Med revolutionens utbrott 1917 fick framgångssagan ett brutalt slut. Historien föll i glömska och först nu börjar det bli möjligt att skingra skuggorna.

I boken Immanuel Nobel & Söner. Svenska snillen i tsarernas Ryssland sätter slavisten Bengt Jangfeldt fokus på Nobel, den svenska familj som hade störst lyskraft i det ryska imperiet. Familjen byggde under 1800-talet upp en verkstads- och oljekoncern av världsformat.

För mer än tjugo år sedan skrev Jangfeldt en mästerlig exposé, Svenska vägar till Sankt Petersburg, där familjen Nobels öden i Ryssland intog en prominent plats. När han nu återvänder till ämnet tar han hjälp av nya arkivfynd och sina djupa kunskaper om rysk historia. Resultatet är en annan sorts bok, tyngre, men en lärorik, mångsidig och myllrande rik släktkrönika – dessutom elegant formgiven av Åsa Kax Ideberg.

”Nobel blev en av det ryska kejsardömets rikaste familjer. Palatset på Samsonkajen i norra Sankt Petersburg var en medelpunkt för den svenskspråkiga kolonin.”

Icentrum för berättelsen står Immanuel Nobel och hans söner Ludvig och Robert. Normalt brukar den tredje sonen Alfred stjäla all uppmärksamhet, men här är han nedtonad i marginalen – ibland kanske väl mycket – och förekommer främst i relation till den ryska verksamheten. Tyvärr är även släktens kvinnor nästan helt osynliga, en brist som författaren dock är medveten om och förklarar med att de inte spelade någon aktiv roll i företaget.

Jangfeldt låter oss först följa Immanuel, en idéspruta och mångsysslare. På 1830-talet startade han Sveriges första kautschukfabrik med tillverkning av allt från vattensängar till ”elastiska dynor för åkdon” och vattentåligt skoputsmedel. Störst tilltro hade Immanuel till en produkt skräddarsydd för försvaret, en vattentät ränsel. Ryggsäckarna kunde dessutom fyllas med luft och blåsas upp till en flotte – eller till och med en pontonbro.

Svenska försvaret ratade konceptet. Pressad av skulder flydde Immanuel över Östersjön och beslöt 1838 att söka sin lycka i Sankt Petersburg, redan då en halvmiljonstad. Han anlände i en brytningstid då Ryssland gradvis öppnade sig mot väst. Men ännu var landet ekonomiskt eftersatt. Livegenskapen levde kvar. En hårdför och korrupt statsapparat hämmade företagsklimatet.

Ryska regeringen uppvisade stort intresse för Immanuels snille och köpte hans viktigaste uppfinning, världens förs­ta sjömina. Den var militärt ineffektiv, men fyllde en avskräckande funktion. För kapitalet startade Immanuel en mekanisk verkstad, grunden till affärs­imperiet.

Verksamheten blomstrade, särskilt under Krimkriget, men efter krigsslutet vände firmans lycka. Immanuel återvände till Sverige och lämnade åt sonen Ludvig att reda upp affärerna. Själv klurade han hellre på nya uppfinningar. Immanuels affärssinne hade sina brister, men hans kreativitet var en förutsättning för familjens framgångar. Jangfeldt påminner till exempel om att utvecklingen av dynamiten skedde i nära samarbete mellan Immanuel och sonen Alfred.

På 1870-talet började Robert Nobel söka nya affärsmöjligheter i Baku vid Kaspiska havet. Staden sjöd av en nybyggaranda som tilltalade honom. Människorna där var ”företagsamma, arbetsamma och raska och ingen högfärd, rangskillnad eller dylik rysk uselhet existera här”.

Egentligen var Robert på jakt efter valnötsträ till produktion av gevärskolvar då han blev varse att oljemonopolet just hade avskaffats i regionen. Han hade känsla för tajmning. Oljebranschen växte snabbt. Robert lyckades få fram en bättre produkt än Standard Oil, den tidens ledande bolag, och 1878 bildades oljebolaget Branobel, en förkortning för Bröderna Nobel på ryska.

Den visionäre Robert har ofta hamnat i skuggan av storebrodern Ludvig. Men det var faktiskt Robert som stod för många av de grundläggande idéerna, påpekar Jangfeldt, till exempel det avancerade di­s­tributionssystemet för oljan med rörledningar och depåer. Inspirationen kom från USA – fast idén att bygga en tankbåt var Robert först med i världen. Resultatet blev oljetankern Zoroaster, ritad och konstruerad av Ludvig och byggd i svenskt bessemerstål vid Motala verkstad.

Alla bröder var begåvade, om än mycket olika. Ludvig var ”brukspatronen”, en organisatör och ledare som lyckades hålla samman företagsimperiet och den stora släkten. Robert liknade mer fadern, impulsiv och framsynt, men ekonomiskt oförsiktig. Den tillbakadragne Alfred var en pessimist och idealist. Han höll hårt i slantarna och såg till att avstyra de mest utsvävande projekten.

Trots att bröderna ofta var oense understödde de varandra med kapital och goda råd. Deras avvikande personligheter orsakade stora bråk, men var ändå en fruktbar kombination, ja kanske en viktig förklaring till hela framgångssagan. Ingen av bröderna närvarade dock vid Ludvigs begravning 1888.

Robert tvingades i sinom tid lämna oljeäventyren på grund av ohälsa. Efter Ludvigs bortgång tog tredje generationen vid, främst Emanuel, son till Ludvig. En storhetstid följde. Familjeföretaget blev världens största tillverkare av dieselmotorer. Samtidigt konkurrerade Branobel ut Standard Oil på den europeiska marknaden och växte till att bli Rysslands ojämförligt största börsbolag.

Även Alfred hade investerat i oljebolaget och en väsentlig del av hans förmögenhet, och alltså den blivande Nobelstiftelsens, emanerade från de tsarryska oljefälten.

Nobel blev en av det ryska kejsardömets rikaste familjer. Palatset på Samsonkajen i norra Sankt Petersburg var en medelpunkt för den svenskspråkiga kolonin. Generösa tillställningar ordnades så ofta att det, enligt Sven Hedin, aldrig blev vardag i huset. Efter sitt Nobelpris blev Selma Lagerlöf inviterad som hedersgäst och undfägnades med bland annat ostron, störsoppa à l’impériale och kaviar från Astrachan.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Familjen Nobel levde på många sätt i en kulturell bubbla – ett internationellt jetsetliv redan på 1800-talet med ständiga resor till affärsmöten i Paris eller London och vintervistelser på Rivieran eller olika brunnsorter. Under den ljusa årstiden var sommarslottet Kirjola på Karelska näset en fast punkt. Även på landet serverades middagen av tysk betjäning i vita hands­kar och till supén kläddes om till aftontoalett.

Familjen höll hårt på svenskheten och medlemmarna var svenska medborgare. Från tornet på Kirjola vajade den svenska flaggan. Intresset för den ryska kulturen och litteraturen var svalt. Jangfeldt tvingas besviket konstatera att ”trots att Nobelarnas tid i Ryssland sammanföll med den stora ryska romankonsten saknas litterära referenser helt i den omfattande familjekorrespondensen”.

Samtidigt var familjen Nobel en sorts ”mönsterkapitalister”. De satsade på att bygga skolor och bostäder för arbetarna, kanske efter modell från svenska brukssamhällen, och uppförde hela ”Folkets hus” med hörsalar, bibliotek och kulturarrangemang. I Baku byggde Ludvig upp villastaden Petrolea där de anställda, varav många svenskar, bodde under goda och säkra förhållanden.

Denna värld gick förlorad i och med revolutionen 1917–18. Bolsjevikerna förstatligade alla privata företag och egendomar – världshistoriens största konfiskation. Livsverk slogs i spillror, även familjen Nobels. Jangfeldt visar dock att det var en mer utdragen och oviss process än vi kanske anar. Många i samtiden trodde att bolsjevikregimen snabbt skulle falla och att allt snart skulle återgå till det normala.

Till slut tvingades de sista i familjen överge Ryssland via en dramatisk flykt genom skogarna till Finland. Alla överlevde och familjen återsamlades i Sverige. Där inleddes arbetet med att försöka säkra tillgångarna, i första hand de värden som fanns utanför Ryssland. Familjen lyckades också genom en framsynt manöver sälja hälften av aktierna i Branobel till Standard Oil och räddade på så vis en del av förmögenheten.

De svenska företagens insatser i Ryssland var länge bortglömda. I den sovjetiska historieskrivningen retuscherades de bort. Centrum för näringslivshistoria har i flera år satsat på att stimulera ny forskning om den svensk-ryska företagshistorien. Jangfeldts aktuella bok är ett resultat av ansträngningarna och kan förhoppningsvis bana väg för fler projekt.