Vem är rädd för George Orwell? Eller snarast: vem tar honom på allvar 2013?

För Orwell är ju inte bara ett namn utan – som Kafka – ett begrepp. I den engelsspråkiga världen talar man om att något är ”orwellskt”. Och vad man då refererar till är både en sinnesstämning och en lägesbeskrivning. Nämligen övermaktens repression och manipulation av frihet, humanitära ideal och (inte minst) av språket. Orwell var notoriskt misstänksam mot auktoriteter. Han härdades i 1930-talets stora strider, imperialism, kolonialism, nazism, fascism och kommunism, och drog slutsatsen att ideologier drar mänskligheten i fördärvet. Han såg det med egna ögon.

I 1984 drog Orwell ut konsekvenserna av det 20:e århundradets maktkamp till sin logiska slutpunkt. Individen krossas av en absolut och oinskränkt auktoritet. Fritt och självständigt tänkande är omöjligt. Historien har tillrättalagts och Storebror ser och kontrollerar allt.

Orwells pessimistiska vision var så stark att till och med romanens titel fick en sådan laddning att många på fullt allvar fruktade ankomsten av detta ödesdigra årtal. 1984 var resonansbotten och probersten för kalla kriget och motsättningarna mellan väst och öst, mellan demokrati och kommunism. Men ironiskt nog (och George Orwell hade säkert uppskattat det) blev 1984 varken kulmen eller bekräftelse på tyranniets triumf. I själva verket pågick som bäst kommunismens sönderfall och på mindre än tio år var Europa fritt. Demokratins globala segertåg hade inletts.

Det fanns alltså inte längre någon anledning att frukta Orwell. 1984 kunde nu ses som en historisk parentes, relevant för en annan tid. De totalitära krafterna var om inte utrotade så i alla fall tämjda. Att detta var en grav felbedömning av mänsklig natur och makthavares ständiga kontrollbehov blev gradvis tydligare under 00-talet. Två omständigheter var här pådrivande och sammanfallande: 11 september-attackerna och internets genomslagskraft. Kampen mot den globala terrorismen förs genom en övervakningsapparat som i sin tur är global. Informationstekniken ställd i statens tjänst och med de bästa av föresatser har därmed närmast omintetgjort bevarandet av personlig integritet och privat sfär. Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska underrättelsetjänsten NSA:s avlyssningsverksamhet kom egentligen inte som en överraskning – det blev en bekräftelse på vad man länge anat och delvis redan känt till.

Med ens blev George Orwell åter högaktuell och 1984 klättrade blixtsnabbt uppåt på bästsäljarlistorna. Orwell dog för över 60 år sedan men det är frestande att fråga sig vad han skulle ha sagt (eller, viktigare, skrivit) och hur han skulle ha reagerat inför dagens världsomspännande kontrollsystem. En som på sistone fått frågan åtskilliga gånger är den brittiske journalisten och författaren David Taylor. Den som har skrivit en biografi över Orwell – med titeln Orwell (2003) – kommer aldrig att kunna undvika frågan som alltid kommer att ställas: ”What would Orwell do?” En fråga som i sin tur utgår ifrån att Orwells samhällssyn och politiska principer har en bäring över tid.

Under all omständigheter, konstaterade David Taylor i sitt anförande på årets Engelsbergsseminarium, ansåg Orwell att maktkampen i internationell politik hotade att omintetgöra den mänskliga civilisationen. En autokrati, en antidemokratisk elit uppstår med anspråk på att representera folkviljan men som i själva verket utgör en oligarki.

Mats Wiklund (MW): Jag har förstått att du ogärna ger dig in på resonemang om vad George Orwell skulle säga och göra i dag. Men de är svåra att undvika i dagsläget. Jag antar att du reagerade inför uppgiften att 1984 plötsligt blev en bästsäljare?

David Taylor (DT): Vad man kan konstatera är att intresset för 1984 visar att Orwell är djupt förankrad också i dagens ”internationella diskurs”. Numera används han som ett moraliskt lackmuspapper i nästan alla sammanhang. Det visar förstås på hans relevans och genomslagskraft men också att begreppet ”orwellskt” håller på att urholkas och numera bara betyder ett slags vagt skrämmandeframtidsscenario. ”Detta är orwellskt”, utbrister man utan att syfta på ett politiskt system som bryter ned och manipulerar fri vilja och mänskligt medvetande.

MW: Kafka har råkat ut för något liknande.

DT: Just det. Med andra ord är jag skeptisk inför allt detta spekulerande om George Orwell. Man kan däremot använda honom som en vägvisare. Bara två månader efter bombningarna av Hiroshima och Nagasaki skrev han essän ”You and the atombomb” där han på det hela taget förutsåg de kommande 45 årens stormaktspolitik. Nämligen två block försedda med kärnvapen, som de aldrig tänkte använda, för att därigenom bevara sin hegemoni.

MW: 1984 tycktes ju förlora sin relevans efter kalla krigets slut och kommunismens kollaps. Men så dyker en ny Storebror upp, högteknologisk, allseende och skrämmande. Däremot sätter man inte längre boken i ett politiskt perspektiv.

DT: Nej. Men för många läsare handlar 1984 fortfarande om uppdelningen av världen i enorma territorier, gigantiska intressesfärer. Och idag talar man om kontinenters inflytande mer än om enstaka länders, till exempel Latinamerika. Som om Latinamerika skulle vara någonting enhetligt när det i själva verket är frågan om en mängd länder med olika och motsatta intressen. Jag tror att Orwell skulle ha blivit fascinerad av den här paradoxen: att å ena sidan blir världen allt mindre genom den teknologiska utvecklingen och genom att ekonomiska beslut fattas av internationella konglomerat. Makt definieras numera som ekonomisk makt. Det pågår en konsolidering i den internationella maktprocessen. Å andra sidan, genom Sovjetunionens sönderfall, är världen fragmenterad. Det finns betydligt fler länder än för 20 år sedan.

MW: Hur skulle Orwell ha analyserat det förhållandet?

DT: Jag tror att han skulle ha fascinerats av att hans teori om en konsolidering av territoriella intressesfärer bekräftats. Samtidigt som han skulle ha noterat hur traditionella politiska och ekonomiska maktstrukturer brutits ned eller upplösts, framförallt genom internet.

MW: För några år sedan intervjuade jag ekonomen Robert Skidelsky, expert på Keynes. Det var när världsekonomin just hade gått igenom sin värsta kris sedan depressionen på 1930-talet. Och alldeles självfallet frågade jag: Vad skulle Keynes ha gjort? Och nu är jag där igen! Två enormt betydelsefulla engelska intellektuella under det 20:e århundradet. En sak som just nu slår mig är att Orwell, till skillnad från Keynes, har lagts beslag på av både vänstern och högern. Det gäller särskilt i USA.

DT: Ja, det är mycket, mycket ovanligt eftersom intellektuella tenderar att polariseras politiskt.

MW: Vad beror det på?

DT: Det beror å ena sidan på att Orwell attraherar den radikala vänstern genom sin egalitarism, framför allt den radikala vänstern inom medelklassen som är den som verkligen betyder något. Orwell är en av dem! Han gick på Eton. Han är ett paradexempel på vänsterradikal övermedelklassbourgeoisie. Samtidigt har han skrivit så mycket som appellerar till en elegisk uppfattning om ett engelskt förflutet. En konservativ premiärminister, John Major, citerade med förtjusning Orwells ord om cricket och ljummen öl som en symbol för ett gott och, anständigt engelskt liv. Man kan tycka vad man vill om Major men han var uppriktig, det låg ingen politisk beräkning bakom. Högern känner en samhörighet med Orwells entusiasm inför det vardagliga. Här har vi en socialist som skriver en kolumn om glädjen i att odla rosor! Han skriver så fantastiskt väl om engelskhetens innebörd. Om vad som utmärker oss. Och det är, om än för det mesta av missriktade skäl, viktigt för högern.

MW: Du sa i ditt anförande att Orwell var konservativ i allt utom i sin politiska hållning.

DT: Bortsett från att han ville ha en mer egalitär utveckling som skulle ge fler större livschanser var hans uppfattning av engelskt samhällsliv fullständigt regressiv.

MW: Samtidigt levde han emellanåt en närmast heroisk tillvaro bland fattiga och utslagna.

DT: Well, well… Det där är en del av myten om Orwell: mannen som går i exil. Vid 19 års ålder går han i exil i Burma för att tjänstgöra i det koloniala polisväsendet (hans erfarenheter skildras i Dagar i Burma). 1929 ger han sig iväg till Paris för att leva bland de fattiga. I själva verket var det inte särskilt okonventionellt eller dramatiskt. På både hans mors och fars sida hade man en bakgrund i imperiet. Så varför väljer han Burma? Därför att hans farmor bor där. När han fullständigt utblottad lever bland Paris allra fattigaste (om vilket Nere för räkning i Paris och London handlar) vet han att han kan få ett mål mat och ett bad hos sin faster som just då bor i Paris. Det finns alltid ett skyddsnät. Jag kritiserar honom inte för det, men det är ett faktum.

MW: När man läser Orwell och läser vad andra skriver om honom slås man av hans intellektuella integritet och ärlighet.

DT: Jag har aldrig läst en rad av honom som kan beskrivas som falsk eller där han skulle kunna anklagas för att gå andras ärenden. Det enda som kan läggas honom till last är att han recenserade sina vänners böcker. Men det gör vi ju alla.

MW: Jag får ändå intrycket av att han var en romantiker.

DT: O ja! Han är en engelsk romantiker i en lång tradition av engelska romantiker, trots att han såg igenom det engelska klassamhället, korruptionen och snobbismen. Han kunde tala om det engelska rättsväsendets representanter som fullständigt förstockade samtidigt som han var övertygad om att de var omutliga. Någonstans, ansåg han, går en gräns där engelsk anständighet alltid hävdar sig.

MW: Hade han fel?

DT: Nej, han hade rätt. I början av andra världskriget noterar han hur många från aristokratin och överklassen som förlorade livet i Dunkerque och konstaterar att det motbevisar vänsterpropagandan om att den brittiska överklassen skulle vara korrupt och dekadent. Alla dessa lorder och hertigar gick faktiskt ut i strid för en sak, nämligen nationell enighet. Samtidigt var alltså det franska politiska etablissemanget fullt av defaitister, förrädare och femtekolonnare.

MW: Orwells språkbehandling är underbart klar. Men enkelheten i stil och ordval är som vi vet skenbar. Jag undrar om inte språket speglar hans inställning till historia: det omutliga sanningskravet.

DT: Jag håller med om det. Men ibland slår hans no-nonsens-approach över så att nyanser går förlorade. Till exempel ansåg Orwell att dubbla negationer till varje pris skulle undvikas. I själva verket kan de koncentrera beskrivningar och resonemang. I engelskan fungerar de ibland som ett slags metaspråk.

MW: Men om vi återgår till hans inställning till historien. Det är ju ett av Orwells viktigaste tema, inte bara i 1984, och en verklig skräck hos honom att historien kan manipuleras och förfalskas och därmed även vårt liv och vår identitet. Var och när började han känna så?

DT: Det var främst erfarenheterna från Spanien som påverkade honom. Några år efter inbördeskrigets slut skriver han i essän ”Looking Back on the Spanish War” att det var där som han för första gången läste tidningsartiklar om slag som aldrig ägt rum och om trupper som anklagades för feghet men som i själva verket utmärkt sig för tapperhet. I Spanien insåg han vad det skulle innebära att leva i ett totalitärt samhälle. Även om han inte skrev om dem var också skådeprocesserna i Moskva betydelsefulla. Det märks tydligt i 1984.

MW: Är Orwell idag en hjälte hos både högern och vänstern?

DT: Det finns en del vänsterextremister som verkligen avskyr honom. Han är en förrädare för vad han skrev från Spanien och om kommunisterna.

MW: Vilken ställning hade han när han dog?

DT: 1984 hade precis publicerats och gjort honom berömd. Sex månader (i januari 1950)senare var han död. Och det är då, nästan omedelbart efter sin död, som han blir legend och myt.

MW: Vad ansåg man om honom i Labourpartiet?

DT: De tog honom på allvar. Han ombads till och med att ställa upp som kandidat i parlamentsvalet. Men han var aldrig riktigt intresserad av inrikes- och partipolitik. Han var aldrig partiman. Han var mest intresserad av medborgerliga fri- och rättigheter. Idag är jag övertygad om att han skulle engagera sig i flykting- och asylfrågor.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

MW: I ditt anförande här på Engelsberg ställde du en fråga som aldrig fick något svar: Vad hoppades Orwell att han skulle kunna ändra på (”replace”)? Vad menade du?

DT: Vid sin död var han väldigt pessimistisk. Han trodde att vi alla skulle dö i ett kärnvapenkrig – det var därför som han flyttade till Jura. Men det finns antydningar i hans skrivande om vilket slags samhälle han önskade, nämligen ett enat Europa baserat på en socialdemokratisk modell.

MW: I 1984 skildras arbetarna som harmoniska och genuina. Den intellektuella medelklassens tillvaro, däremot, är steril och olycklig. Såg han det verkligen så?

DT: I flera år efter andra världskriget var britterna fattiga. Det mesta var fortfarande ransonerat. Inte förrän i mitten av 1950-talet började vanliga människor få det materiellt sett bättre. Samtidigt slår teve och populärkultur igenom. För Labourpartiets ledning och den vänsterintellektuella medelklassen är detta något helt nytt och svårbemästrat, medan fackföreningen bejakar utvecklingen. Orwell var puritan och moralist men han ansåg att arbetarklassen inte kunde kritiseras därför att den var materialistisk, eftersom den alltid haft så lite.

MW: Du citerade någon som anklagade Orwell för att vara ”genomsyrad av 1910 års värsta illusioner”, det vill säga den edvardianska eran. Om vi ska uppehålla oss en aning vid civilisation kan man väl säga att det var den sortens civilisation som danade honom?

DT: Den vita, kristna civilisationen som amerikanerna skulle uttrycka det. Ja, det var hans bakgrund. Även om han ifrågasatte den var han inte villig att förneka den, eftersom den var en del av honom. Han skriver någonstans att oavsett var man än befinner sig är man fortfarande ett barn på ett fotografi på sin mors vägg.

MW: Du anser att han var paranoid.

DT: Det är jag helt övertygad om. Winston Smith i 1984 är en överdriven version av Orwells huvudpersoner i hans tidigare, realistiska romaner. De är alla föregångare till Winston Smith och var och en av dem speglar Orwells erfarenheter och personlighet. De är ensamma och rädda, utsatta för krafter som de inte kan förstå och bemästra. Livet sliter ned dem. I Orwells brev från Burma framkommer att han trodde att han var övervakad. På samma sätt reagerade han mot slutet av sitt liv på Jura när han var övertygad om att en regelbunden besökare var kommunistisk spion. I själva verket hade han en affär med husan.

MW: Det är någonting hos Orwell i själva tilltalet som gör att man alltid dras till honom. Människor känner att han alltid är på deras sida.

DT: Ja, det håller jag med om. Ett exempel på det är hans stora inflytande över brittiska pop- och rockband i slutet av 1970-talet och i början av 80-talet. Allting började med David Bowie och hans album Diamond Dogs (1974). Ta Clashs London Calling (1978) – det är Orwell rakt igenom. Den unge Paul Weller i Jam var enormt påverkad av Orwell. Det finns en låt som heter The Combine där Weller sjunger ”You know what happened to Winston” – och han menar inte Winston Churchill utan Winston Smith.

MW: Man kan mycket väl tänka sig att George Orwell skulle kunna bli en ikon för dagens unga.

DT: Absolut. Han kommer alltid att läsas.