Näringslivets och handelns stad
I en ny bok skildras staden Portos historia. Henrik Nilsson har läst den och längtar tillbaka dit.
I egenskap av reseledare har jag återkommande haft anledning att besöka staden Porto. Under dessa vistelser går jag alltid en ledig kväll till anrika Cervejaria Galiza. Där brukar jag sätta mig i baren och tala med Senhor Barbosa medan jag äter middag. Han började arbeta på restaurangen när han var femton år gammal och har under nästan fyra decennier långsamt avancerat i etablissemangets hierarki. Hans finkänsliga uppmärksamhet och osvikliga minne gör att jag alltid ser fram emot denna ritual, som skänker en behaglig rytm åt dagarna i Portugals andra största stad. När min grillade dourada kommer in från köket avlägsnar Senhor Barbosa dess benparti med en kirurgs skarpa blick och precisa handrörelser.
förra året nåddes jag dock av oroande nyheter. När en av de anställda på Galiza råkade gå förbi sin arbetsplats en sen kväll under julhelgen såg han främmande personer i färd med att bära ut köksmaskiner och byta ut dörrlåset. Utan att meddela personalen hade ägaren bestämt sig för att slå igen verksamheten efter en tids vikande lönsamhet. Kollegerna tog genast saken i egna händer, länsningen av lokalen stoppades – och snart rapporterade till och med tidningarna i Lissabon om hur servitörer och kokerskor turades om att vakta Galiza nattetid. När de anställda till slut lyckades gå samman för att driva verksamheten på egen hand strömmade kunderna tillbaka för att visa sitt stöd – ända tills pandemin slog till och man i somras tvingades stänga.
”Den brittiska närvaron satte också sina spår i stadens arkitektur.”
Historien om Cervejaria Galiza säger en hel del om den entreprenörsanda och strävsamhet som kännetecknar Porto. Staden vårdar sina gamla traditioner, men väjer inte för nytänkande sätt att försvara dem. Dess strategiska betydelse vid Douroflodens mynning sträcker sig långt tillbaka i tiden, samtidigt som invånarna har gjort sig kända för sin förmåga att övervinna svårigheter och umbäranden. Den största tragedin inträffade när Napoleonkrigen nådde Europas sydvästliga hörn i början av 1800-talet. I sina försök att fly undan fransmännens anfall drunknade och dödades flera tusen människor vid den pontonbro som ledde till flodens södra strand.
Till de blodigaste episoderna hör också det inbördeskrig som utspelade sig i Portugal ett par decennier senare och som har kallats ”brödernas krig” eftersom det utkämpades mellan kung Johan VI:s båda söner efter faderns död. Konflikten rörde landets politiska framtid och resulterade i den långvariga ”Belägringen av Porto”, då stadens invånare led brist på mat och vatten, samtidigt som sjukdomar härjade. De spår av motståndskraft och uppfinningsrikedom som fortfarande är tydliga i gastronomin går emellertid ännu längre tillbaka i historien. När korsfararna från norr provianterade kött till sina skepp resulterade det i viktiga inkomster för staden. Lokalbefolkningen hänvisades dock till de slaktade djurens sämre bitar, vilket gav upphov till traditionen att tillaga inälvor. Den mest anrika maträtten är alltjämt tripas à moda do Porto – inälvor på Portos vis – något som också har gett upphov till Portobornas smeknamn tripeiros.
Kontinuiteten mellan historia och samtid skildras ingående i Porto. Gateway to The World (Bloomsbury) av den brittiske författaren och historikern Neill Lochery, som tidigare har skrivit böcker om bland annat Lissabon under andra världskriget och Portugals utveckling efter diktaturens fall. Föga överraskande får läsaren därför en välskriven nationell historieskrivning på köpet – men utifrån ett något annorlunda perspektiv än det gängse från huvudstaden.
Även om Lissabon historiskt sett har varit kungamaktens och administrationens centrum och Porto istället förknippats med näringsliv och handel, riskerade man under landets storhetstid till havs att stagnera till ett nordligt bakvatten. Så småningom ledde dock vinindustrin till att staden återigen blomstrade. Tunnbindarnas hantverk som tidigare hade tagits i bruk för det saltade köttet efterfrågades på nytt. De starka banden mellan Portugal och England – med handelsavtal som går ända tillbaka till 1300-talet – har varit särskilt livaktiga i Porto. Inte minst under portvinets utveckling på 1700-talet, då många brittiska handelsmän slog sig ner i staden. Gravarna och monumenten på den brittiska kyrkogården – ett stenkast från Cervejaria Galiza – vittnar om dessa livsöden.
Lochery berättar om en av de mest färgstarka personligheterna från denna tid, Barron Forrester. Förutom att vara vinhandlare och målare ritade han detaljerade kartor över Dourodalen. Efter en lång lunch på en vingård färdades han en dag tillbaka nedströms längs floden tillsammans med två av traktens inflytelserika affärskvinnor. När båten kapsejsade i det strida vattnet höll sig de båda damerna flytande med hjälp av sina krinoliner – men Forresters kropp återfanns aldrig. Eftersom han vid tiden för sin död bar ett bälte med guldmynt som han brukade betala vinodlarna med, har engelsmannens död alltid omgärdats med en viss mystik.
Den brittiska närvaron satte också sina spår i stadens arkitektur. 1700-talet dominerades visserligen av den italienske barockmästaren Nicolau Nasoni, som satte sin prägel på flera viktiga byggnader i den gamla stadskärnan, däribland det berömda Clérigostornet. Men senare under samma sekel tilltog de brittiska influenserna i det urbana landskapet, under inflytande av John Whitehead och John Carr, något som resulterade i den så kallade ”portvinsarkitekturen”. På ett sätt som är besläktat med Guggenheimmuseet i Bilbao har den holländske arkitekten Rem Koolhaas närmare vår tid bidragit till att placera Porto på kartan för arkitekturintresserade genom konserthuset Casa da Música; låt vara att denna byggnad inte är lika centralt belägen som det baskiska konstmuseet.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Vid första anblicken har Lissabon och Porto en del gemensamt. Det rör sig om kuperade städer belägna vid floder som mynnar ut i Atlanten. Men snart inser man att de båda städerna har var sin alldeles egen personlighet och svårligen kan förväxlas med några andra platser i världen. Kulturellt sett bär Porto betydligt mindre prägel av den tid då landet var en tidig global makt till sjöss; staden är mindre kosmopolitisk än det Lissabon som i högre grad har påverkats av invandringen från de forna kolonierna utanför Europa. Men också här är arvet från stormaktstiden märkbart, exempelvis påminner den överdådigt förgyllda interiören i São Francisco-kyrkan om tiden då portugiserna fann guld i Brasilien. Man får inte heller glömma att Henrik Sjöfararen, impulsgivaren framför andra till de tidiga upptäcktsfärderna på 1400-talet, faktiskt föddes här.
Under läsningen av Neill Locherys bok väcks mina egna minnen från staden. Gamla kunskaper kompletteras med sådant jag inte visste – och jag inser att jag saknar Porto. Jag saknar de plötsliga regnen och ljudet av paraplyet som fälls ihop när man går in på Café Piolho för att dricka en cimbalino, som espresson i folkmun kallas här. Jag saknar den gotiska korsgången i katedralen, dit bara en bråkdel av besökarna hittar. Den lilla bokhandeln Lello, som ofta har beskrivits som en av världens vackraste. Och São Bento-stationen med sina magnifika azulejos-målningar i blått och vitt föreställande scener ur den portugisiska historien – som gör det så lätt att missa sitt tåg och istället dröja sig kvar i väntsalen.
Men, vad hände då med Cervejaria Galiza? Nyligen nåddes jag till min glädje av nyheten att man faktiskt har slagit upp portarna på nytt. Kanske har restaurangen fått en ny ägare, kanske har man trotsat svårigheterna på något annat sätt. Hursomhelst hoppas jag att den gamla personalen har fått arbeta kvar, så att jag kan få höra detaljerna av Senhor Barbosa när pandemin lättat över Europa.
Författare och essäist.
