Till mitt minimala aktiebolag har jag en revisor. Jag har inte kommit på tanken att avkräva honom någon närmare timspecifikation eller dylikt, eftersom hans service är god, jag får snabba råd och kan alltid nå honom. Det kan hända att hans årsfaktura är hög, eller låg, men eftersom den ende ägaren till aktiebolaget – tillika dess styrelseordförande och vd – är fullt nöjd och ändå tycker att det i någon mening hela tiden är hans pengar det handlar om så sysselsätter sig sagde ägare/styrelseordförande/vd med roligare ting. Revisorernas profession står orubbad i detta fall.

Samma person har tidigare i sitt liv varit politisk sekreterare i ett landsting, och hade då ansvar för realistiska funktionabla budgetreservationer. ”Låt mer pengar gå till primärvården,” sade många kunniga kring honom, ”ty primärvården fångar upp fall tidigt och ger vård till många för låg kostnad.” ”Nej, inte alls”, svarade den del av hans landstingsgrupp som var lägst docenter vid stadens regionsjukhus, ”medan det tar tre besök för allmänläkaren att finna rätt bot, finner specialistläkaren/docenten samma bot på en halvtimme! Därför ska de viktigaste resurserna gå till den specialiserade slu­tenvården. Det vinner alla på!” ”Nästan rätt”, vidtog några, ”men observera att det är brännskadevården som ska ha utökade ramar, för vi är bäst i Sverige!” ”Då drar vi samfällt till Karolinska! Här i stan kommer cancerpatienter att dö, men det är väl vad ni politiker vill”, hördes en talkör från de disputerade vid cancerkliniken i ett av sjukhusets höghus. Svagt ekade genom en på drottning Kristinas tid planterad tallskog söderut något om att ”psykiatrivården är ständigt eftersatt. Absolut störst nytta är det för samhället om öppenvårdspsykiatrin kan nyanställa!”

Det tvivlade nu den politiske sekreteraren på. Men eftersom han var ansvarsfull försökte han finna en hållbar norm för hur de tre miljarderna i budgeten skulle fördelas. Det var ju inte hans eller partiets pengar, utan medborgarnas av skatteverket inkrävda. Skattebetalarna hade rätt att få veta att det sätt hans parti ville agera gav optimal nytta för det inbetalda. Mer utilitaristiskt uttryckt – de tre miljarderna skulle fördelas så att livslängden för länets invånare maximerades, deras sjukdagar minimerades, deras välbefinnande optimerades och skattetrycket sänktes. Cancervård måste vägas mot virusinfektioner, käkoperationer mot mano­depressivitet och mikrobiologilab mot mer pengar i vanliga människors plånböcker.

Den politiske sekreteraren behövde alltså statistik, som så sanningsenligt som möjligt visade nyttan av en extra insatt miljon på de olika fronterna. Hur skulle han annars med gott samvete kunna föreslå något alls, omgiven av läkarprofessionsfalanger i inbördes kamp som han var? Telefonsamtalen till avdelningarna om verksamhetsanalyser, budgetprognoser och redovisningar haglade.

Kan det vara så att de professioner som spelar direkt mot sina finansierande motparter – ofta i personliga relationer – har sin ställning bevarad? Medan alla de professioner vars kompetens riktar sig mot allmänheten men finansieras av tredje part långsamt men säkert har fått sin samhällsställning undergrävd? Till den första gruppen hör exempelvis advokater och revisorer, till den andra merparten av lärarna och läkarna.