Det går väl att förstå varför. Fallet Danmark där man nu försöker krångla ihop en modern version är en sorglig syn. Initiativet är inte sprunget ur någon ädlare strävan än regeringens önskan att slippa islamistisk aggression. Samma drivkraft, om än inte lika generande öppen, ses ju i Rosenbad.

Men förmår man lyfta ut idén om en trosfridslag ur det nuvarande politiska skeendet kan man finna det värt en ärlig begrundan. Att det var ”självklart” att avskaffa den svenska trosfridslagen är inget argument.

En mer precis invändning skulle vara att trosfridslagen faktiskt utgjorde en oacceptabel frihetsinskränkning och att rim och reson motiverade att den skrotades 1970. Men det är i huvudsak ett argument för den som tycker att svenskt politiskt 1960-tal var en tid av rim och reson. Vad som är acceptabelt eller oacceptabelt i balansen mellan rättigheter och trosfrid är inte objektivt hugget i sten.

Gör vi tankeleken att lagen hade överlevt, vilket mått av principiella våndor hade svenska folket egentligen upplevt? Hade det varit fråga om väsentligt värre konvulsioner än i dagens Finland – där kramperna inte finns?

Vi hade inte brytt oss. Lika lite som finnarna tycker sig ha bekymmer idag eftersom de aldrig tog sig för att uppfinna problemet från början. Mycket av vad som är självklart eller stötande är en fråga om vana, sedvana.

Mats Bergstrands referens till Hans-Gunnar Axbergers perspektiv ”yttrandefrihetens relativitet” blir belysande. Den enes åsiktsfrihet i ena änden av skalan och i andra änden den andres – religiöst motiverade – berättigade anspråk på att fredas. Det är en klok utgångspunkt för en ­diskussion men man måste erkänna att ett berättigat anspråk i ett obekymrat Finland kan vara ett annat än i ett sekulär-neurotiskt Sverige.

I Sverige tycks det hållas som ett axiom att varje individuell åtbörd skall få trumfa varje religiöst uttryck, med underförståelsen är att förnuft måste överordnas fantasi men samtidigt vet vi ju att förnuftet också har begränsningar.

Lena Andersson håller med Murray Rothbard om att alla friheter måste vara underställda äganderätten. Det är ”naturligt”, ”logiskt”, ”deduktivt” och ”ofrånkomligen” så. Rothbard argumenterar säkert med sådan karaktäristik. Men det har en hel del kristna tänkare också gjort. Faktum är att Andersson själv sorterar denna sin deklaration under kategorin ”tes”.

Yttrandefriheten begränsas av äganderätten för att äganderätten är en högre frihet. Är tesen. Tanken att religiös övertygelse inte förtjänar mer formell aktning än någons slipsval är också en tes. Men likaså är man fri att börja i andra änden och kasta fram tesen att det är trosfriden som bör begränsa yttrandefriheten, inte äganderätten.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men visst. Trosfridslagen är kanske en oskuld som aldrig kan komma åter. Speciellt inte i ett samhälle där flera islamiska anspråk är av den arten att de fundamentalt kolliderar med det västerländska samhällskontraktet.

Så vi stampar på den punkt 1970 års omdefiniering av rättighet har placerat oss, positionen som blivit avgörande för vår självförståelse av Sverige som ett fritt och öppet samhälle. Nu finns det ingen smärtfri väg ut annan än att uthärda hat och vrede från en världsreligion. Kompromiss i det här avseendet innebär per definition en underminering av yttrandefriheten såsom vi valt att gestalta den i lag och sinne.

Efter ett halvt sekel landar till slut en chockerande hög nota vid vår tallrik: priset för modern högfärd. Och vid bordet intill sitter finnen och smackar belåtet. Som vanligt.