I Minsk hade jag aldrig varit och vad jag visste om staden hade jag lärt mig av Joseph Roth, Isaak Babel och Marc Chagall. Eller studerat mig till på gamla handkolorerade vykort: en shtetl med en om vintern hårdfrusen huvudgata, full av hästlort, där vagnar och skrindor om våren fastnar i smuts och gyttja, judar som säljer snörstumpar till varandra eller som hyrkuskar väntar framför järnvägsstationen på tåg som är försenade om de ens kommer.

Från ett sådant Minsk finns inte mer att rapportera än hur årstiderna kommer och går.

Men min bild av staden är för länge sedan utrangerad av historien. Det visste jag förstås: att den var romantiskt förlegad och judarna försvunna (en romantisk omskrivning för mördade) tillsammans med det mesta andra man kan läsa om hos Roth eller Babel.