Den 15 november 2021 sköt Ryssland en ballistisk robot från eget territorium mot en egen satellit. Satelliten förstördes och bröts upp i minst 1 800 mindre bitar. Det var ett lyckat test av ett så kallat antisatellitvapen.

Det går såklart att spekulera i varför Ryssland valde att genomföra testet, men vi kan vara säkra på två saker: De såg till att genomföra det innan det blev förbjudet eller begränsat. De är också redo att skapa stora mängder rymdskrot för att försvåra för andra länder att använda sina satelliter, trots att det utsätter dem själva för samma risk att kollidera med rymdskrot.

Sannolikt var det en ren demonstration av militär kapacitet och förmåga i avskräckningssyfte. Generalmajor Michel Friedling, tidigare chef (2019–2022) över franska rymdkommandot, menar att antisatellitvapentestet även var en tidig indikation på invasionen av Ukraina ett par månader senare.

Ryssland är tyvärr inte det enda land som genomfört ett antisatellitvapentest med ballistisk robot från marken. Liknande test har tidigare gjorts av Kina (2007), USA (2008) och Indien (2019). Att Ryssland skulle göra detsamma var väntat. Men att skjuta sönder satelliter är lyckligtvis något de flesta länder annars undviker.

Det är betydligt vanligare att försöka påverka satelliter genom att störa signalerna, blända sensorerna eller hacka dem. Vid flera tillfällen har det rapporterats om stora störningar på gps kopplat till kriget i Ukraina, något som har sträckt sig långt in i andra länder. Kriget i Ukraina har på flera sätt bekräftat att ett krig i allra högsta grad involverar rymden som ytterligare en domän för militärt angrepp.

”Utvecklingen kan lätt uppfattas som en negativ spiral mot mörkare tider där rymdkapprustningen trappas upp och eldas på.”

Det går därför att konstatera att det pågår en rymdkapprustning där flera länder utvecklar, testar och använder olika sätt att attackera satelliter. Det är framförallt detta som har bidragit till att flera länder numera hanterar rymden som en militärt operativ domän och inrättar rymdförsvar. Men vad innebär ett rymdförsvar egentligen?

Rent intuitivt är det lätt att tänka att ett rymdförsvar borde vara detsamma som att försvara rymden. Precis på samma sätt som ett luftförsvar går ut på att försvara luftrummet. Det är dock inte riktigt så enkelt. Luftförsvaret övervakar svenskt luftrum dygnet runt. Beroende på konfliktnivå så avvisas eller bekämpas luftfarkoster som inte har rätt att befinna sig där. När främmande makts flyg eller inkommande robotar otillåtet flyger in i svenskt luftrum innebär det en kränkning av vår territoriella integritet.

Rymden ovanför Sverige, till skillnad från luftrummet, är en så kallad allmänning. På samma sätt som att de flesta hav inte kan ägas av ett land, har inget land äganderätt till rymden. Därför kan det heller inte ske kränkningar av utrymmen i rymden. Ett rymdförsvar är på så sätt inte samma sak som att försvara rymden. Men en ännu viktigare fråga att ställa sig är vilka konsekvenser ett anfall skulle kunna få. Vad är det egentligen vi ska försvara? Och hur viktigt är det för Sverige, det svenska samhället, svenska intressen och för nationell säkerhet?

Låt oss först fortsätta att resonera kring begreppet. Är rymdförsvar detsamma som ett militärt försvar i rymden, av rymden eller mot rymden?

Ett militärt försvar innefattar i allmänhet system för att upptäcka, varna för och försvara mot ett anfall. Ett försvar i rymden implicerar att försvarssystemet är placerat i rymden för att upptäcka, varna för och försvara mot ett anfall mot rymden – det vill säga mot satelliter. Anfallet mot satelliterna skulle emellertid kunna ske antingen från rymden, det vill säga från andra satelliter, eller från jorden. Men det skulle även kunna vara ett försvarssystem placerat i rymden för att upptäcka, varna för och försvara mot ett anfall mot jorden. Det vill säga mot antingen luft-, sjö- eller markdomänen. Det centrala är var försvarssystemet är placerat, inte vad det ska försvara.

Ett militärt försvar av rymden implicerar ett försvar av satelliter. I detta fall kan själva försvarssystemet vara placerat i rymden, men även i andra domäner såsom luft, sjö och mark. Anfallet skulle kunna ske från andra satelliter, men även från de andra domänerna. Det centrala här är att satelliter ska försvaras, inte var försvarssystemet är placerat.

Det tredje alternativet, ett militärt försvar mot rymden, implicerar att anfallet kommer från rymden. I princip skulle anfallet då kunna härröra från en satellit. Anfallet skulle i sin tur kunna vara riktat mot satelliter, men även mot de andra domänerna luft, sjö eller mark. Det centrala här är att hotet förutsätts komma från rymden.

Alla tre resonemangen tillsammans utgör ett fullskaligt rymdförsvar. Med andra ord innefattar ett rymdförsvar såväl militärt försvar i rymden som av rymden och mot rymden. Det innebär att försvarssystemet, det vill säga systemet för att upptäcka, varna för och försvara mot ett anfall, fysiskt bör vara placerat både i rymden och på jorden. Eftersom ett anfall kan förväntas komma från satellit mot satellit, från rymden mot jorden, samt från jorden mot satellit.

Vid uppbyggnaden av ett rymdförsvar bör man åtminstone ta hänsyn till och hantera alla dessa delar. I realiteten kommer olika länder att göra på olika sätt. Få länder kommer att ha möjlighet att bygga upp ett fullskaligt rymdförsvar. På grund av olika förutsättningar och prioriteringar, men också för att länder utvecklar sina militära doktriner på olika sätt och bygger upp olika sorts militära organisationer. Därför kommer det också att skilja sig från land till land vad man innefattar i begreppet rymdförsvar.

Behöver då Sverige ett rymdförsvar? För att besvara den frågan behöver man resonera kring rimligheten och sannolikheten för ett anfall. Tyvärr vet vi redan att det regelbundet genomförs attacker av olika slag. Det är så pass vanligt att Nato sedan 2021 betraktar dessa attacker mot, från och i rymden som en säkerhetsfråga för alliansen. En attack kan leda till att man åberopar artikel 5 i Nordatlantiska fördraget, vilket betyder att en attack på ett Natolands satellit kan betraktas som en attack på hela alliansen.

För att bedöma vilken faktisk möjlighet ett land har för att bedriva rymdverksamhet utan att vara beroende av något annat land krävs ett antal förutsättningar. Det behövs en industri för att kunna utveckla satelliter. Dessutom behöver man raketer för att skjuta upp satelliterna. Det behövs infrastruktur för att skjuta upp bärraketer från landets territorium och kapacitet till att sköta driften av satelliter. Egen rådighet är självklart en viktig aspekt i ett rymdförsvar. Det talar nämligen om hur självständigt ett land är när det gäller att exempelvis skjuta upp militära satelliter, men även hur snabbt ett land kan få militära satelliter på plats.

Sverige har sedan länge anläggningen Esrange öster om Kiruna med bland annat markstationer för kommunikation med satelliter. Den 13 januari 2023 invigde kung Carl XVI Gustaf Spaceport Esrange, Sveriges anläggning för uppskjutning av satelliter. Detta innebär att Sverige är ett av endast ett tiotal länder i världen med infrastruktur att kunna skjuta upp och effektivt kommunicera med satelliter från eget territorium.

I Försvarsmaktens senaste studie om hur ett svenskt försvar bör se ut år 2045 (Perspektivstudien 2022) föreslås en förmågeutveckling som ligger i linje med den nationella satsningen på Esrange som en bas för uppskjutning av satelliter. I studien föreslås exempelvis att krigsplacera nyckelpersonal vid Esrange. Överbefälhavare Micael Bydén gör bedömningen att svensk uppskjutningsförmåga för satelliter är ett möjligt område för Sveriges bidrag till Nato. I regeringens utrikesdeklaration från den 15 februari 2023 identifieras det vidare som en värdefull tillgång för de allierade ländernas utveckling av militära förmågor.

Men åter till frågan: Vad är det egentligen som behöver försvaras? Detta är direkt kopplat till hur satelliter och satellittjänster används, samt hur beroendet ser ut.

Alla länder med ett modernt försvar använder idag satelliter för att förstärka och förbättra militär förmåga på jorden. Försvarsminister Pål Jonson betonade i en intervju i SVT Nyheter att ”rymdförmåga blir en allt viktigare del av modern krigföring”.

Inte minst har detta bekräftats på flera olika sätt i kriget i Ukraina. Bland annat nämnde nyligen den nya chefen för amerikanska rymdstyrkan, general B Chance Saltzman, i en intervju i SpaceNews att en av erfarenheterna från det pågående kriget i Ukraina är att rymdsystem ökar i betydelse för militära operationer.

Tre närmast grundläggande satellittjänster som används både civilt och militärt är satellitnavigering, satellitkommunikation och spaning med satelliter.

Satellitnavigering används för att bestämma position och tid samt för att navigera. Det används exempelvis i precisionsstyrda vapen.

Satellitkommunikation används för att kommunicera över stora avstånd, men även då markinfrastruktur inte fungerar. Kriget i Ukraina har visat hur viktigt det är för befolkningen att kunna kommunicera med omvärlden via satellitkommunikation.

Spaningssatelliter är det enda sättet att samla in information över ett land utan att kränka nationsgränser. Medierna har vid flera tillfällen publicerat högupplösta satellitbilder som visat hur kriget framskrider. Detta har bidragit med en helt ny nivå av transparens för gemene man. Något som tidigare endast var förbehållet olika länders underrättelsetjänst.

Även om det har konstaterats flera gånger hur viktiga satellittjänster har blivit i ett pågående krig så går utvecklingen otroligt fort. Det kommer inte att dröja länge förrän insamlad information från satelliter kan levereras i realtid ute i fält.

Många länder har insett vikten av tillgång till satellittjänster i kris, konflikt och krig. Samtidigt har man insett att beroendet av satellittjänster är komplext och mycket mer integrerat i ett försvar och i modern krigföring än man tidigare trott.

Det civila samhället har kanske ännu större beroende av satellittjänster, vilket i sin tur höjer risken för att det civila försvaret påverkas vid en attack. Det militära försvaret kan då indirekt påverkas om det civila försvaret inte kan leverera stöd fullt ut, exempelvis avseende transport och sjukvård.

Beroendet av satelliter och satellittjänster har nu tyvärr även börjat utnyttjas genom att flera länder utvecklar och även besitter rymdförnekande förmåga. Det innebär helt enkelt att man har kapacitet att störa och påverka satellittjänster, samt till och med kapacitet att förstöra satelliter.

Den här utvecklingen är central i varför rymdförsvar är extra aktuellt just nu och varför flera länder agerar i den här riktningen. I den amerikanska nationella säkerhetsstrategin har man varit tydlig med att en attack på satelliter som påverkar USA:s vitala intressen (exempelvis satelliter som är en del av det amerikanska kärnvapenförsvaret) kommer att besvaras med motåtgärd. De är också tydliga med att de skulle överväga att använda kärnvapen för att försvara vitala intressen.

Det förefaller naturligt att återkommande referera till kriget i Ukraina vad gäller nyttjandet av satelliter. Det finns flera exempel från kriget där satellittjänster har attackerats på olika sätt. EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, Josep Borrell, sa i ett anförande under den europeiska rymdkonferensen i januari 2023 att attacker på satelliter blir vanligare och utgör ett säkerhetsproblem. En sådan attack var ett tydligt tecken på den inledande fasen av den ryska invasionen av Ukraina. Ett dygn innan invasionen startade utsattes satellitkommunikationsnätverket som den ukrainska armén använder för en cyberattack.

Utvecklingen är inte ny, utan en accelererande trend som har pågått under flera år. Det som däremot är nytt och aktuellt är motreaktionen på tester, utveckling och användning av vapen mot satelliter. Detta kan betraktas som ett paradigmskifte där flera länder numera betraktar rymddomänen som militärt operativ. Det innebär att det är ytterligare en domän för militära operationer där man måste kunna hantera kris, konflikt och krig.

Flera länder har därför börjat integrera rymddomänen i den militära doktrinutvecklingen och genomfört omorganisationer i sina militära strukturer för att hantera utvecklingen. Några exempel på det är att länder upprättar militära rymdstrategier och rymdplaner samt att man inrättar rymdkommandon och rymdstyrkor. Några länder som synliggjort rymddomänen i sin militära struktur är Australien, Frankrike, Indien, Iran, Japan, Kanada, Kina, Ryssland, Storbritannien, Sydkorea, Tyskland och USA.

Precis som för ett effektivt luftförsvar, där grunden är att övervaka luftrummet och varna för hot, är grunden för ett effektivt rymdförsvar en god lägesbild. En god lägesbild av rymddomänen innebär att hålla koll på satelliter och framförallt vilken förmåga satelliterna tillför en motståndare.

I en god lägesbild ingår även att ha kännedom om utvecklingen av domänen; avseende teknikutveckling men också avseende olika länders intentioner och intressen. Överbefälhavare Micael Bydéns råd avseende Försvarsmaktens förmågeutveckling är att tillföra en militär rymdlägesbild för att bygga upp en grundläggande förutsättning för egna rymdrelaterade förmågor, för att skydda rymdresurser samt att försvåra informationsinhämtning mot den egna förmågan. Utvecklingen kan lätt uppfattas som en negativ spiral mot mörkare tider där rymdkapprustningen trappas upp och eldas på. Samtidigt görs en hel del för att motverka utvecklingen.

Det övergripande målet för Sveriges militära försvar är att verka fredsbevarande och krigsavhållande. Detta gäller självklart även för rymddomänen där ett rymdförsvar ska arbeta för att motverka den pågående rymdkapprustningen.

Det finns flera sätt för länder att signalera för omvärlden vad man har för avsikter. Att vara så transparent som möjligt i sitt agerande bidrar till ett högre förtroende då det lämnar mindre utrymme för misstolkning och risk för konflikter. Det mest grundläggande sättet att signalera sina avsikter inom rymddomänen är att offentliggöra den militära rymdstrategin ett land har. Men det kan även handla om att i förväg meddela omvärlden om satellituppskjutningar eller andra rymdaktiviteter, särskilt sådana som annars skulle kunna uppfattas som fientliga.

Ett annat sätt är att offentligt meddela omvärlden om sina avsikter i en viss fråga. Exempelvis har Australien, Japan, Kanada, Nya Zeeland, Schweiz, Sydkorea, Tyskland, Storbritannien och USA under det senaste året deklarerat ett åtagande om att aldrig genomföra destruktiva kinetiska antisatellittester med robot från marken. I Sverige offentliggjorde regeringen 2018 en nationell rymdstrategi som täcker in både civila och försvars- och säkerhetsrelaterade aspekter.

Ett av de strategiska målen är exempelvis att förhindra utplacering av vapen i rymden och motverka att den blir en arena för konflikter. Därför deltar Sverige exempelvis aktivt i arbetsgrupper inom FN och stödjer arbetet med att ta fram riktlinjer för ansvarsfullt beteende i rymden i syfte att reducera hot mot rymden. Även om en majoritet av länder står bakom detta arbete ser vi tyvärr att de stora rymdländerna Kina och Ryssland inte stödjer arbetet i samma utsträckning.

Frågan om vad ett rymdförsvar inrymmer kommer att skilja sig från land till land, men artikeln har berört alla delar som ett fullskaligt rymdförsvar skulle kunna bestå av. Ett rymdförsvar dimensioneras utifrån identifierade hot i, från och mot rymden. Även utifrån bedömd sannolikhet och konsekvens av att hoten omsätts i handling, samt ett lands kapacitet och förmåga att kunna förebygga och hantera dem. Det är en nödvändighet för ett modernt försvar att inrätta ett rymdförsvar just för att kunna förebygga, bemöta och hantera de nya samtida hoten som rymddomänen introducerar.

För Sveriges del föreslås det därför i Försvarsmaktens senaste perspektivstudie att ett rymdförsvar bör utgöra del av den framtida försvarsmaktsstrukturen. Försvarsmakten har påbörjat uppbyggnaden av en rymdavdelning inom flygvapnet och utsett flygvapnets första rymdchef. Men exakt hur ett svenskt rymdförsvar kommer att se ut återstår att se.