Jag surar mig igenom första halvtimmen av Önskan, Disneys senaste film. Temat ”ung kvinna som behöver vara sig själv och hitta sin inre styrka” känns ytligt och uttjatat. Disney har gjort detta i decennier. Mirabel i Encanto, Elsa i Frost, Vaiana och nu Asha i Önskan. ”Våga vara dig själv så löser sig allt”, verkar vara det enda budskapet som barn klarar av att ta till sig. Hyllandet av individualismen och upphöjandet av den egna viljan till högsta moraliska ledstjärna blir tröttsam. Jag fortsätter att sura.

Men halvvägs genom filmen händer någonting och det visar sig att jag missbedömt ämnet.

I den perfekta staden Rosas har invånarna lämnat sina innersta önskningar till kung Magnifico som ska förvara dem, skydda dem och då och då faktiskt uppfylla dem. Människorna som lämnar sina önskningar glömmer bort dem i samma sekund som de lämnar dem ifrån sig och kan sedan leva lugna och tillfreds med vetskapen om att kungen tar hand om allt.

Men när människor lämnar ifrån sig sina önskningar och glömmer bort dem, så dör något inom dem. Och kungen visar sig inte drivas av omsorg om sina undersåtar utan av rädsla grundat i ett svårt barndomstrauma. Det gör honom visserligen mer intressant och nyanserad som skurk, men skurk är han lik förbaskat. Framförallt verkar han inte ha några storslagna planer på att uppfylla människors önskningar, andra än dem som han ser som helt ofarliga för honom själv i första hand och riket i andra hand. Precis som vilken nervös despot som helst skulle agera.

Till slut reser sig folket, med Asha i spetsen, mot sin kontrollerande kung. Det verkar ske av någon djupt liggande instinkt om att något saknas inom dem, en vilja, en drift. De förenas i ett klassiskt Disney-crescendo och får tillbaka sina önskningar. Hädanefter kommer de, på vinst och förlust, att själva försöka uppfylla dem.

Här slutar jag sura och blir ordentligt upprymd. Vilken trevlig överraskning med en barnfilm som faktiskt har ett så pass vuxet tema! Att det bara är du själv som bär ansvar för att uppfylla dina önskningar och att de har ett värde i sig själva.

Å andra sidan – det säger något om vår samtid att ett rimligt tema i en barnfilm föranleder en kulturartikel. Nu surar jag igen.