Partierna känner pressen att leverera. Fast tyvärr handlar det ofta snarare om sådant som kan ge utdelning i vallokalerna än i klassrummen.

Både borgerliga och rödgröna förklarar högstämt att det är viktigare med nya resurser till skolan än med sänkta skatter. De talar tystare om att Sverige redan är ett av de länder som satsar mest pengar per elev.

Alliansen föreslår mindre klasser på lågstadiet och vill utbilda fler lågstadielärare. Ska klasserna bli mindre och lärarlegitimation obligatoriskt, behövs det förstås fler utbildade lärare att rekrytera.

Men vänta, vi har redan hört starka signaler om att det är svårt att locka duktiga studenter till lärarutbildningen! Vad innebär det för genomsnittsnivån ifall antalet platser ökas och sökande med ännu lägre betyg kan komma in? Och vad får ökat utbud av lärare för konsekvenser för lärarlönerna? En höjning av lärarkårens status, där bättre betalt är en viktig del, utgör den kanske viktigaste åtgärden för att långsiktigt stärka skolresultaten, och det känns inte självklart att arbetsgivarna blir mer angelägna att höja lönerna ifall utbudet av lärare ökar.

Även Socialdemokraterna vill ha mindre klasser på lågstadiet och är noga med att tala om att de var först med idén. De är mindre angelägna att påpeka att OECD:s utbildningsexperter, som presenterade sin Sverigerapport i februari, konstaterar att svenska skolklasser redan är små i ett internationellt perspektiv och att det inte är där skon klämmer.

Ännu mindre klasser kan för all del vara bra. Allt annat lika kan framför allt yngre elever lära sig mer när var och en av dem får mer av lärarens uppmärksamhet. Fast det hänger just på att allt annat är lika, det vill säga att lärarna som kommer till är lika bra som de som redan är på plats, och det finns skäl att känna betydande oro på den punkten. Om skolan ges ännu större resurser framöver finns bättre saker att satsa på än mindre klasser.

Annars lägger Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet, och numera även Miljöpartiet, en stor del av sin skolpolitiska energi på att angripa skolor som drivs i företagsform. Det står dem förstås fritt att ifrågasätta vinstmotivets intåg i skolan, och deras kritik slår an hos en hel del väljare, men den bottnar i annat än vilja till bättre skolresultat. Visst står det klart att en del av de personer som har drivit friskola i bolagsform borde ha ägnat sitt yrkesliv åt något annat, men det råder ärligt talat ingen brist på usla kommunala skolor, och på systemnivå är problemet varken friskolor i allmänhet eller företagsdrivna friskolor i synnerhet. Resultaten har sjunkit mer i kommuner där det saknas alternativ än i kommuner där eleverna kan välja friskola.

MP kompletterar med den märkvärdiga idén att skolan ska tillföras mer resurser genom höjd inkomstskatt på inkomster över 40 000 kronor i månaden. Man väljer alltså att visa sitt engagemang för kunskap och studier genom att lägga en ännu tyngre skattebörda på just dem som får lite bättre betalt tack vare att de gjort väl ifrån sig i skolan och utbildat sig länge. Vem tror att det gynnar Sverige som kunskapssamhälle?

Skoldebatten har blivit lite bättre, men den handlar fortfarande väldigt gärna om annat än den smala vägen till förbättrat lärande. Frågan går till sist inte att undvika: Vill vi verkligen? Är vi beredda att göra det som krävs för att resultaten ska bli bättre? I politiken och utanför den? Många tror att politikerna kan göra hela jobbet och vända skutan, men tänk om problemet är större och har att göra med vårt samhälles inställning till ansträngning, uthållighet och värdet av kunskap. Oron i debatten tycks mig handla så mycket mer om själva placeringen i Pisa än om vad eleverna går miste om: att de läser sämre och därmed får sämre tillgång till litteraturens och kulturhistoriens världar, att de känner till mindre om hur naturen fungerar, att deras förmåga till logiskt tänkande försvagas.

Elever ska möta höga förväntningar och ha höga förväntningar på sig själva. Det betonade OECD:s Andreas Schleicher särskilt när han besökte Sverige i februari. Ska resultaten bli avsevärt bättre krävs inte bara bättre skolpolitik, det krävs att eleverna tas på uppfordrande allvar av skickliga lärare och rektorer, att de anstränger sig mer och att samhället de växer upp i sätter stort och tydligt värde på kunskapen som skolan har i uppgift att förmedla. Är vi där? Om vi var där, skulle då svenska elever vara världsledande just i att komma för sent till lektionerna?