Den absoluta majoriteten av dem citeras sällan eller inte alls. Därför är det uppseendeväckande med en sådan titel som inte bara uppmärksammas inom forskarsamhället utan även i hög grad utanför detta. Intressant nog har det varit fallet med antologin Questioning the Entrepreneurial State, redigerad av professor Karl Wennberg och docent Christian Sandström. Detta verk publicerades i april 2022 och hade den 10 oktober 2022 laddats ner nästan 150 000 gånger.

Antologin är ett generalangrepp på den typ av interventionistisk industri- och innovationspolitik som har utvecklats inom såväl EU som Sverige under de senaste decennierna. Det är en politik som med emfas har försvarats av Maria Mazzucato i den år 2013 publicerade boken The Entrepreneurial­ State. Här bygger hon vidare på litteraturen om bland annat nationella innovationssystem och den så kallade triple helix-modellen (enligt vilken akademi, industri och stat konstant samverkar) och hävdar med emfas att storskaliga statliga projekt är nödvändiga för att lösa de stora samhällsproblem som dagens ekonomier står inför. Hon radar upp en mängd argument för en mer interventionistisk industri- och innovationspolitik.

Hennes argument är enkla men förrädiskt fängslande. Hennes budskap är i sammanfattning att det krävs än större statliga satsningar och mer statlig styrning för att få mer innovationer, entreprenörskap och en mer hållbar ekonomisk utveckling och tillväxt. Hon hävdar att det är staten som är huvudaktören bakom innovationer och industriell förnyelse i dagens moderna ekonomier. Såväl stora företag som enskilda innovatörer och entreprenörer har enligt henne helt enkelt följt i statens fotspår och kapitaliserat på de stora satsningar som djärva regeringar har gjort över åren. Enligt henne uppstår inte innovationer och industriell förnyelse genom företags, innovatörers och entreprenörers initiativ på den fria marknaden, utan de är istället resultatet av storskaliga statliga satsningar som syftar till att lösa mänsklighetens stora problem.

Det är dessa argument som nagelfars i antologin Questioning the Entrepreneurial State. Förutom ett introduktions­kapitel består antologin av 17 kapitel ordnade i fyra avdelningar. Ett 30-tal forskare som representerar ett tiotal länder medverkar, men här finns en tydlig övervikt för forskare från Sverige.

Bokens huvudbudskap är tydligt. Det är en uttalad varning för (stora) statliga satsningar för att uppnå konkreta resultat. Huvudargumentet bakom denna slutsats är att såväl historisk som aktuell erfarenhet visar att risken för att sådana projekt skall misslyckas är mycket hög. Den hävdar också att det finns starka teoretiska argument mot Mazzucatos resonemang.

Dessa teoretiska motargument presenteras i fyra kapitel i antologins förs­ta avdelning. Ordningen på kapitlen är lite märklig eftersom det mest generella och intressantaste kapitlet placerats sist. Här presenterar Johan P Larsson fundamentala argument mot att en stat kan fungera som en entreprenör, eftersom den inte möter någon reell risk, inte agerar på en reell marknad och inte kan vara föremål för en reell utvärdering eftersom den inte på något meningsfullt sätt kan utvärdera sig själv. I inledningskapitlet illustrerar Sinclair Davidson och Jason Potts hur Mazzacato ger en felaktig bild av hur värde skapas i en plattformsekonomi när hon använder föråldrade teorier om hur värde skapas i en nätverksekonomi. I det tredje kapitlet visar Samuele Murtinu med flera hur många av de nyckel­idéer som The Entrepreneurial State bygger på strider mot centrala begrepp som ekonomisk kompetens och ägarkompetens. Kapitlet om ”effectuation” av Saras D Sarasvathy tillför ingenting och kunde med fördel ha uteslutits.

Antologins andra avdelning, som omfattar fem kapitel, innehåller empiriska exempel på innovations­politik för att skapa entreprenöriella ekosystem, innovativa universitet och innovativitet hos nya och små företag. Dan Hjalmarsson gör en fallstudie av innovationspolitik på regional nivå och kommer till slutsatsen att det viktiga är att skapa de rätta incitamenten, att inte försöka plocka vinnare och att inte vidta åtgärder som snedvrider konkurrensen. Siri Terjesen tar i sitt kapitel upp den kraftigt ökade byråkratiseringen inom universiteten och hävdar att den liksom ökad toppstyrning inte uppmuntrar experiment, innovationer och ett ansvarsfullt beslutsfattande. Anna Brattströms kapitel saknar direkt koppling till Mazzucatos teser och kunde därmed ha uteslutets från antologin. Hon har trots det en poäng när hon visar på att entreprenöriella ekosystem trots omfattande innovativa aktiviteter har liten innovativ output. Elias Collin med flera analyserar hur innovationspolitiken utvärderas och av vem. Deras slutsats är att flertalet utvärderingar tenderar att vara positiva men att de vanligtvis inte är uppbackade med ekonometriska effektstudier.

Avdelning tre fokuserar på industri- och innovationspolitik som syftar till att hantera storskaliga miljö- och klimatproblem. John-Erik Bergkvist med flera diskuterar hur storskaliga sådana program bör vara utformade för att uppnå en reell omvandling och trycker på risken för att dessa program snarast blir stödprogram för vissa etablerade intressen. De övriga tre kapitlen i detta avsnitt är författade av Jonas Grafström, Carlo Amenta & Carlo Stagnaro samt Christian Sandström och Carl Alm och ger alla tydliga empiriska belägg för hur olika statliga och statsunderstötta innovationsprojekt med miljö- och klimatfokus alla misslyckats med att uppnå sina mål.

De fyra kapitlen i den avslutande delen har inte samma tydliga fokus på den entreprenöriella staten utan diskuterar en helhetssyn på innovationspolitiken. Här jämförs olika typer av innovationspolitik som uppvisat varierande resultat. Axel Coad med flera betonar vikten av att få incitamenten rätt och att innovationspolitiken är konsistent och koordinerad över tid. Klas A M Eriksson och Rasmus Nykvist pekar på risken för att grupper med ”vested interest” blockerar försök att förnya innovationspolitiken. Zoltan Acs visar på de problem som top-down-politik för att styra inriktningen på innovationerna möter på digitala marknader. Han pekar på att USA:s industripolitik är mer framgångsrik än den inom EU därför att den förra mer fokuserar på entreprenöriella projekt. Den avslutande delen avslutas med ett kapitel av Niklas Elert & Magnus Henreksson. De integrerar insikter från den moderna ”mission-oriented” in­novationspolitiken med äldre innovationsparadigm och diskuterar hur en mer resilient innovationspolitik kombinerat med en helhetssyn kan bidraga till att stärka snabbt växande innovativa ekosystem.

Genom att ta avstamp i de omfattande forskningsresultat som redovisas i de olika kapitlen i antologin försöker redaktörerna i den senare delen av introduktionskapitlet bland annat besvara tre frågor. Den första är ”Varför är boken The Entrepreneurial­ State så populär?” De svarar att den gav politikerna det de behövde när de behövde det. När politikerna har kämpat med återhämtningen efter finanskrisen i en tid när behoven av hållbara lösningar ökar så finns det en stor efterfrågan på lösningar eller handlingslinjer som förefaller trovärdiga. Vidare är bokens argument i linje med vad tunga intressegrupper önskar i form av innovationspolitik. Då hjälper det föga att den ekonomiska historien även i nutid är fylld med exempel på politikmisslyckanden när det gäller industri- och innovationspolitik.

Den andra frågan de ställer är ”Vad skall regeringarna göra?”. Deras rekommendation är att regeringarna skall: i) vara neutrala när olika intressen står i konflikt med varandra, ii) vara transparanta, så att alla aktörer ser vilken politik som genomförs och vilka resultat den ger, iii) visa moderation och inte göra överdrivet stora satsningar, iv) vara öppna för utmaningar, ifrågasättande och debatt, v) hålla sig inom lagens gränser så att de facto- och de jure-institutioner sammanfaller, och vi) vara berättigade så att allmänna och privata intressen balanseras på ett rimligt sätt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den tredje frågan är ”Hur bör en trovärdig innovationspolitik utformas?”. De besvarar den frågan med att den in­novationspolitik som varit framgångsrik har byggt på de sex kriterierna ovan. De ger exempel på bra innovationspolitik som breda reformer som kompetens- och bredbandsutveckling. Vidare betonar de baserat på de teoretiska och empiriska resultat som presenteras i antologin att innovationspolitik som innefattar samarbeten mellan privat och offentlig sektor, teknologispecifika offentliga investeringar eller fokuserat stödprogram för specifika typer av innovationer i företag generellt har misslyckats.

Den här forskningsantologin har stora förtjänster eftersom den lyfter fram ett centralt samhällsproblem, nämligen hur våra politiker bör agera för att främja innovationer, entreprenörskap och ekonomisk tillväxt i en värld med miljö- och klimatproblem, inkomst- och förmögenhetsspridning och kvarvarande fattigdom i många delar av världen. Redaktörerna har gjort ett bra jobb men det hade funnits utrymme för förbättringar. Vissa kapitel kunde med fördel ha utelämnats eftersom de saknar tydlig koppling till Mazzucatos teser. Jag hade i introduktionskapitlet velat ha en systematisk och pedagogisk genomgång av de teoretiska och empiriska argumenten mot den typ av interventionistisk industri- och innovationspolitik som Mazzucato argumenterar för. Likaså hade det varit motiverat med ett avslutningskapitel med idéer­ om hur våra politiker bör bedriva industri- och innovationspolitik grundat på den forskning som redovisas i boken. Jag saknar också ett förord som beskriver tillkomsten av detta publiceringsprojekt samt ämnes- och personindex. Noterade också att vissa referenser saknas.

Avslutningsvis vill jag säga att detta är en bok som man önskar att alla politiker och offentliga tjänstemän som sysslar med industri- och innovationspolitik skulle läsa. Å ena sidan finns ingenting som hindrar att de läser den i den meningen att den är nästan helt befriad från matematiska formuleringar. Å andra sidan innehåller den väldigt många specifika fackuttryck som gör den svårläst för andra än fackekonomer. Jag rekommenderar därför redaktörerna att sammanfatta antologins huvudbudskap i en skrift på svenska som är lätt tillgänglig för icke-ekonomer.