Den 16 oktober 2020 halshöggs Samuel Paty av en ung tjetjen som fått asyl. Han var en omtyckt historielärare vid ett gymnasium utanför Paris, eleverna var till en del barn till muslimska invandrare. Paty undervisade om upplysningstiden och dess värden, om yttrandefriheten och regeln om
laïcité – lagen från 1905 som tillåter alla, troende och icke troende, att leva i fred och respektera varandra. Man har rätt att kritisera varje tro, eftersom den är en uppsättning av idéer och därmed öppen för debatt och även satir. Men det är förbjudet att diskriminera en individ för hennes religiösa uppfattning.

Paty illustrerade sin lektion med en teckning i Charlie Hebdo, där Muhammed gråtande säger: ”Det är hårt att vara älskad av idioter.” Paty påpekade att den som kunde ta illa vid sig var fri att lämna klassen; han trodde eleverna var gamla nog att besluta själva. ”Bara den som själv är fri kan utbilda fria medborgare.” Det var Patys ­motto för skolans lärare. ”Vi ska fortsätta leva, skratta och tänka”, uppmuntrade han sina kolleger när de ville dra sig undan kontroverser. En tyst minut den 2 november föranledde 400 anmälningar om elever som vägrat iaktta den.

En kollega till Paty, Jean-Baptiste Jorda, visade sin klass en video från Pakistan där man brände Frankrikes flagga. Han ville exemplifiera intolerans, men klassen stod upp och applåderade. Att förneka Förintelsen bjöd den där­emot inga problem. När Jorda rapporterade till lärarförbundet hur eleverna föraktade republikens värden och öppet hatade homosexuella, blev svaret att han inte borde ha utmanat dem. Han frågade: ”Vad gör man då? Vi är inga hjältar. Så vi tystnar.”

”När unga muslimer sätter islams påbud över landets lagar är det följden av att skolan inte lärt ut förmågan att skilja mellan tro och vetenskaplig sanning, opinion och kunskap.”

Islamofascismen har sedan ett par decennier hetsat till mord på lärare, ”Allahs fiender”, de som i franska förorter ställs inför ett medeltida barbari och ett allt mer utbrett bigotteri. Militanta rörelser är väl organiserade och finansierade och vet vad de vill: att ersätta republikens lagar med sina egna. Det är ingen slump att de först avrättade tecknare som vågat skratta åt det heliga och sedan en lärare. Ty skolan är instrumentet för emancipation och integration, den fostrar till kunskap, inte till den vidskepelse och determinism som frånkänner människan rätten att forma sitt öde.

Skolan är dock medskyldig. Alltför ofta ordnas debatter där lärarens ord bara är en åsikt bland andra och lätt röstas ned. Men skolans plikt är att utveckla textkritik, logik och faktainhämtning. När unga muslimer sätter islams påbud över landets lagar är det följden av att skolan inte lärt ut förmågan att skilja mellan tro och vetenskaplig sanning, opinion och kunskap.

Frankrike har tagit emot tusentals ungdomar vars övertygelse och tankevärld är motsatsen till humanismens och upplysningens. De har fått spela rollen av förtryckt minoritet, de har ursäktats med ekonomiska och psykologiska förklaringar från dem som varit rädda att verka chauvinistiska och blinda för den egna kulturens brister. Skolan har inte vågat att med kraft hävda traditionen från Montaignes sökande, Rabelais hädiska skrattsalvor, Voltaires uppror mot prästerskap och överhet. Följden är att miljoner inte känner sig som medborgare i republiken.

I skolor i Saint-Denis och andra förorter har läraren svårt att göra sig hörd när imamen och elevernas föräldrar förkunnar att jordisk lag är underordnad Guds. Enligt en rektor jag hörde intervjuas hade hans elever krävt en särskild sal att bedja i förutom att slippa ta en kvinna i hand. Han svarade att i det offentliga livet råder neutralitet och jämställdhet. Nästa dag hade en assistent vid skolan anlänt med höger hand ombunden för att slippa hälsa. Han avskedades.

För första gången sedan naziockupationen – varnar många intellektuella – är Frankrike inte längre fritt utan ett land där man väger sina ord av fruktan för islamisternas knivar och dödshoten på sociala medier. Fanatismens och terrorns ideologi riskerar att tränga in i ­skolorna, in i sinnena, där den blir kvar tack vare väns­terns urskuldande undanflykter. De som försvarar individens rätt till integritet och oberoende lynchas i sociala medier, bland dem kämpar som Kamel Daoud, Bernard-Henri Lévy, Alain Finkielkraut, Michel Houellebecq.

”Militanta rörelser är väl organiserade och finansierade och vet vad de vill: att ersätta republikens lagar med sina egna.”

I Frankrike finns 130 salafistiska moskéer förutom koranskolorna. I flera kommuner är barnen inte registrerade för skolgång utan fostras hemma. Detta teologiska imperium som finansierats av Iran och Saudiarabien är under viss upplösning efter terrordåden 2020. (I Sverige har dessa parallella samhällen byggts upp med stöd av många miljoner i skattepengar som i praktiken avlönar människor som bekämpar demokrati och kvinnors rättigheter.)

Enligt opinionsinstitutet Montaigne är 30 procent av de franska muslimerna radikaliserade. De tar avstånd från väst, från Frankrikes humorister och hädare. De tolererar polygami, agande av kvinnor, homofobi, jihad, antisemitism. Homosexualitet är en perversion som i Koranen straffas med ”ett regn av stenar”.

Av muslimska skolelever förkastar 85 procent varje annan religiös tolkning än sin egen. Över 68 procent anser sharialagen stå över ­landets lagar. Jorden är platt och kvinnor är födda underlägsna. Länge var tvångsäktenskap, könsstympning och hedersmord heller inga brott mot mänskliga rättigheter utan de uttryckte kulturell mångfald. ­

Men till skillnad från islam förankras den västerländska civilisationen i en judisk-­kristen etik grundad på allas lika värde. Varje människa är unik.

Forskaren Bernard Rougier gav 2020 ut Les territoires conquis de l’islamisme. Där har en rad muslimska studenter diskret kartlagt hur ett ”islamistiskt ekosystem” utvecklats i förorterna. Rougier som kan arabiska hade i Mellanöstern studerat hur salafism övergår i jihadism och i Paris skapat ”islamiska territorier” via moskéer, koranskolor, idrottsföreningar, halalbutiker. Det ledde till att 1 500 franska medborgare anslöt sig till IS, att antisemitismen frodas och att bokstavstolkningen av de heliga texterna kräver en brytning med fransk kultur. Med flera år i Syrien och Egypten bakom sig betonar Rougier mindre den sociala utsattheten som orsak till radikaliseringen än islamismens metodiska erövring av ”det normala islam” och dess bild av väst som dekadent och aggressivt. Dess grundidé är att fostra ungdomar till att underkasta sig en totalitär makt i alla livets skeden.

Mer än fem år efter terrorangreppet i januari 2015 mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion (12 döda) öppnades en juridisk process för att klargöra händelsens djupare rötter. Ty efter attentatet följde en våg av terror: 267 döda, varav två den 9 april 2020 av en flykting från Sudan som därefter föll på knä i bön.

Charlie Hebdo måste sälja 15 000 exemplar i veckan för att betala poliser och annan säkerhet på sin hemliga adress. Det känns obscent att friheten behöver polisskydd dygnet om. De mest utsatta journalisterna har rätt till fem poliser och bil med svärtade rutor – för att enligt författningen få uttala sin åsikt. Redan dessförinnan, 2012, påminde tidningen om profeten i ett nummer kallat Charía Hebdo. Följande natt brann redaktionen. De styrande höll för ögonen likt barn: det de inte ser finns inte.

Charlies Hebdos advokat, Richard Malka, frågar i Le Point (13/8 -20) vilka intellektuella som beväpnat bröderna Kouachi, Coulibaly eller Mohamed Merah, han som dödade femåriga barn sedan han intalats att han var ett offer för mediernas rasism och judarnas moraliska uselhet. I begynnelsen, alltid, är ordet.

På vänsterhåll ursäktades mördarna med att de inte var mogna att förstå humor utan agerade utifrån sin förödmjukelse – som tyskarna efter Versaillesfördraget då Hitler lovade att ge dem stoltheten åter. För Malka, barn av invandrare, är det rasism när en muslim skonas från kritik av sin religion olikt en jude eller protestant.

En av Frankrikes mest uppburna författare, Virginie Despentes, förklarade fem dagar efter attentatet 2015 att hon inte var Charlie utan lojal med ”killarna som nyss köpt en kalasjnikov och beslutat att det enda som stod till buds var att dö stående hellre än leva på knäna”. Hon gjorde dådet legitimt. För henne var mördarna stackars offer som saknat fickpengar som barn.

Bland de många som lyft fram förmildrande omständigheter är den populäre ekonomen Thomas Piketty som skyller på kapitalismen och nyliberalismen. Men de franska och belgiska jihadisterna var inga socialfall. Deras spindel i nätet, Abdelhamid Abaaoud, fick utmärkt utbildning i en katolsk skola i Bryssel.

”Religionen ensam står för sanningen och förklarar världen bättre än någon vetenskap. Fransk sekularism har inte nått dessa ungdomar som likaså fördömer homosexualitet och anser att kvinnans huvud­uppgift är att ta hand om hem och barn.”

Terroristen vill lyckas med sin död såsom han aldrig lyckats med sitt liv. Han är sårad av allt, luften han andas förolämpar honom, vattnet han dricker bränner, människornas skratt på utekaféet känns som ett knivhugg. Allt hotar och kränker honom, kanske mest av allt kvinnor.

Bröderna Kouachi och deras kumpaner har segrat. Idag skulle ingen – från Le Monde och Libération till Jyllands-Posten och Nerikes Allehanda – publicera karikatyrer av Muhammed. Vilken film eller bok vågar kritisera islam? Det gör inte minst modiga kvinnor ur den muslimska kulturen som Fatiha Boudjahlat, Lydia Guirous och Zineb El Rhazoui. Den senare är en liberal muslim som i Détruire le fascisme islamique sörjer över terrorattentaten i islams namn. Varje religion bör granskas kritiskt och även skämtas med; det är fransk tradition. Men ingen muslimsk företrädare har vågat försvara henne. Hon har utsatts för så många dödshot att hon har ständig livvakt.

Imedierna har självcensuren växt. På flera håll (även i Sverige) vill man förbjuda kritik av Gud och religioner. Man glömmer att yttrandefriheten är inskriven som ”människans dyrbaraste ägodel” i 1789 års deklaration. Den ­friheten inbegriper det som sårar och chockerar och den skyddar oss mot fanatismen. Men en totalitär vind har blåst bort mycket av stämningen då fyra miljoner marscherade i Frankrike i solidaritet med Charlie Hebdo.

Tidningen återpublicerade i september 2020 sina teckningar av Muhammed och stöddes i ett upprop av bland andra Alain Finkielkraut, Elisabeth Badinter, Carlo Ginzburg, Ariane Mnouchkine. De ifrågasätter om Frankrike idag är friare än under Voltaire eller Zola. Med varje protest mot islamismen följer dödshot. Men de som arbetar på Charlie Hebdos redaktion är inte rädda att ge livet för den sanning de proklamerar högt och starkt.

Då jag var i Turkiet 2017 rensades 139 141 böcker ut ur landets bibliotek – författare från Spinoza till Camus – och makulerades i bokbå­lens anda. Samtidigt förbjöds i skolorna Darwins utvecklingsteori, inte godkänd av Koranen.

”Det som arabvärlden har mest behov av, det är yttrandefrihet.” Det var rubriken på den sista krönika Jamal Khashoggi skrev i Washington Post innan han styckades på Saudiarabiens konsulat i Istanbul. I en undersökning av Göteborgs universitet återfinns tjugo muslimska länder bland de trettiofem sämsta på frihetslistan. Av världens 1,9 miljarder muslimer lever 1,8 miljarder i länder där friheten är högst begränsad. Undantaget i arabvärlden är hittills Tunisien.

Salafismen ingriper via nätet i vardagens minsta detaljer. Saudiarabien tar emot pilgrimer och slavarbetare utifrån men inga flyktingar. Uppföra en kyrka är förbjudet under dödsstraff, men runt världen bygger Saudiarabien moskéer och koranskolor och indoktrinerar imamer. Dess ”Fatwa Valley” är islams Vatikanen med en väldig industri som producerar teologer och politiska ledare, religiösa lagar, böcker och aggressiva medier. Vi som är mer eller mind­re sekulära fattar inte makten hos dessa hjärntvättscentraler: religiösa tv-kanaler där ett prästerskap tvingar på världen sin unika vision.

Här några förbud: inga höga klackar, inget nagellack, inte dricka utomhus för kvinnor så att läpparna visas, inte ta en selfie, inte stiga in på en toalett med högra foten, inte visa fötterna (för kvinnor), inte plocka ögonbrynen, inte bära kläder som antyder kroppens konturer. En man får inte vara ensam med en kvinnlig kollega, om hon inte varit hans amma.

En bok som väckt uppmärksamhet i Frankrike är Tentation radicale av sociologerna Anne ­Muxel och Olivier Galland. De valde ut tjugotre gymnasier och undersökte under tre år 7 000 ele­ver, kristna, judiska, ateister, men flertalet muslimer. Av de senare fann var tredje det normalt ”att delta i en våldshandling för att försvara sina idéer”. Nästan lika många iakttog inte den tysta minuten för offren för Charlie Hebdo och 45 procent ville inte helt fördöma Charlie Hebdos mördare. Genomgående tyckte de sig inte ha något gemensamt med det politiska, sociala och kulturella Frankrike och, i vidare mening, med seder och normer i samhället.

Radikalismen hos muslimska studenter bottnar enligt författarna i en religiös absolutism som inte är en följd av utanförskap. Religionen ensam anses stå för sanningen och förklara världen bättre än någon vetenskap. Fransk sekularism har inte nått dessa ungdomar som likaså fördömer homosexualitet och anser att kvinnans huvuduppgift är att ta hand om hem och barn.

Forskarnas slutsats: ”Familjens sociala nivå, optimismen eller pessimismen hos en gymnasist inför framtida anställning eller resultat i skolan har ingen verkan på graden av anslutning till radikala religiösa idéer.”

Mirelle Knoll berättade hur hon, åtta år gammal, gick till skolan i sin vackra klänning. Någon skrek ”Smutsiga jude!” Jude visste hon inte vad det var, men smutsig – hon som var så proper! Hennes mördare brände 2017 upp henne i hennes lägenhet i Paris med dess minnen och fotoalbum. Hon var gift med en överlevare från Auschwitz.

En av Frankrikes kvinnliga rabbiner, Delpine Horvilleur, har gett ut Réflexions sur la question antisémite. Hon trodde att hennes generation var skyddad, men på senare tid har allt fler gravplatser vandaliserats. Den 14 december 2018 ritades hakkors på en rad gravstenar vid Strasbourg. Den 19 februari 2020 sprejades åttio judiska gravar med hakkors. Simone Veil, tidigare statsråd och begravd i Pantheon 2017, också hon överlevare från Auschwitz, fick sitt porträtt övermålat med nazitecken.

Självcensuren i franska skolor har ökat efter mordet på Samuel Paty. Istället för att hedra honom med Muhammedkarikatyrer på anslagstavlor från förorten till Elyséepalatset iakttar många lärare diskret tystnad. För att ha motstått en sådan frivillig underkastelse betalade Charlie Hebdo ett högt pris och blev en symbol för det som auktoritära, religiöst fanatiska regimer förbjuder: friheten att ifrågasätta.

Karikatyren är i Frankrike de intellektuellas nationalspråk. Så övertygat och med sådana överdrifter leker man inte i något land med religio­ner, idéer, seder. Inga levande och döda skyddas mot pennornas stick. Maktens utstofferingar, masker och undanflykter naglas fast. Katoliker har funnit sig i att Charlie Hebdo skändat Jesus, protestanter att man gjort narr av Luther, judarna att man förlöjligat rabbinerna. Sådan humor kan vara livsfarlig men också den kortaste vägen från en människa till en annan. Fräckheten kan göra oss fria att tänka det vi inte vågat.

Charlie Hebdos chefredaktör Riss: ”Denna frihet, vital och oskiljaktig från vår demokrati, håller på att bli en lyxvara likt sportbilarna eller floden av diamanter på Place Vendôme… Att leva fritt har blivit en lyx.”