Vad som anses vara vänsterpolitik har under de senaste tjugo åren genomgått en omvälvande förändring. Från att ha betonat universell kollektiv solidaritet (resulterande i en stat med höga skatter och generella socialförsäkringar) har den individuella identiteten alltmer hamnat i centrum som grund för politisk mobilisering. Identiteten kan gälla allt från sexuell läggning över etnisk/religiös tillhörighet till att man har någon speciell sjukdom, handikapp eller särskild fritidssysselsättning. Kanske har detta blivit tydligast inom kvinnorörelsen där ingen längre verkar vilja kalla sig feminist i allmänhet utan alla är något särskilt slags feminist. Som Kajsa Ekis Ekman nyligen framhållit (DN 7/3) så vill alla feminister nu se sig som tillhörande en särskild minoritetsfeminism. "Majoritetsfeminismen" sägs d&oum...