Med detta sagt är det på sin plats med några reservationer. Francis Fukuyama, mannen bakom artikeln som blev boken som blev så omtalad, var inte förblindad av naivitet. Artikeln hade ett frågetecken i titeln (”The End of History?”), och boktiteln hade ett andra, nietzscheanskt led (Historiens slut och den sista människan) som problematiserar och motsäger den ursprungliga, hegelianska tesen. Fukuyama hade redan själv byggt in mycket av den kritik han senare fick i den egna framställningen. Först tänkte han sig att den segerrika liberala demokratin skapar ett ”samhälle karaktäriserat av universellt och ömsesidigt erkännande”, vilket innebär att historiens primära drivkraft upphör att verka. Men i nästa ögonblick ifrågasätter han värdet av ett erkännande som tillfaller alla och är helt frikopplat f...