1960-talets kulturliv blivit så intressant därför att det hände så mycket i samhället. 70-talets kultur blev mindre intressant, kulturpolitiken till trots.

Före propositionen hade skillnaden mellan borgerlig och social­demokratisk kulturpolitik utgjorts av att de borgerliga partierna satsade mer på den professionella kulturen medan socialdemokraterna månade om amatörer och gästspel utanför ­Stockholm (ur detta kulturpropositionens satsning på länsteatrar). Produktion kontra distribution. De nya kulturpolitiska målen var inte speciellt omstridda bland förläggare, filmbolag, museichefer och teaterdirektörer. Alla hoppades få del av de större anslagen, också kulturutövare som fick löftet att det skulle bli färre stipendier och fler fasta anställningar.

Till lugnet bidrog ett obefintligt krismedvetande. Idag framstår tidens ointresse för kulturarvet som egendomligt, men på 1970-talet fanns fortfarande en framstegsoptimism, inte minst inom kulturområdet där de nya Länsteatrarna verkade förebåda en ny blomstertid. De förändringar som skulle komma att gröpa ur kulturarvet syntes knappt. Få uppfattade sin egen bransch som dödshotad. Också Kultursveriges svagaste länk, privatteatrarna, överlevde något så när (ett decennium senare var tiderna förändrade) och de fria grupperna kämpade mer mot de statsunderstödda institutionerna än mot privatteatern. Dessa ”fria grupper” var förstås inte friare än att de glatt tog emot de stöd som nu började komma och använde pengarna till att predika socialismens välsignelser. Visst debatterades den nya kulturpolitiken men på det stora hela accepterades den av både kommersiella och politiskt radikala aktörer. Alla räknade med ökade anslag.

Den nya kulturpolitiken betydde minst inom det område som idag verkar mest hotat: litteraturen. 1973 inkluderade de etablerade förlagens utgivning fortfarande många ”smala” titlar. Och bättre skulle det bli. Hädanefter skulle inte bara författarna utan också förlagen stödjas. Men det stöd som tillkom var marginellt och litteraturstödet har aldrig haft någon större betydelse för utgivningen. Visst kan mindre förlag ha nytta av stöd till översättning av kvalitetslitteratur, men det stora problemet är bristen på läsare. Mot medborgarnas ointresse hjälper ingen kulturpolitik.

Det blev för övrigt Ingvar Carlssons svar på min fråga om hur avantgardekulturen skulle överleva. Hur skulle reformen stödja experimentell kultur? frågade jag i lätt anklagande ton.

– Mm, sade Carlsson, om ingen kommer och vill ta del kan inte regeringen göra så mycket åt det.

Men han sade det med ett bekymrat uttryck. Känslan 1973 var att det skulle bli mer kultur åt alla. Kulturpropositionen uppfattades av de flesta kulturintresserade som välvillig, om än inte genial. Det dröjde några år innan förändringarna behövde försvaras. ”De kulturpolitiska reformerna har inte stannat på papperet”, försäkrade Ola Ullsten i skriften ”Kulturpolitisk debatt 1”, utgiven 1979 av Kultur­rådet, en instans som överlevt betydligt bättre än det man haft till uppgift att stödja.

Är jag allt för överslätande? Det var ju ändå 70-tal, vårt kanske mest politiska decennium, varför bråkades det inte mer om kulturpolitik?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Svaret är, åtminstone ur ett sociologiskt perspektiv, att den ”bildade borgerlighet”, vars död proklamerats redan under 60-talet, de facto levde kvar. Tydligast syntes detta inom bokutgivningen. Medan det idag är enorma skillnader mellan bästsäljande författare och övriga fanns på 70-talet fortfarande ett mellanskikt av författare vars böcker sålde tillräckligt för att de kunde överleva som yrkesskribenter. Kulturreformen innebar att antalet stipendier ökade kraftigt. Författarfonden vars medel kommer från biblioteksersättningen ersatte de välvilliga förläggarna som tidigare stött författare man trodde på men vars böcker sålde dåligt.

Den bildade borgerligheten fortsatte att gå på teater ända tills pandemin utbröt. Samma gällde för musik och konst. Kulturreformen medförde däremot knappast att publiken växte vilket alltid sägs vara målet med alla kulturpolitiska förslag. I grunden var ingen upprörd. Talet om att nu skulle en ny publik komma om man fick lite mer pengar, var en ritual i en politisk liturgi, inte något man räknade med skulle inträffa.

Ett halvsekel senare har många av de problem som debatterades för femtio år sedan försvunnit. Filmproduktionen är internationell, svenska filmer finansieras till stor del med icke-svenska pengar. Nästan alla filmer är samproduktioner mellan fonder, privata filmbolag och tv-bolag och strömningstjänster. En del filmare bryr sig inte ens om att få stöd av Filminstitutet som numera är helstatligt sedan filmbranschen hoppat av. Man måste läsa eftertexterna för att se att årets mest prisbelönade svenska filmer Boy from Heaven och Triangle of Sadness har en koppling till Sverige.

Produktion och distribution av musik har förändrats av ny teknik. Skivbolagen är försvagade, strömningstjänsterna behöver musik, inte nödvändigtvis skivbolag. Tuffast har de konstformer som kräver många anställda: det är svårt att rationalisera en symfoniorkester eller ett operahus.

Kulturen lever alltså, men inte på det sätt debattörerna fruktade eller förespråkade för ett halvsekel sedan. Inte så konstigt. Kulturpropositionen var rekordårens sista suck. Visst diskuteras fortfarande kulturpolitik, åtminstone när statsbudgeten presenteras. Men de kulturpolitiska ambitionerna har krympt till den grad att de knappast märks, oavsett vilken regering som styr. Idag gör identitetspolitik, bristande bildning och aggressiv nationalism det allt svårare att driva en generös kulturpolitik. Kvar blir kulturkriget som inte har sin grund i partiernas kulturintresse utan gäller hur de vill framstå. Nyfikenhet har ersatts av nationalism.

Lyckligtvis bryr sig de flesta skapande människor inte om kulturpolitik. De har fullt upp med att skapa. Så nog överlever kulturen, även om kulturpolitiken somnar in.