Moskvas stadsfullmäktige höll i början av 2021 en omröstning på nätet om vilken staty medborgarna helst skulle vilja ha rest på det stora torget utanför Säkerhetspolisens, FSB:s, högkvarter. Det fanns två kandidater att välja mellan: Alexander Nevskij och den sovjetiska säkerhetspolisens grundare Felix Dzerzjinskij, som fram till 1991 stod staty på torget. Alexander Nevskij segrade med knapp övervikt och till följd av det alltför jämna valresultatet beslöt stadens borgmästare att bordlägga ärendet tills vidare. Inte mer än ett par procent av invånarna deltog i omröstningen.

Alexander är sedan århundraden tillbaka helgonförklarad med titeln ”rättroende” och varje rysk historiker av rang tycks ha sin egen uppfattning om honom, och han har ungefär samma dignitet som Birger jarl i Sverige och levde under samma tid som han. I den officiella synen framträder i alla fall Alexander som en entydig hjälte. Han är en av de viktigaste gestalterna i Ryssland för skapandet av historiskt minne.

Källorna till hans liv och verk är knapphändiga och motsägelsefulla. Han fick sitt tillnamn för att han 1240 besegrade Birger jarls korstågshär vid Nevafloden på en plats strax utanför nuvarande Sankt Petersburg. Alexander är tillsammans med aposteln Petrus och den heliga dåren Ksenia stadens skyddshelgon. Helgonet har fått ge namn åt Sankt Petersburgs paradgata, Nevskij prospekt, som utgår från Amiralitetet vid Palatstorget och som slutar vid det kloster som är uppkallat efter honom. På torget utanför klostret restes en ryttarstaty över fursten 2002 och på platsen där slaget mellan ryssar och svenskar ska ha ägt rumt står sedan 1953 ett minnesmärke över Alexander.

”Slaget vid Neva-floden nämns inte i några svenska källor och svenska historiker har ibland hävdat att det aldrig ägt rum. Kanske är det Alexanders helgonlegend, huvudkällan till berättelsen, liksom de ryska krönikorna, som har blåst upp en skärmytsling till ett fältslag.”

Slaget vid Nevafloden nämns inte i några svenska källor, och svenska historiker har ibland hävdat att det aldrig ägt rum. Kanske är det Alexanders helgonlegend, huvudkällan till berättelsen, liksom de ryska krönikorna, som har blåst upp en skärmytsling till ett fältslag. Så menar den danske forskaren John Lind, specia­list på rysk medeltidshistoria, som bland annat hävdat att den ryska sidans förluster bara var 20 soldater, av vilka fyra nämns vid namn. En rysk kollega till honom menar att namnen hänför sig till befäl och inte till enskilda krigsmän. Ytterligare en rysk historiker menar att tillnamnet inte alls har med platsen för slaget mot Birger jarl att göra utan syftar på att han och hans söner ägde stora jordegendomar i trakten kring floden Neva. Den ryske konstnären Nikolaj Roerich, som verkade kring sekelskiftet 1900, har i en av sina målningar sammanfattat den ryska nationella hi­storieskrivningen kring händelsen och samtidigt förvandlat den till en saga med Alexander på en vit häst i färd med att rispa Birgers kind med sin lans. Det är nog det konstnärligt sett finaste exemplet på de talrika avbildningarna av slaget, som kanske aldrig ägt rum, från de senaste hundrafemtio åren.

Historiskt mera säkerställd är Alexanders seger över de baltiska korsriddarna på Peipussjöns is 1242. Novgorods grannstad Pskov, som hölls av de livländska korsriddarna, befriades genom detta slag av Alexander.

Ryssland var vid denna tid underställt den tatarisk-mongoliska Gyllene horden. Vid två tillfällen erhöll Alexander mongolhärskarens jarlyk, ett dokument som visade att khanen erkände honom som härskare och skatteindrivare i denna del av Ryssland. Alexander fick dela makten med sin yngre bror Andrej som också fick motsvarande dokument vid deras gemensamma uppvaktning hos khanen i mongolernas huvudstad Karakorum. Alexander insjuknade under ett senare besök hos Gyllene horden, där han förhandlat fram ett avtal som befriade hans undersåtar från kravet att göra militärtjänst hos khanen. Till minne av denna framgång räknas han som den ryska diplomatins skyddshelgon. När han sjuk återvänt till Ryssland lät han viga sig till munk och avled strax därefter. Det är också som munk som han avbildas på tidiga ikoner. Han begravdes i staden Vladimir, som var storfurstens säte vid denna tid, men Peter den store lät föra över hans reliker till Sankt Petersburg året före sin död 1724.

Alexander Nevskij har efterlämnat två vitt skilda berättelser i den ryska historien: i den första är han den store fältherren som beseg­rat två mäktiga fiender till Ryssland: svenskarna, ”svearna”, och den livländska orden. Samröret och avtalen med det tatar-mongoliska khanatet skedde av nödtvång eller då var det faktiskt till ömsesidig nytta. Så menar den så kal­lade eurasiska rörelsen med namn som Lev Gumiljov eller Aleksandr Dugin. Den ryska civilisationen förenar enligt dessa det ryska och det bysantinska arvet å ena sidan och det tatariska och mongoliska å den andra. Han försvarade den ortodoxa tron mot katolicismen och påven.

Den andra berättelsen talar om att Alexander öppnade Ryssland för tatarerna och på så sätt hade ett menligt inflytande på Rysslands utveckling, som har konsekvenser ännu idag. Han tog orättmätigt makten från sin bror Andrej som var den legitime storfursten och som hade manat till kamp mot Gyllene horden. Brodern tvingades lämna landet och tog sin tillflykt till Sverige, där han enligt den ryska krönikan blev väl mottagen. Efter några år kunde han återvända till Ryssland och försonas med sin bror. Källorna till båda berättelserna är de ryska krönikorna och Alexander Nevskijs helgonlegend. Framförallt krönikorna har en krånglig historia av olika handskrifter och avskrifter.

För Peter den store passade den första berättelsen om Alexanders hjältedåd som hand i handske. Den samspelade med Peters plan att erövra det svenska området och förvandla Ryssland till en stormakt och skydda landet mot fienderna i väst. Peter förbjöd avbildningar av Alexander Nevskij som munk – han skulle avbildas som krigare.

I de hymner som sjungs till minnet av överflyttandet av relikerna från Vladimir till Sankt Petersburg 1724 är det svenskarna och inga andra som framställs som fienden. Marken där staden anlagts 1703 hade ju bara ett par decennier tidigare tillhört Sverige. Hymnerna författades av biskopen Gavriil Buzjinskij, som var nästan fanatisk anhängare till tsarens reformer, och hymnerna rättades av Peter den store själv som också tog bort de värsta utfallen mot svenskarna. Freden i Nystad hade ju undertecknats 1721 och svenskarna utgjorde inte längre något akut hot. Fortfarande idag framförs Buzjinskijs texter i den ryska ortodoxa kyrkan den 30 augusti enligt den gamla kalendern då Alexander firas. Gudstjänsten formar sig till en segersång och Guds stad måste här syfta inte bara på Pskov eller Novgorod utan också på Sankt Petersburg, trots att staden inte fanns på Alexanders tid.

Fröjda dig, Ingermanland och hela Ryska landet, Varjaghav, klappa i händerna, Neva, bred ut dina strömmar: se hur din furste och herre befriat dig från svearnas ok, se hur han segerjublar i Guds stad som flodens flöden fröjda.

Som dina fränder, Boris och Gleb, visade sig från himlen för dig till hjälp, när du skyndade mot svearnas Birger och hans krigsmän, så kom också du nu, prisvärde Alexander, till hjälp åt dina landsmän och bekämpa dem som bekämpa oss.

I svearnas länder hördes din väldiga ära, Alexander, ty dina fiender skrämdes blott av ditt modiga namn: Och förskräck också nu osynligt, o prisvärde, dem som drar i härnad mot dina Kristusälskande barn.

Alexanders kamp mot svenskarna likställs med Peters krig mot Sverige. I de ryska historieböckerna på 1800-talet sattes tataroket som rubrik på den epok som innebar underkastelse för Gyllene horden, alltså 1200- och 1300-talen. I Buzjinskijs hymner talas det istället om ”svearnas ok” och tatarerna och mongolerna nämns nästan inte alls.

Den ryske 1700-talsbiskopen alluderar i sina hymner vidare på Boris och Gleb, storfurst Vladimirs söner, som mördades av sin bror. Före slaget syntes enligt helgonlegenden en vision då bröderna kom seglande i en farkost, manande till kamp. Buzjinskij framställer genom hänvisningen till furstebröderna en kontinuitet från Kiev­rikets tidigaste period till segrarna över svenskarna och flytten av storfurstens reliker till den nya huvudstaden.

Idag passar hymnerna som uttryck för de dåliga relationerna mellan de båda länderna. De sjungs dock oftast utan djupare reflektion över utrikespolitiska omständigheter, gamla eller nya. Några utfall mot svenskarna och Sverige har nog inte heller förekommit i firandet av jubileet 2021.

När jag en gång på 1970-talet, då relationerna till Sovjetunionen nog var bättre än våra relationer nu är med Ryssland, frågade en av redaktörerna som planerade för en nyutgåva av kyrkans hymner om man inte skulle stryka omnämnandena av ”det svenska oket” och skräcken för Alexander ur hymnerna. Han förstod min synpunkt men han menade att det var viktigare att vara trogen mot traditionen och publicera hymnerna i det skick de hade haft alltsedan 1700-talet och de framförs fortfarande varje år i sitt ursprungliga skick men med de ändringar som Peter den store införde.

Alexander förhandlade inte bara med khanen utan också med påven men kom inte fram till någon uppgörelse om att anta den katolska läran. Somliga ryska historiker menar att Alexander valde khanen, det vill säga en orientalisk despoti framför att bli en del av dåtidens Europa, ett ödesdigert val som har bäring på Ryssland också idag. Den kände engels­ke medeltidshistorikern John Fennell menade att Alexander inte bara förrådde sin bror Andrej, som hade önskat ta till vapen mot khanen, utan han förrådde hela Ryssland. Det var Alexander som valde öst och inte väst som rysk civilisationsmodell. Historikerna har under olika tider gjort Alexander till Rysslands räddare eller till Rysslands förgörare och den som bär huvud­ansvaret för att Ryssland underkastades den tatarisk-mongoliska Gyllene horden.

Alexander Nevskij förknippas i egenskapen som fältherre med Alexander den store. Den ryske fursten är ju den makedonske fältherrens namne och världserövraren var känd i Ryssland genom en översättning av Alexanderromanen till kyrkoslaviska. I någon av de medeltida krönikorna görs också jämförelsen dem emellan. Peter den store liknade sig själv vid och blev likställd med Alexander den store. Idag görs jämförelsen igen som en del av den ”patriotiska vändningen” i den ryska kulturen. En rubrik inför ett tidigare firande för ett antal år sedan löd ”Alexander Nevskij är vår Alexander den store”. Alexander den store finns avbildad som relief i yttermuren på den medeltida Dmitrijkatedralen i staden Vladimir, och den fins­ka historikern Mari Isoaho har i sin bok om krigarfursten hittat en tydlig parallell mellan Alexanderromanen och Alexanders levnadsteckning. Kanske han till och med fått sitt namn med syftning på Alexander den store, men det är en av många lösa spekulationer som dyker upp i litteraturen om fursten.

Islutet av 1930-talet vände sig den sovjetiska ideologin till det ryska arvet som efter revolutionen förknippats med tsarismens ohyggligheter. Ivan den förskräcklige blev hjälte. Detsamma gällde Alexander Nevskij, Sergej Eisensteins film om fursten hade premiär 1938 och blev till regissörens egen förvåning en kassasuccé. Den är i sin estetik en blandning av avantgarde och socialistisk realism. Segern mot svenskarna finns inte alls med i hans berättelse, där­emot slaget 1242 på Peipussjöns is. Många scener gestaltar uppställningar av soldater i harmoniska formationer och liknar på så sätt Pansarkryssaren Potjomkin, en av Eisensteins tidigare filmer. Stridsscenerna är stiliserade. Alexander Nevskij är samtidigt abstrakt och skapad i den stora monumentala stil, den socialistiska realismen, som var förhärskande under sovjettiden. Filmen undviker att visa blod och den innehåller flera folkliga scener med sång och olika upptåg. I en av dem visas ett sammanträde i Novgorods ­berömda ting, vetje, som väljer Alexander Nevskij till furste. Novgorod hade som sed att fursten valdes av stadens borgare under ett möte på torget och tinget hade också makt att vräka honom. I slutscenen gestaltas Alexanders seger och intåg i Pskov. Han håller ett segertal framför katedralen och på muren syns Alexander den stores himmelsfärd, ett av de populäraste motiven i den rika legendfloran om Alexander den store.

I samma scen lynchas en av förrädarna på uppmaning av fursten som lämnar över till folket att döma ”den andre Judas”. En skrämmande scen i Moskvaprocessernas tid då folket fick gå ut på gatorna och hurra för de utdömda dödsstraffen.

Fienderna är enligt filmen den livländska orden, de katolska prästerna liksom de ryska köpmän som alla är beredda att förhandla med väst. Uppgörelsen med khanen, sägs direkt i filmen vara ett sätt att vinna tid. Året efter att filmen hade haft premiär slöt Sovjetunionen ett avtal med Tredje riket, Molotov–Ribbentrop-pakten, och filmen togs bort från biograferna, den passade inte i utrikespolitiken. Senare tiders förklaring till detta oväntade avtal var som i Eisensteins film att vinna tid för att rusta sig till försvar. 1941 anföll Tredje riket Sovjetunionen helt oprovocerat. Sovjetunionen togs på sängen.

Eisensteins film togs åter fram och blev ett viktigt propagandainstrument för att inge mod och visa ett exempel ur historien på framgångsrik kamp mot tyskarna. Under sitt tal på Röda torget vid firandet av oktoberrevolutionen 1941 nämnde Stalin Alexander Nevskij först bland framgångsrika ryska fältherrar, och året därpå instiftades en särskild Alexander Nevskij-orden för tapperhet i strid. Efter kriget invigdes tunnelbanestationen Komsomolskaja i Moskva med mosaiker föreställande gestalter ur den ryska historien. Här avbildas Alexander ikonlik på en vit häst, klädd i rustning med ett standar föreställande Kristus och Sofiakatedralen i Novgorod i bakgrunden.

Sergej Eisensteins film har starkt påverkat den vidare uppfattningen av Alexander Nevskij. I Ryssland föreställer man sig ofta Alexander Nevskij i Nikolaj Tjerkasovs gestalt, huvudrollsinnehavaren i Eisensteins film. Några år senare fick han spela Ivan den förskräcklige i den film om den ryske tsaren som Eisenstein också regisserade. Alexanders slagord i filmen: ”Den som kommer till oss med svärd kommer att gå under genom svärd”, används ofta i patriotiska sammanhang. Något sådant yppade inte Alexander i helgonlegenden, utan orden kommer från Sergej Eisensteins scenario och uttalas i filmen av Alexander under hans möte med de livländska sändebuden. Det är en patriotisk förvanskning av Jesu ord som uppmaning till Petrus som dragit sitt svärd när Jesus ska gripas: ”Stick tillbaka ditt svärd! Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.”

Fem år efter revolutionen, 1922, beslagtogs Alexanders reliker ur klostret. Sovjetmakten visade upp benbitarna som en del av den ateistiska propagandan, medan det väldiga relikskrinet i silver överlämnades till Eremitaget. Relikerna återlämnades till klostret 1989. Också ryttarstatyn utanför klostret har fått en av Alexanders reliker i sitt fundament. Relikskrinet står kvar i Eremitaget och har nyligen restaurerats, men kyrkan har krävt det tillbaka.

Alexander Nevskij lät alltså viga sig till schemamunk och avgav den strängaste av klosterlöften strax innan han dog, och de tidigaste avbildningarna visar honom just i hans monastiska dräkt. Senare århundraden har velat se honom som fältherre klädd i rustning, segerrik i kampen för Rysslands självständighet gentemot väst. En rysk sekelskiftesmålare, Michail Nesterov, framställer honom istället som bedjare framför en ikon.

När den nyvalde presidenten i det postsovjetiska Ryssland installeras går han under sin processionsväg genom Kremls paradtrappor och salar förbi en historiemålning som föreställer Alexander Nevskijs segerrika slag på Peipussjöns is 1242. Den är målad så sent som 1983 av Sergej Prisekin, som också deltog i arbetet med återuppförandet av Kristi frälsarekatedralen i Moskva, och målningens titel är hämtad från Eisensteins film ”Den som kommer till oss med svärd kommer att gå under genom svärd.”

Alexander passar i allt i den ryska politiken idag och hans firande under året var storståtligt, så storståtligt det nu gick att göra under pandemin. Det avslutades den 6 december med en festgudstjänst i klostret uppkallat efter honom. Hur det nu än förhöll sig med slaget 1240 så är staden med Alexander Nevskij som skyddshelgon och vår grannstad värd att besökas. Och det är riktigt som Buzjinskij skaldar att Nevaflodens strömmar fröjdar staden. Sankt Petersburg är en av de vackraste städerna på jorden.