I ett brev till vännen Gregorius beskriver Basilius till exempel trakterna kring Svarta havet i så lyriska ordalag att historikern Hans von Kampenhausen kallade det ”den första verkligt djupt kända landskapsskildringen som den västerländska världen känner”. Finns det alltså en sorts romantisk känsla för naturen djupt nere i den kristna idétraditionen? Kanske är det så, men då måste det erkännas att den vid det här laget ofta är väl dold.