i den polska litteraturen är Tadeusz Ró?zewicz (f 1921) både att betrakta som en insider och en outsider. Insider i bemärkelsen att han relativt tidigt kom att erövra internationell berömmelse och uppskattning, inte minst i 1960-talets Sverige där nyenkelhetens företrädare i honom fann en föregångsman. Denna framskjutna position har Ró?zewicz varit lyckosam och begåvad nog att behålla genom decennierna och gällde länge för Nobelpriskandidat.

Så, undrar nu vän av ordning, vari består outsiderskapet för en sådan uppburen författare? Kanske i en ohjälplig förmåga att gå i otakt med sin polska samtid och ofta komma på kant med de vedertagna sanningarna om hur poesi skall se ut och vad en poets uppdrag egentligen är. Likt de andra poeterna i sin generation är hans skrivande redan från början präglat av andra världskriget och den moraliska kollaps det innebar. Hos den unge författaren blev en nedmontering av det poetiska skönspråket och en extrem motvilja mot allt som andades metafysik nödvändig för att dikt alls skulle låta sig skrivas efter katastrofen.

Det var en stil som inbjöd till imitation men också till irritation. När den inflytelserike kollegan och mer idealistiskt lagde Czeslaw Milosz skrev sin polska litteraturhistoria tillerkände han Ró?zewicz en central plats bland de samtida, samtidigt som han tydligt distanserade sig från de inslag som tycktes honom präglade av nihilism och en förkärlek för det groteska. Och när motsättningar mellan folk och regim hårdnade under den kommunistiska eran gällde Ró?zewicz i mångas ögon för en anmärkningsvärt apolitisk författare – han skrev varken politiska protestdikter eller undertecknade några manifest. För de många författare som bjöd regimen intellektuellt motstånd tedde sig denna attityd som en provocerande apati – samtidigt som man varken kunde eller ville förneka att det rörde sig om en stor poet.

Slavisten Leonard Neuger erbjuder oss i sitt förord till den fylliga översättningsvolymen Regio/Relief (1996) ett belysande exempel på hur en sådan kluvenhet kunde ta sig uttryck. Samtidigt som litteraturtidskriften Poesi vid sjuttiotalets början gav Ró?zewicz Poeternas pris så valde man att också publicera juryns omdömen om dennes författarskap. En kritiker framhöll att poeten hade visat ”en komprometterande poetisk dövhet” gentemot det politiska skeendet i landet. Den yngre kollegan Adam Zagajewski, som under sjuttiotalet spelade rollen av arg ung man i den polska kulturvärlden, framhöll å ena sidan att Ró?zewicz uppenbart var den största poeten bosatt i nationen – för att därefter ursinnigt attackera inslagen av ”självvald lidandehedonism” i författarskapet.

idag har det gått över tjugo år sedan Polen befriades från kommunismen och vad gäller den politiska laddningen ter sig de två författarnas roller fullständigt ombytta, åtminstone för en utomstående betraktare. Medan Zagajewski numera viger en rätt betydande del av sin ofta lysande poesi åt ett stillsamt botaniserande i minnesbilder och den europeiska kulturhistorien framstår dikterna i recycling som extremt samhälls- och samtidstillvända – och kanske också politiskt laddade. (Irena Grönberg och Tomas Håkanson har översatt recycling, som är det senaste dikturvalet av Ró?zewicz på svenska.)

Nu är det dock inte fråga om någon senkommen förändring i Ró?zewicz poetik; snarare är det tiden och ett förändrat samhällsklimat som har synliggjort en viss ådra i författarskapet. Ró?zewicz har alltid varit avog mot idén om poeten som romantisk förkunnare – och har följaktligen heller aldrig framträtt som intellektuell auktoritet i den polska offentligheten. När han så bröt mot den stridbara och ansvarstagande författarroll samtiden förväntade sig att poeten skulle spela blev det möjligen också svårt att uppfatta i hur hög grad hans dikter hade ett politiskt innehåll. Inte i bemärkelsen att det skulle röra sig om en de uppbyggliga budskapens plakatpoesi, men väl genom att dikterna beslutsamt satte fingret på samtidens ömmare punkter.

alltsedan sextiotalet har Ró?zewicz skrivit en typ av allomfamnande långdikter, vidöppna för alltifrån existentiella funderingar till gatulivets bråte och larm – i recycling bjuds läsaren på flera dikter i denna genre och de utgör också samlingens höjdpunkter. I maniskt pladdrande dikter släpar poeten in så väl galna ko-sjukan, förintelserevisionister, ett allt ymnigare bokstavsdiagnostiserande av barn, hemlösa och kommersialismens fulare biverkningar – som glatt får samsas bredvid reklamjinglar, utdrag ur kontaktannonser, infogade Ovidius- och Goethecitat och det förundrade konstaterandet att poeten har ”levt länge nog/för att få se chattar bloggar/snabel-a:n portaler”. Det hela resulterar i ett sammelsurium. Men där finns värme och patos, något som blir som allra tydligast när den åldrade författaren i några dikter återvänder till den centrala smärtpunkten i sitt skrivande – andra världskrigets barbari och nazisternas industriella massmördande.

I långdikten ”professorns pennkniv” är det både fråga om att syna det egna verket, modernitetskritik och en oroad samtidsdiagnos. Genom att återanvända – numera klassiska – diktrader från den egna femtiotalsproduktionen men i ett nytt sammanhang sätter han in det egna lidandet i en större kontext. I dikten befinner sig den unge poeten Ró?zewicz i en tågvagn där han samtalar med en ung flicka. Han mumlar fram några diktrader innan han stiger av. Henne är det inte förunnat att lämna kupén – hon är judinna och tåget är på väg mot Auschwitz. Senare noterar den åldrade poeten att tåget för en yngre generation har blivit till ett orörligt stenmonument, ett stycke historia, men betonar också att ”det står/vid avgrunden” och ”om det får fart av hatfyllda/skrik/från rasister nationalister/ fundamentalister/ska det rasa ner över mänskligheten/som en lavin/nej inte över ’mänskligheten’!/över människan”. De sista raderna, där poeten irriterat river ner sin egen abstraktion för att ersätta den med något mer konkret och påtagligt, är en typisk vändning.

det finns få klassiskt sköna diktrader i recycling, men förmodligen låter sig Ró?zewicz ärende inte formuleras på något annat sätt än genom kaotisk kakofoni. Eller som poeten själv frågar sig i titeldikten: ”kan man inte säga samma sak/i en japansk haiku? Nej det går inte.”